Annons

”Statlig styrning går ut över kulturen”

Cecilia Elving.
Cecilia Elving. Foto: Pressbild

Kultursamverkan skulle flytta makten närmare människorna i regionerna. I verkligheten har statens detaljstyrning ökat – medan regionerna fått ta en allt större del av notan. Det är dags för ett rejält omtag av hela den regionala kulturmodellen, skriver Cecilia Elving (L), ordförande för kulturnämnden, Region Stockholm.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | KULTURSAMVERKAN

En grundtanke med kultursamverkan var att regionalisera det statliga kulturstödet inom kultursektorn – men istället för att ge regionerna ökat ansvar och frihet har statens grepp om de regionala kulturplanerna blivit tydligare. När staten samtidigt backat från sitt finansieringsansvar har regionerna tvingats ta ett större ekonomiskt ansvar.

Efter en period av tydlig decentralisering sedan införandet av kultursamverkansmodellen 2011 har vi från och med förra mandatperioden sett hur Statens kulturråd återtagit en allt mer pådrivande roll i enlighet med 1974 års paradigm med uppfattningen om att ”staten vet mest”, samtidigt som Kulturdepartementet sökt en ny roll med identitetspolitiska utspel och lokala satsningar.

Ökad statlig styrning av medelstilldelningen syns till exempel i krav på att kultur- och konstprojekt ska förhålla sig till ”mätbara kriterier” så som jämställdhet, mångfald, miljö och tillgänglighet. Den statliga uppföljningsprocessen tyngs också av omfattande krav på redovisning och återrapportering hos regionerna. Istället för dialog om samverkan har vi fått diskussioner om finansiering (se till exempel Regionsamverkan Sydsverige i Dagens Samhälle, 3/5).

Annons
Annons

Såväl kvalitet som konstens frihet hotas, när huvudfokus ligger på styrning och mätbarhet och kulturutövare tvingas leva upp till detaljkrav som påverkar kulturens uttryck. Istället för en konstnärlig idé eller process, som handlar om att pröva en tanke under ett konstnärligt utforskande utan att ha en färdig bild av resultatet framför sig, läggs tiden på ansökningsprocesser och administration. Principen om armlängds avstånd mellan kulturen och politiken urholkas om statens arm blir allt för kort i förhållande till kulturens innehåll.

Staten har också rundat kultursamverkan med direkta styrande satsningar på lokal nivå, som Äga rum och Kulturskolan där medel beviljats direkt till kommunerna. Med andra ord har staten blivit lokal genom att förbigå regionerna som till viss del har avhänt sig en del av sitt självbestämmande. Problematiken framhölls av kulturutskottets uppföljnings- och utvärderingsgrupp redan 2015 (2015/16: RFR4).

Statens satsningar på kultursamverkansmodellen har samtidigt legat på en ständig låg nivå. Regionerna har tvingats öka sina kulturbudgetar rejält. Och i de fall där regioner valt att minska stödet till kultursamverkansmodellen har staten till och med minskat sitt stöd utan att beakta tidigare regionala satsningar på kulturområdet.

Kultursamverkansmodellen har fört med sig mycket positivt och fört upp kulturen tydligare på den politiska agendan. Och det är förstås rimligt att staten ställer krav i samband med att ansvaret lämnas över till regionerna.

Men – kultursamverkansmodellens grundläggande syfte har förfelats. Det krävs en omstart där regionerna ges den flexibilitet och frihet som var tanken. Istället för att använda kultursamverkansmodellen som ett kulturpolitiskt styrmedel bör staten ta sitt finansieringsansvar och fokusera mer på samverkan utifrån regionala prioriteringar och variationer. Konstnärlig kvalitet och kulturens frihet måste stå i fokus.

Cecilia Elving (L)
ordförande Kulturnämnden, Region Stockholm

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons