X
Annons
X
Recension

Mannen som lekte med elden Stieg Larsson var inte någon politisk tänkare av rang

"Mannen som lekte med elden" är en dokumentärfilm som brottas med två stora problem – avsaknaden av rörliga bilder på huvudpersonen Stieg Larsson samt dennes brister som politisk tänkare, skriver SvD:s Jan Söderqvist.

Stieg Larsson i Hong Kong p å uppdrag för nyhetsbyr ån TT och resemagsinet Vagabond 1987. Stieg Larsson var researcher på TT samt en av grundarna till tidskriften Expo. Han skrev Millenniumtriologin som gavs ut efter hans död och som blev en enorm succé. Foto: Per Jarl/SF Studios
Läs mer om Veckans biofilmer

Mannen som lekte med elden

Regi
Henrik Georgsson
Genre
Dokumentär
Manus
Olof Berglind, Nathan Grossman
Medverkande
Stieg Larsson, Eva Gabrielsson

1 tim 39 min. Från 11 år.

Betyg: 3 av 6

För världen – och för de allra flesta svenskar – är han känd som underhållningsförfattaren som efter sin död sålde många tiotals miljoner deckare, böcker som delvis skapade bilden av ett Sverige där fascistiska och kvinnofientliga konspirationer huserar bakom en förfallande folkhemsfasad. Men under sin levnad försörjde han sig som researcher och illustratör på TT och ägnade så gott som all övrig vakentid åt att kartlägga den svenska och europeiska extremhögern, något som kom till uttryck i såväl böcker och artiklar som redaktörskapet på tidskriften Expo, som de flesta svenskar avstår från att läsa i den mån de alls känner till den.

Huvudsyftet med Henrik Georgssons ambitiösa film om Larssons gärning är att korrigera denna vrångbild genom att dels framhäva det politiska engagemanget, dels i motsvarande mån förringa deckarförfattandet, som följaktligen avhandlas i förbigående på några få minuter mot slutet och närmast avfärdas som ett kuriöst infall hos en man som inte hade tid med någonting alls utöver det arbete som samtidigt var ett kall.

Bakom denna manöver anar man en pedagogisk plan, eller i vart fall en folkbildande förhoppning: tänk om åtminstone en bråkdel av förströelselitteraturens vänner kunde förmås att skåda ljuset och ansluta sig till den goda sak som var Stieg Larssons, då skulle det politiska läget i landet i dag vara ett annat (och det pågående regeringsbildandet skulle vara enklare).

Annons
X

"Mannen som lekte med elden" brottas med – i första hand – två olika problem. Det ena är att det inte existerar särskilt mycket rörligt bildmaterial med Stieg Larsson. I stort sett ingenting alls. Det finns däremot gott om vänner, kollegor och livskamrater från förr, redo att berätta om hans jämlikhetspatos och kopiösa arbetskapacitet, hur han nätterna igenom slet med uppgiften att bekämpa den ultranationalism som växte sig starkare under 1990-talet och började ge sig till känna genom hot och även angrepp mot misshagliga journalister. Och även hur han i sin naivitet förväntade sig samma totala uppoffring av folk runtomkring sig, något som bäddade för konflikter.

Efter reklamen visas:
Mannen som lekte med elden

Den ena efter den andra pratar och pratar; det läses ur Larssons texter. Men då är frågan vad ögat ska förströ sig med under tiden; Georgsson känner sig manad att tillhandahålla underhållning i form av dramatiserade sekvenser där en skådespelare som liknar Stieg Larsson sitter med en cigg i mungipan och knattrar på ett tangentbord, vilket i längden blir varken mer eller mindre visuellt spännande än pratande huvuden, samtidigt som det indikerar en låg tanke om vår förmåga att tillgodogöra oss viktig information utan socker.

Det andra problemet är att Larsson må ha varit en mästerlig researcher, men någon politisk tänkare av format var han inte. Sverigedemokraternas framväxt är, säger han, ett resultat av att demokratin har misslyckats med att presentera alternativ till en alienerad valmanskår. Men demokratins misslyckande är alltid ytterst väljarnas. Vi kan inte frikänna dem med mindre än att vi omyndigförklarar dem. Vi vet att Jimmie Åkesson lockades till det parti för vilket Anders Klarström var ledare, vi vet hur kopplingarna mellan det partiet och vit makt-rörelsen ser ut, och Åkessons väljarstöd bara växer.

Insikten att Sverigedemokraterna faktiskt är det efterlysta alternativet är svår att sockra bort. Det vill säga: om inte vi fina människor ska välja oss ett annat folk att tala för.

Annons
X
Annons
X

Stieg Larsson i Hong Kong p å uppdrag för nyhetsbyr ån TT och resemagsinet Vagabond 1987. Stieg Larsson var researcher på TT samt en av grundarna till tidskriften Expo. Han skrev Millenniumtriologin som gavs ut efter hans död och som blev en enorm succé.

Foto: Per Jarl/SF Studios Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X