Annons
Op ed

Stefan Olsson: Ett år med Islamiska staten

Yazidier på flykt från Islamiska staten.
Yazidier på flykt från Islamiska staten. Foto: STRINGER / TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

Den 3 augusti är det ett år sedan Islamiska staten attackerade Sinjar i norra Irak. Staden och provinsen med samma namn befolkas av folkgruppen yazidierna, en av Iraks många etniska minoriteter. 5 000 människor dödades, omkring 2 000 togs som slavar och upp emot 150 000 yazidier flydde upp i bergen. Islamiska statens etniska rensning kunde inte stoppas förrän kurdiska styrkor, Peshmerga och YPG (en gren av PKK), gick till motattack med hjälp av amerikanskt flyg.

Sedan förra sommarens hemskheter har ännu fler bekräftelser på IS vidrigheter kommit med spektakulära avrättningar ägnade att väcka uppmärksamhet i sociala medier. Kanske jobbigast av allt att behöva lyssna till har varit historierna från de yazidiska flickor som rymt ur fångenskapen. De har kunnat berätta om hur de har tagits som krigsbyte, sålts och utnyttjats som sexslavar.

Hur kunde denna rörelse etablera sig så snabbt och varför har det internationella samfundet inte kunnat slå tillbaka den?

Historien bakom IS framväxt kan enklast beskrivas som att Iraks före detta gren av al-Qaida såg sin chans att bygga sig starkt genom att gå in i det syriska inbördeskriget. När den etablerat sig i Syrien vände den sina vapen österut mot Anbarprovinsen där de sunnitiska stammarna sedan länge hyste en djup misstro mot den shiitiskdominerade regeringen i Bagdad. När de sunnitiska stammarna bytte lojalitet från Bagdad till IS gick luften ur den reguljära irakiska armén.

Annons
Annons

Det var mer tur än skicklighet som låg bakom IS expansion i Irak. På pappret skulle det alltså vara en ganska enkel sak att slå tillbaka Islamiska staten. I jämförelse med grannländerna är den militärt sett en dvärg utan tillgång till flyg eller andra avancerade krigsmedel. Om därför en samordnad attack genomfördes av exempelvis turkiska, jordanska, saudiska och iranska styrkor, skulle kriget vara över imorgon.

Men som har framgått med besvärande tydlighet de senaste dagarna är det omöjligt att få till en fungerande militärallians trots att alla är överens om att IS är ett hot som måste utraderas.

Shiitiska Iran stöder Assadregimen och Hizbollah. Sunnitiska Saudiarabien stöder ”moderata” sunniislamistiska gerillor som bekämpar Assad. Saudiarabien och Iran ser varandra som fiender. Turkiet som är sunnimuslimskt är inte i krig med Assad, men skulle inte ha något emot om han föll och är samtidigt i krig med PKK. Bagdadregimen är shiitisk och allierad i första hand med USA, men stöds indirekt också av Iran. Kurderna i sin tur är delade mellan PKK i Turkiet och Syrien å ena sidan och KRG, den kurdiska regionala regeringen i norra Irak som leds av KDP, det liberala demokratiska kurdiska partiet, å den andra. KDP har nära band till Europa och USA. USA är allierat med Turkiet genom Nato men försöker i första hand få regeringen i Bagdad på fötter.

Den som följer TV-serien Game of Thrones känner igen hur trassliga allianser ser ut, hur hemliga avtal sluts och bryts, och hur man gynnar den ene fienden för att han ska bekämpa en annan fiende och så vidare.

Annons
Annons

Trassliga alliansförhållanden omöjliggör alltså den enklaste lösningen på problemet.

Varför kan inte Irak självt ta hand om IS? Även är här problemet enklet på pappret, svårt i praktiken. Den förre premiärministern Nuri al-Maliki lyckades undergräva förtroendet hos de sunnitiska stammarna i Anbarprovinsen så till den milda grad att de tyckte det vara värt att vara lojala med IS istället.

Lösningen heter alltså en ny regering som kan återskapa förtroendet och en ny irakisk armé som kan tränga undan IS och upprätthålla ordningen.

Detta är den strategi som USA, som spelar en nyckelroll, har valt. Under året som gick övertygades Maliki att lämna permiärministerposten och ersattes av Haider al-Adabi. Ett program för att återuppbygga irakiska armén har sjösatts och irakiska armén har börjat genomföra offensiva operationer mot IS.

USA:s försiktiga strategi bygger på tanken att det irakiska problemet måste lösas av irakierna själva. USA kan givetvis sätta kängor på marken och åsamka IS stora förluster, men de amerikanska styrkorna kan inte agera polisstyrka och det finns inget stöd för en ny ockupation av Irak hos den amerikanska befolkningen.

Den amerikanska strategin har inte givit någon utdelning ännu. De militära framgångarna har varit modesta och man har till och med råkat ut för nya bakslag som när Ramadi utanför Bagdad förlorades.

Till saken hör att de Bagdad-lojala förband som visat sig vara mest effektiva är den fristående shiitiska milisen. Det är dock ingen reguljär armé och den stöds direkt av Iran. Den har rykte om sig att vara lika grym som IS i sin framfart. Det finns ingen anledning för sunniterna i väst att överge IS om det är så att Bagdad släpper fram en hämndlysten shiitisk milis.

Annons
Annons

Men om nu inte allt detta vore en härva svår nog att reda ut så löser det ändå inte hela problemet utan bara problemet med Islamiska statens härjningar i Irak, inte i Syrien. Det syriska inbördeskriget är en ännu värre gegga där det inte ens finns en idé på pappret för vad man ska göra för att få slut på det.

Finns det något Sverige kan göra för att förbättra situationen? Sverige kan inte göra mycket självt, men vi kan understödja de goda krafter som arbetar för fred och mänskliga rättigheter i regionen som den regionala kurdiska regeringen i norra Irak och dess väpnade styrka Peshmerga. Riksdagen har beslutat att bistå Peshmerga med militär utbildning, men Sverige skulle också kunna avskaffa sin kontraproduktiva lagstiftning om att inte exportera vapen till konfliktområden. Just nu är det förbjudet att förse den enda civiliserade styrka som med kraft bekämpar Islamiska staten med svenska vapen. Det är mycket märkligt med tanke på att vi borde vara tacksamma för kurdernas insats i kriget.

Sverige har också en hemläxa att göra när det gäller människor som åker från vårt land för att ”göra jihad” på IS sida. Här är lagstiftning på gång. Det är inte en dag för tidigt. Men samhället i stort måste också göra allt vad det kan för att bekämpa de extrema sunnimuslimska lärorna som lockar människor att bli jihadister. Målet måste vara att ingen från Sverige reser för att ansluta sig till den rörelse som glorifierar folkmord och som skryter om att de förslavar unga kvinnor och säljer dem som boskap.

Stefan Olsson är doktor i statskunskap och frilansskribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons