Efter reklamen visas:
Stina Oscarson: ”Första gången jag kände mig kränkt – som konstnär”

Stina Oscarson: Checken kränkte mig som konstnär

”Nu pratar du trams igen.” Det blev ett stundtals hårt meningsutbyte mellan SvD-skribenten Ola Wong och Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig hos kulturminister Alice Bah Kuhnke, när de möttes i SvD:s tält i Almedalen för att prata om kulturens frihet tillsammans med dramatikern Stina Oscarson.

Publicerad

Nja, nja, nja. På frågan om kulturen står fri råder förvånansvärt stor samsyn mellan SvD-skribenten Ola Wong, Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig hos kulturminister Alice Bah Kuhnke, och dramatikern Stina Oscarson när de möts för ett samtal i SvD:s tält i Almedalen. Kulturen är alltså både fri, och ofri.

– Sätter man det i relation till totalitära Nordkorea så är ju kulturlivet inte helt ofritt, ändå, säger Ola Wong som i en rad artiklar i Svenska Dagbladet riktat frän kritik mot Alice Bah Kuhnke för att vilja styra kulturlivet i syfte att uppfostra folk i rätt värderingar.

Allt började hösten 2016, när Wong granskade Statens museer för världskultur och Östasiatiska museet i Stockholm, och då upptäckte att personer med kunskap om Östasien och romersk kulturhistoria hade fått lämna ledningsgruppen och ersatts av personer som var experter på normkritik och annat som inte hade med museets kärnverksamhet att göra.

– Om man tror på en fri kultur och fria institutioner, ett kulturliv som står på en armlängds avstånd från politiken, ja då går det naturligtvis inte ihop. Men Alice Bah Kuhnke löste det här genom att säga att det inte är politik och att jag bara hittat på alltihop, säger Ola Wong och syftar på en text i SvD där kulturministern avfärdar det han skrev som ”inbillade problem".

För det är väl inte så Ola Wong, att vi går in och säger att vi ska stoppa Historiska museets utställning?

Ulf Dernevik vänder sig mot beskrivningen. Han menar att det Ola Wong säger är ett bra åskådliggörande av hur rörig diskussionen har blivit.

Annons

– För det Ola Wong gör är att referera till en del exempel på företeelser inom museer, till exempel utställningar, som Ola Wong av olika skäl inte tycker om, och hänföra det till den kulturpolitiska styrningen.

Dernevik menar att man måste hålla isär de tre frågorna: vad är kulturpolitisk styrning, vad är tradition i en förvaltning och vad är andan inom kultursektorn?

– Jag tänker då till exempel på Bengt Ohlsson som i Dagens Nyheter beskrev den här ängsligheten som finns i kultursektorn, att man inte vill lyfta fram vissa perspektiv eller att andra perspektiv premieras.

Stämmer det inte då?

– Det ligger säkert mycket i det, min poäng är bara att vi måste vara intellektuella nog att klara av att hålla isär de här tre olika nivåerna i diskussionen, säger Ulf Dernevik.

Att den senaste utställningen på Historiska museet skulle vara ett resultat av kulturpolitisk styrning, så som Ola Wong framhåller det, stämmer inte alls enligt Dernevik. Snarare är den ett bevis på det motsatta: att den kulturpolitiska styrningen är obefintlig.

Annons

– För det är väl inte så Ola Wong, att vi går in och säger att vi ska stoppa Historiska museets utställning?

Det är väldigt mycket klåfingrighet från politiskt håll och tjänstemannahåll som försöker styra, men det går att hålla sig borta från det.

Stina Oscarson, som lyssnat intensivt på samtalet mellan Wong och Dernevik, tycker att de har glömt bort det viktigaste: konstnärerna.

– Vi pratar om frihet som om det skulle ha något att göra med varifrån pengarna kommer. Jag tror inte det. För det första kan man inte prata om att kulturen är fri, det är som att säga: “Är det här pappret fritt?”, invänder hon och håller upp ett papper från podiet.

Hon utvecklar:

– Däremot så kan vi prata om huruvida konstnärer gör valet att vara fria, att behålla sin frihet, och vi kan prata om i vilken utsträckning man från politiskt håll försöker påverka konstnärer och kulturarbetarna.

Stina Oscarson har arbetat i 15 år inom små fria teatergrupper, på stora institutioner och i public service. Hon säger att valet att vara fri enbart ligger hos henne som konstnär. Att hon antingen kan välja att vara medlöpare eller att vara fri, men att hon då måste vara beredd att betala det pris det kostar.

Annons

– Så jag kan säga att det är väldigt mycket klåfingrighet från politiskt håll och tjänstemannahåll som försöker styra, men det går att hålla sig borta från det.

Ola Wong riktar sig till Ulf Dernevik:

– Men vad säger Ulf då? Ja, att vi har ju inte gått in och regisserat exakt den här utställningen på Historiska museet, så därför kan du inte anklaga oss för politisk styrning. Det är ju en absurd typ av argumentation. När man ger kulturrådet i uppdrag att se till att det är normkritiska perspektiv på utställningarna, när man gång på gång på gång ger de signalerna till cheferna, när chefen på Världskulturmuseerna tillträder och säger att “jag har fått i uppdrag att motarbeta exkluderande krafter i samhället”.

Sedan tillägger han:

– Det var på den tiden då det var politisk medvind att säga såna saker. Och det blir ju bara bisarrt att säga att det inte är politisk styrning.

Alltså, det är lustigt för du står ju och hittar på.

Efter reklamen visas:
Står kulturen fri – eller styrs den av politikerna?
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/Svenska Dagbladet
Annons

Ulf Dernevik köper inte Ola Wongs argument. Säger att det bara är att läsa innantill vad som står i styrdokumenten. Som exempel tar han den senaste tidens debatt om det statliga litteraturstödet, den som blossade upp efter en artikel i Svenska Dagbladet där flera bokförläggare hävdar att kulturrådet premierar vissa perspektiv när stöd delas ut, som jämställdhet och mångfald.

– Då har Ola hittat några förgripliga citat här och var, det kan vara regleringsbrev, det kan vara policydokument från kulturrådet, och bygger ihop den här tesen om att det finns en rak linje från kulturministerns idéer och vilken sorts litteratur som vi ska finansiera. Och så är det ju inte.

Dernevik rekommenderar den som vill föra en diskussion på ”ett intellektuellt hederligt sätt” att logga in på kulturrådets hemsida för att se på vilken grundval kulturrådet delar ut sina litteraturstöd.

– De är strikta kvalitetskriterier, knastertorra strikta kvalitetskriterier. Återigen, sen kan det finnas en tradition, en anda i kultursektorn, men det är inte samma sak som en partipolitisk styrning.

Annons

Ola Wong protesterar:

– Alltså, det är lustigt för du står ju och hittar på, säger han, och börjar läsa högt ur sin egen artikel i SvD där han citerar kulturrådets direktiv vid beslut om fördelning av litteraturstöd till facklitteratur som ska karaktäriseras av ”internationellt och interkulturellt perspektiv, jämställdhetsperspektiv och tillgänglighetsperspektiv”.

– Det är ganska detaljnivå på det här.

Efter ytterligare ordväxling mellan Ulf Dernevik och Ola Wong, bryter Stina Oscarsson dödläget. Jo, menar hon, valet att ha ett offentligt finansierat kulturliv, är en politisk styrning. Det handlar om en idé om jämlikhet och rättvisa, och det är bättre att bara stå upp för det, säger hon, något som skulle göra det mycket enklare att prata kvalitet.

Istället ser hon en förskjutning de senaste åren, där konsten och verkligheten håller på att byta plats. Stora problem man inte vill lösa på politiskt håll för det är för svårt – ekonomisk ojämlikhet, segregation, bildningsklyftor, migrationspolitiken – flyttas till kulturlivet. För att där försöka skapa den perfekta världen.

Annons

– Och här hakar kulturarbetarna villigt på, istället för att ägna oss åt att strida för sex timmars arbetsdag eller basinkomst eller vad som helst så ägnar vi oss åt att räkna pinnar. Liksom, låt kulturen vara fri och engagera oss politiskt säger jag.

Stina Oscarson river ner applåder, varpå Ola Wong säger:

– Jag kan ju tillägga att det här som Stina räknar upp, att lösa klimatproblemen, lösa integrationsfrågan, det är ju sånt som Världskulturmuseerna får i uppdrag att göra.

Svaret som ges är blixtsnabbt:

– Lycka till, säger jag.

Och någonstans där, det här var ungefär tjugofemte frågan, så höll jag på att bryta ihop.

Trions olika uppfattningar till trots, om en sak är de överens: det pratas alltmer om normkritik i kulturlivet.

Stina Oscarson berättar hur hon under arbetet med sin senaste pjäs på en länsteater fick fylla i en mångfalds- och jämställdhetscheck, framtagen av Teaterförbundet och Svensk scenkonst. Ett exempel, menar hon, på hur branschen själv tar över initiativet.

Hon läser högt ur checken som hon håller i sin hand: ”Den eller de som fattar programbeslut har verktyg att genomföra en normkritisk analys, vi har diskuterat huruvida uppsättningen bidrar till att konservera eller utmana rådande normer och föreställningar om människor, eller vi visar bara upp hur det är, vi undviker därmed att omedvetet reproducera stereotyper. Ja eller Nej?”

Annons

– Och någonstans där, det här var ungefär tjugofemte frågan, så höll jag på att bryta ihop. Det var första gången i mitt liv som jag kände mig kränkt, som konstnär. Jag fick sådan urbota lust att hädanefter bara göra föreställningar som representerar stereotyper.

Ulf Dernevik säger att han inte förnekar att de här exemplen finns. Däremot är han kritisk till hur man bakar ihop kulturpolitik, kulturförvaltning, enskilda konstnärliga arbetsgivarorganisationer och fackförbund till ett narrativ om politisk styrning och att Alice Bah Kuhnke vill använda kulturen för att fostra allmänheten.

– Det är självklart så att det finns ett utbyte mellan politik, traditioner och förvaltning, och vår anda och klimat i kultursektorn. Men vi kan inte ta vad vi vill och klistra på vad vi vill och bygga en tes utifrån detta otroligt kreativa sätt att plocka lite här och lite där.

Efter reklamen visas:
Står kulturen fri – eller styrs den av politikerna?
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/Svenska Dagbladet
Annons

Du tänker på Ola Wongs sätt att skriva?

– Ja, låt mig ta ett exempel. Det här att ”metoo” skulle vara ett villkor för att man ska få litteraturstöd, det är en fullkomlig felaktighet. Det som Ola Wong gör är att han tar ett citat från ett uppdrag till kulturrådet, klipper av det på hälften, flyttar in det i en helt ny kontext, och laddar det med en helt ny innebörd.

Och det är den typen av falsifikat som konstruerar den här debatten, som gör att vi inte kan ha en intellektuellt hederlig debatt.

Enligt Dernevik handlar det om ett arbetsgivaransvar, att de anställda på kulturinstitutionerna inte drabbas av sexuella trakasserier. Att svensk lag efterlevs. Ett fullt rimligt anspråk.

– Det är inte samma sak som att kulturrådet ska kräva av förlag att de ägnar sig åt “metoo”-relaterat arbete. Det är ett fullständigt falsifikat. Och det är den typen av falsifikat som konstruerar den här debatten, som gör att vi inte kan ha en intellektuellt hederlig debatt.

– Nu pratar du trams igen, svarar Ola Wong. Alice Bah Kuhnke har efter “metoo” gått ut flera gånger och sagt att hon har gett i uppdrag till kulturrådet att integrera arbetet mot sexuella trakasserier på alla nivåer. Sen har signaleffekten på de här upprepade budskapen, som är väldigt svepande från ministern, varit väldigt tydliga inom kulturvärlden, och för tjänstemännen som fattar vart vinden blåser.

Annons

– Att det här skulle vara ett fantasifoster, det är ju på något sätt väldigt bisarrt, för det här är oro som kommer från kulturvärlden. Jag är nerringd och nermejlad av folk från hela kulturvärlden, från skådespelare, teaterchefer och andra som säger att “du har helt rätt”. Och de ger mig mer och mer exempel på att de här signalerna kommer och att det är hit pengarna går.

Ola Wong fortsätter:

– Vi ser vilka som tillsätts, det är de här politrukerna som genomdriver normkritik och andra överideologier. Att förneka det och säga att det är påhitt av mig, det blir ju på något sätt väldigt bisarrt. Men läs mina artiklar, det är ju faktiskt inte jag själv som uttalar mig här (om litteraturstödet) utan tre av Sveriges tyngsta förläggare med mer än ett årtionde i branschen.

Ulf Dernevik slår tillbaka:

– Jag förnekar inte att det finns exempel på detta, det har jag precis sagt. Men nu sker en glidning här, nu är det signaleffekter. Jag har precis visat en sak i Olas artiklar som är typisk för Olas sätt att skriva de här artiklarna, som inte är en försåtlighet utan snarare skulle betraktas som falsifikat. När du tar ett citat, halverar det, hittar på en ny kontext och hittar på en ny innebörd. Du räddade situationen genom att försöka påstå att det är signaleffekter, och det är ju helt fel.

Alltså, det är ofta helt andra reformer som påverkar kvaliteten på konsten och friheten.

Trätan kring kulturens (o)frihet lär fortsätta, men är det ens värt det? Stina Oscarson menar att det råder ett missförstånd kring kulturpolitiken. Att man tror att den lilla del pengar som kommer från det offentliga skulle påverka förutsättningarna för kulturarbetare så mycket.

När hon frågade Makode Linde varför han flyttat till Tyskland visade det sig vara just friheten som lockar. Att man kan överleva på att jobba två dagar i veckan, och sedan vara konstnär resten av tiden. Det är billigt att bo, det finns lokaler, det är billigt att leva.

– Alltså, det är ofta helt andra reformer som påverkar kvaliteten på konsten och friheten. Så vi ägnar oss alldeles för mycket åt fel saker, tror jag.

Efter reklamen visas:
Står kulturen fri – eller styrs den av politikerna?
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/Svenska DagbladetBild 1 av 2
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/Svenska DagbladetBild 2 av 2