Annons

Olof Ehrenkrona:Stefan Löfven utan Agenda

Statsminister Löfven.
Statsminister Löfven. Foto: Johan Nilsson/TT

Statsministern usel i söndagens Agenda, SVT.

Under strecket
Publicerad

Någonting i reaktionerna på Stefan Löfvens framträdande i söndagens Agenda tyder på starka underströmmar i opinionen. Ändå innehåller intervjun egentligen inte någonting nytt. Sådär har Löfven låtit länge.

Kanske är hans problem att han har låtit så alltför länge, över den tidsgräns då folk inser att han verkligen inte har mer att ge. Socialdemokraternas stadiga nedgång i opinionsmätningarna tyder på att han snarare är en del av partiets problem än en del av dess lösning.

I ett läge där socialdemokraterna har rasat under 25 procent och passerats av SD hade valda delar av svenska folket bänkat sig framför TV:n för att höra sin statsminister förklara vad som händer. I stället fick de se en trött och osäker politiker som mekaniskt upprepade sig själv.

Helt rättvis är väl inte syndabockstämpeln. Löfvens dilemma delas av socialdemokratiska kolleger runt om i Europa. Socialdemokratin som europeiskt fenomen genomgår sin värsta kris sedan demokratins genombrott.

Vaggan stod i Tyskland, och tillsammans med brittiska Labour och de skandinaviska socialdemokratiska partierna kom socialdemokratin att etablera sig som en dominerande politisk kraft i Europa. Nu förefaller den tiden vara förbi, och sedan 1980-talet har det skett en systematisk och strukturell försvagning. I Tyskland är partiet tredje största parti i opinionen, i Storbritannien finns Labour i samma härad som partivännerna i Sverige. I övriga Norden ser det lika illa ut. Väljarstödet har överlag halverats sedan toppåren.

Annons
Annons

Men ovanpå den strukturella förklaringen tillkommer en handfallenhet inför de aktuella och omedelbara sociala utmaningarna. ”Vi såg det inte komma”, var Löfvens mantra i sändningen. Nåja, moderaterna tog upp frågan om utanförskapsområdena redan i valrörelsen 1991. Det har snart gått trettio år sedan dess. Och under dessa tre decennier har frågan diskuterats vid åtskilliga tillfällen.

Nog har vi sett det komma, men det har inte funnits någon egentlig politisk vilja att göra någonting åt problemen.

Svaret har istället blivit en förstärkt kognitiv dissonans. Politiken forsätter med oförminskad styrka för att bevisa att kritikerna hade fel och ju mer rätt de visar sig ha desto fler och större misstag begås innan anpassningen till slut sätter in.

En del av reaktionen mot Löfven i Agenda är nog så enkel som att tittarna noterar att han konsekvent skyller ifrån sig. Det är någon annans fel att gängen härskar i förorterna. När Löfven dessutom låter som att det är en ofrånkomlig utveckling och att ansvaret är ”samhällets” och inte de människors som faktiskt är samhället, då brister till slut tålamodet. Tittarna uppfattar att de blir manipulerade när de konfronteras med undanglidande resonemang som de uppfattar som enbart förljugna. De tycker att det demokratiska systemet bedrar dem och att samtalet inte är ett sätt att hitta lösningar utan att dölja problemens orsaker. Så förverkas så småningom allt förtroendekapital och väjarna som drar blir allt svårare att få tillbaka.

En sådan utveckling medför betydande risker. Och det blir inte bättre av att medierna uppfattas som förstärkare av den kognitiva dissonansen. Demokrati förutsätter uppriktighet, transparens och ärligt uppsåt i umgänget med väljarna. I ett manipulativt klimat frodas bara de dåliga ledarna, medan de goda tröttnar eller sorteras bort. Demokratin förtvinar och makten korrumperas.

Den tillit som Löfven annars efterlyser bör han själv göra sig förtjänt av. Någon annan väg tillbaka finns inte. Om den inte redan är stängd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons