Annons

Stefan Larsson: ”Jag har dränkt mig själv i teater ”

Stefan Larsson är dubbelaktuell som regissör, bland annat med ”Macbeth” på Maxim i Stockholm. Han tycker att det är modigt av en privat teater att satsa på seriös dramatik. Under sina år som teaterchef i Danmark har han sett hur det kommersiella tänkandet slår igenom alltmer på repertoaren, där musikaler drar publik.
Stefan Larsson är dubbelaktuell som regissör, bland annat med ”Macbeth” på Maxim i Stockholm. Han tycker att det är modigt av en privat teater att satsa på seriös dramatik. Under sina år som teaterchef i Danmark har han sett hur det kommersiella tänkandet slår igenom alltmer på repertoaren, där musikaler drar publik. Foto: Carl Bredberg

Den utsatta, rasande Medea och den maktgalne Macbeth – i höst är regissören Stefan Larsson aktuell med två våldsamma klassiker. ”De visar att människans känslomässiga utveckling är noll. Vi är ännu rätt primitiva – och det kan göra mig uppgiven”, säger han till SvD:s Anna Ångström.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Med stigande ålder har Stefan Larsson lättare att få distans till recensionerna. Men det allra första erkännandet kommer han aldrig att glömma, säger han: när hans roll som skinhead i "Gatan" på Teater Galeasen imponerade på SvD:s kritiker. ”Jag blev så lycklig att jag storgrät.”

Foto: Carl BredbergBild 1 av 1

2016 är ett riktigt Medea-år på både stora och små scener i Sverige. Och inte minst för Stefan Larsson, som i vintras satte upp Daniel Börtz nyskrivna opera på Kungliga Operan med Emma Vetter i titelrollen. Nu i höst blir det Dramatenpremiär på hans dansk-svenska uppsättning av Euripides drygt 2400-åriga, alltjämt aktuella drama som spelades i våras på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn, där Larsson är konstnärlig ledare till oktober.

Båda Medeorna fick lysande recensioner. Livia Millhagen hyllades av danska kritiker som ”förkrossande bra” och ”svindlande intensiv”, och Emma Vetter tilldelades Svenska Dagbladets operapris. Att iscensätta opera var nytt för Stefan Larsson, som fick förhålla sig till Börtz musikaliska tolkning av myten om kvinnan som offrar allt för sin make Jason, flyr till ett nytt land och sviks av honom. I desperation dödar hon deras barn.

– Jag arbetade med att förtydliga situationerna och göra Emma och de andra sångarna fria. Det var ett lustfyllt arbete, inte minst för att Daniels slitiga, besvärliga och underbart vackra musik fångar Medeas inre skri och smärta – det är svårt att göra det med en skådespelare. Jag var nästan rädd för det, när vi bara en vecka efter operapremiären började arbeta med teater-”Medea” på Betty Nansen, berättar Stefan Larsson.

Annons
Annons

Medea är kvinnan som kliver fram ur kören och blir en egen individ. Euripides drama innehåller allt – filosofiska, existentiella frågor och politik.

– Jag har en idé om att Euripides släpper loss årtusenden av kvinnligt förtryck, all uppdämd vrede. Medea slår ju på Jason men får inget svar, ingen hör henne. Männen lyssnar inte på kvinnorna. Euripides gör en tankelek: Tänk om en kvinna, en mor, skulle döda sina barn – vad händer med oss då?

Euripides är en tidig feminist, om man så vill. Medea är grov och manipulativ, men också ensam. Stefan Larsson har hämtat inspiration i idéhistorikern Karin Johannissons bok ”Den sårade divan”, som handlar om hur kvinnor kan använda galenskap som en mask.

– Det finns en regissör i Medea som har kontroll på skeendet och över sina uttryck. Det jobbar jag mycket med i teaterversionen. Medea har ett narcissistiskt drag och går medvetet in i och ut ur sina känslouttryck. Hon betraktar sig själv – något som återkommer hos de kvinnor Karin Johannisson beskriver. Det var en stor aha-upplevelse.

I Larssons teaterversion har kören – medsystrarna som reagerar på skeendet – reducerats till två personer. Men han vill ändå skapa en ”grekisk höjd”. Livia Millhagen får vara mycket fysisk; hon krampar, kryper och filmar sig själv, gestaltar sin egen ångest och försöker kasta av sig sin vrede.

– Medea tål inte för mycket psykologisering, dramat behöver sina koturner, konstaterar regissören och syftar på de höga skor som skådespelarna bar i den antika tragedins barndom.

Flyktingtemat är också mycket framträdande, men Stefan Larsson vill helst inte göra övertydliga samtidskopplingar. Dock förstärks Medeas främlingskap av att makten här talar danska; hon förstår inte ens längre Jason.

Annons
Annons

Med stigande ålder har Stefan Larsson lättare att få distans till recensionerna. Men det allra första erkännandet kommer han aldrig att glömma, säger han: när hans roll som skinhead i "Gatan" på Teater Galeasen imponerade på SvD:s kritiker. ”Jag blev så lycklig att jag storgrät.”

Foto: Carl BredbergBild 1 av 1

Just språket och frågeställningarna hos såväl Euripides som Shakespeare triggar Stefan Larsson, samtidigt som de kan få honom att känna sig uppgiven. Han suckar där vi sitter på Maximteaterns kontor:

– Människans känslomässiga framsteg är noll, det är därför deras pjäser ropar rakt in i vår tid. Vi har hittat penicillin och infört demokrati här och där men det är ändå myrsteg. Det gör mig uppgiven politiskt.

Med stigande ålder har Stefan Larsson lättare att få distans till recensionerna. Men det allra första erkännandet kommer han aldrig att glömma, säger han: när hans roll som skinhead i "Gatan" på Teater Galeasen imponerade på SvD:s kritiker. ”Jag blev så lycklig att jag storgrät.”
Med stigande ålder har Stefan Larsson lättare att få distans till recensionerna. Men det allra första erkännandet kommer han aldrig att glömma, säger han: när hans roll som skinhead i "Gatan" på Teater Galeasen imponerade på SvD:s kritiker. ”Jag blev så lycklig att jag storgrät.” Foto: Carl Bredberg

Shakespeares ”Macbeth” är knappast heller en pjäs som andas optimism inför människans natur. Manad av tre häxor och sin hustrus äregirighet mördar sig denna befälhavare fram till tronen. I samma stund som han kröns börjar fallet.

Stefan Larsson, 52, verkar inne på att spegla pjäsen i sin egen samtids många politiska mord, händelser och krig. Liksom han gjorde i den hyllade uppsättningen av ”Rickard III” med Jonas Karlsson.

– Vid varje succession eller maktförändring visar människor sina vidrigaste sidor. Det känner man igen även från arbetsplatser. Macbeth talar om ”den svarta hungern”, den är en del av vår natur. Jag gör mig inga förhoppningar om att människan skulle kunna förändras. Visst finns fredsrörelser, men vi är i grunden oförändrade.

Han talar om en samhällelig och moralisk kollaps. Jag skjuter in att Macbeth ändå är ambivalent och hemsöks av vålnader alltmedan hans hustru driver på mordkarusellen.

Annons
Annons

– Jo, fast jag tycker att hans ånger är... tillgjord. Man ska inte vara rädd för att göra honom lite löjlig när han ser spöken. Shakespeare var ju rolig, en showman som visste hur man skulle nå publiken. Men det är en svår pjäs. Två timmars mardröm eller psykos. Även den blodtörstiga Lady Macbeth blir tokig. Ett slags Imelda Marcos.

Marie Richardson ska spela Lady Macbeth och Mikael Persbrandt hennes make. Därmed fortsätter Stefan Larsson samarbetet med ”brorsan Micke” efter förra årets succé ”Dödsdansen” på Maximteatern. De har känt varandra sedan 80-talet då de var figuranter i Bergmans ”Kung Lear” och så småningom skolades i Teater Galeasens råa scenrum.

Persbrandt är numera teaterdirektör; tillsammans med Agneta Villman driver han Maximteatern vid Karlaplan.

– Det är lustfyllt att vara här och modigt av dem att de vågar satsa på Strindberg och Shakespeare, säger Stefan Larsson som är medproducent.

Själv tycker han att det är en befrielse att sluta som chef för Betty Nansen.

– Sammanlagt tretton år som teaterchef räcker. En tredjedel av min hjärna har varit ockuperad av säljsiffror, planering, ekonomi. Jag säger inte att det inte är viktigt, men jag vill ägna mig åt regi.

Detta sagt av en person som konstaterar att han har hunnit med 30 uppsättningar bara på Dramaten.

– Det är en form av självskadebeteende! Jag har dränkt mig själv i teater och reser dessutom mycket för att se scenkonst, i år till Hamburg, London, Berlin och Paris. Kanske är jag avtrubbad, för jag får numera ofta mina största upplevelser i litteraturen eller när jag ser dans.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons