Annons
Recension

Djurens idé­historiaStimulerande parad av lärda djurtankar

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Djurens idé­historia

Författare
Gustav Holmberg, Svante Nordin, Anna Tunlid (red)
Genre
Sakprosa
Förlag
Nya Doxa 123 s.

I franska Lavegny ställdes år 1457 en sugga och hennes sex kultingar inför rätta, anklagade för att ha begått ett bestialiskt brott. Enligt åklagaren hade de sju åtalade mördat ett barn och sedan delvis ätit upp offret. Domstolsförhandlingen avslutades med att suggan dömdes till dödsstraff medan kultingarna friades – på grund av ringa ålder och eftersom rätten ansåg att de agerat under sin moders dåliga inflytande.

Exemplet från Lavegny är långt ifrån unikt vilket antyder att förhållningssättet till och synen på andra varelser ingalunda varit entydigt eller okomplicerat i vår del av världen.

I boken ”Djurens idéhistoria” kan man emellertid ta del av påståendet att ett ”kolonialt perspektiv” på djur i västerlandet ”närmast i oföränderlig form präglat de senaste 2500 åren”. Det är idéhistorikern Monica Libell som i en historiografisk reflektion över humanioras djurstudium menar att det är först nu, med postmoderna, postkoloniala och poststrukturalistiska teorier, som det blivit möjligt att ta djuren på allvar.

Det är svårt att ta ett sådant påstående riktigt på allvar.

Annons
Annons

”Djurens idéhistoria” innehåller sex föredrag vilka framfördes vid ett symposium i Lund våren 2008 till idé- och lärdomshistorikern Gunnar Brobergs ära. Symposieföredrag kommer väl inte alltid till sin rätt när de efter några år i karantän går i tryck, men boken innehåller ändå några bidrag av allmänt intresse och hög klass.

Att tala om en djurens idéhistoria är förstås bara ett annat sätt att omskriva våra egna tankar om djuren. Och det är också vad författarna gör; en parad med lärda forskares djuridéer passerar revy – först ut är lärdomshistorikern Jakob Christensson med en snärtig text om naturforskaren och tillika arkeologen Sven Nilsson.

Nilssons kanske viktigaste arbete var hans monumentala ”Skandinavisk fauna” vilken började utges 1820 och som inte nöjde sig med att ta fasta på själva djursystematiken, utan även beskrev djurens uppträdande i fält och deras lämplighet som jaktbyte. Den skarpsynthet som låg bakom det bokverket kom sedermera att tas för given i svenska fälthandböcker.

Sven Nilsson var, som författaren påpekar, giganten bland svenska zoologer under 1800- talet. Att han dessutom var egensinnig och stridbar förstår man lätt när Christensson berättar om Nilssons första besök på Drottningholm där han såg David Ehrenstrals allegoriska målning av Karl XI:s regering. Nilsson hade enbart intresse för rikslejonet på tavlan, vars artfrämmande gap han skoningslöst avslöjade: ”En björnskalle har tjent som modell”.

Christenssons text är utomordentligt välskriven och utgör därmed ett levande bevis på att den stilistiskt drivna stil som utmärkte Johan Nordström – landets förste professionelle idé- och lärdomshistoriker – inte är en tradition som helt gått förlorad.

I uppsatsen ”Svalor, vildgäss och tranor” återvänder idé- och lärdomshistorikern Gunnar Eriksson till ett av sina favoritämnen: Olof Rudbeck. Lika oväntat som elegant lyfts hans förtjänster som flyttfågelskådare fram. Man hade kunnat tro att det inte fanns något mer att säga om barockmänniskan Olof Rudbeck. Men så var det alltså inte. Historien är sällan entydig eller okomplicerad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons