Annons

Stina Wollter: "Som att stå naken på ett torg"

Stina Wollter har tagit upp kampen mot förkrympande kroppsideal, i sitt konstnärskap utgår hon från sin egen kropp, sin egen historia
Stina Wollter har tagit upp kampen mot förkrympande kroppsideal, i sitt konstnärskap utgår hon från sin egen kropp, sin egen historia Foto: Dan Hansson

Det började med en dans i mockasiner hemma på landet och fortsatte som ett av höstens stora mediebråk. Konstnären och radioprataren Stina Wollter har startat en frihetsrörelse för normbrytande kroppar.

Uppdaterad
Publicerad

Det är klart jag bjuder upp henne till slut; det går inte att träffa Stina Wollter utan att dansa. Inte efter allt som hänt. Vi gör en snabbrepetition, hon måste få säga:

– Om inte jag får dansa, vem fan ska då få göra det? Den som vet det allra lilla minsta om mig förstår varför. Malou von Sivers redaktion på TV4 visste – ändå släppte de en varg på mig. Trots att programmet skulle handla om kroppspositivism.

Hon är konstnär och radiopratare, bland mycket annat. Hon har en röst som är som en värmelampa i söndagsnatten och en kropp som virvlar runt i yster frihet på Instagram. Det var så den började; dansrörelsen som pågått hela hösten. En ensam kväll på landet filmade Stina Wollter när hon sprätte loss några steg endast iförd trosor, bh och mockasiner. Filmen spreds på nätet, nådde Kristin Kaspersen som bjöd in till TV4:s ”Vardagspuls” för ett samtal om de normer som krymper våra kroppar och liv.

Annons

– Jag är en värmesökande människa och kände att de ville något bra med sitt inslag. Det blev också bra, presenterat med respekt. När man efteråt ville visa min dansvideo i ”Malou efter tio” sa jag ja, eftersom den skulle ingå i ett positivt och förklarande sammanhang. Bland många andra. Men man svek vår uppgörelse. Jag blev exemplet, inte ens nämnt vid namn, som den inbjudna bloggaren Katrin Zytomierska utgick från när hon sa att tjocka människor är någonting folk skrattar åt, hånar.

Först blev Stina Wollter rasande, sedan ledsen.

– Det var som att stå naken på ett torg.

Vi sitter hennes ateljé i Uppsala, den fredade zon dit bara några få utvalda får tillträde.

Hon räknar på fingrarna, jag är visst den femte utomstående. Här finns bilderna hon själv skapar, här finns album med barndomsbilder, utspridda tidningar, böcker och skulpturer, två nallar i bredd och en väckarklocka som stannat på 16.30. Ett kreativt universum, ett Stina Wollter-land där hon kan hitta tillbaka till barndomens stigar, räcka sin vuxenhand mot flickan som gick vilse. Nej, det är inte en flicka, de är två. Hon själv och hennes storasyster Ylva, som dog i självsvält.

Hit måste vi också nå för att förstå vad Stina Wollters kropp berättar när den brister ut i lovsång. Det är en historia om frihet, glädje – och liv. Men också om det fredade, tillåtande rummet – det som hennes ateljé utgör och det som hon skapar i sina möten med människor i radioprogrammet ”Söndagarna med Stina Wollter”.

Om det är någon jag själv skulle vilja dansa med är det just Katrin Zytomierska.

– När jag pratar med någon eller skapar en bild går jag in i en tunnel, någon kommer emot mig och allt blir stilla. Där vågar människor utsätta sig för de känslor som växer fram. Samma gäller för dem som ser mina tavlor eller lyssnar på mina program. För att uppfatta konsten, liksom livet, måste vi möta det som väcks i oss – annars missar vi hela grejen. Det mötet har jag som konstnär ingen kontroll över. Men jag ser när det händer; när en vuxen man kan stå och gråta framför en bild jag gjort eller när växeln blir nerringd efter ett radioprogram.

Hon själv blev fördömd i det hon trodde var ett fredat rum. Just därför blev chocken så smärtsam – men där och då föddes också motreaktionen. Vi är tillbaka vid den dansande Stina Wollter, hos alla om förstod vad hennes kropp vill uttrycka. Genom en lång höst har de dansat för henne. Innan vi möts har jag varit inne på nätuppropet ”Dansa för Stina" – #dansaförstina – och sett barn och åldringar, rumpor och tuttar, katter och rullstolsbundna kräva sin rätt att ta plats. Precis som de är.

Stina Wollter strålar som en stjärna:

– Det känns som att en mur av människor har slutit upp runt mig. Fattar du hur magiskt det är? De formulerar sig, organiserar sig, för att de förstår att det är allvar. Om det är någon jag själv skulle vilja dansa med är det just Katrin Zytomierska. I det villkorade och fördömande rum hon skapat kommer inte ens hon själv att få plats till slut. Därför är hon välkommen till mitt rum, som är allas rum. Det håller livet ut.

**Vad händer i det rum där en stor kropp betraktas som lat och oattraktiv? **

– Vi förtingligas, blir till produkter som hela tiden måste förändras för att passa in. Men det går inte, för normerna är påhittade. Ändå upprätthålls och reproduceras de, igen och igen. Och så står jag där med mina 80–90 kilo och bjuder, helt skamlöst, in till ett annat rum där alla accepteras. Jag borde ha fattat vilket liv det skulle bli.

” När jag varit riktigt tjock, idag väger jag bara 80, har jag med mitt tränade konstnärsöga kunnat se hur vacker kroppen är. Som en skulptur av Bror Hjort. Magens rundning, vader som romerska pelare. Alla kroppsformer är jättespännande, också de som ser ut som små toarullar", säger Stina Wollter.
” När jag varit riktigt tjock, idag väger jag bara 80, har jag med mitt tränade konstnärsöga kunnat se hur vacker kroppen är. Som en skulptur av Bror Hjort. Magens rundning, vader som romerska pelare. Alla kroppsformer är jättespännande, också de som ser ut som små toarullar", säger Stina Wollter. Foto: Dan Hansson

Stina Wollter sträcker armarna rätt ut, som ett barn som tar till kroppen för att förklara. I dag kan hon ana varför hon har över 30 000 följare på det Instagramkonto som blivit hennes virtuella dagbok. De uppfattar klangbottnen, säger hon. De ser att det inte handlar om exhibitionism utan om frihet. Och vad den smakar för henne.

– Den smakar så gott.

Om en stund, när vi dansar, kommer hon att lyfta upp mig och svänga mig runt i sin famn och där en bit över golvet kommer jag att ana berget som hon talar om. Berget hon känner att hon nått upp till. Där hon, äntligen, kan styra över sitt liv.

– Under mina 23 år på radion har jag samtalat med tusentals människor, hos alla finns skärvor jag kan känna igen. En kvinna sa: ”Jag har bara reagerat på livet – aldrig levt på riktigt”. Det kändes som att hon rullade ut en matta som också är min. I 51 år har jag rört mig åt det håll där jag förväntats vara eller tvingats vara – för att överleva.

När hon själv tar kommandot, det låter som en resa med öppen biljett, vill hon ”få korn på hur det känns att vara helt sann mot mig själv”. Hon vill också skriva en bok om den åttaåriga, cancersjuka flicka som hon fick kontakt med genom sitt radioprogram, det var på ”Karlavagnens” tid, och följde till sista andetaget.

– Hennes kärlek förändrade mitt liv, hon tvingade mig att tycka om mig själv. På ett fullkomligt avskalat sätt. Jag minns den morgon, det var på slutet, som hon berättade att hon varit hos mig när jag sov. Kom då ihåg att hon bodde i Göteborg, jag i Uppsala. Jag frågade vad hon sett hos mig och hon svarade, det glömmer jag aldrig: ”Du har den skönaste av själar”.

Men vänta, varför måste Stina Wollter fylla 50 år för att få grepp om sitt liv? Sedd utifrån verkar banan snitslad för flickan, dotter till skådespelarparet Sven Wollter och Annie Jenhoff, som växer upp i hem präglat av kultur och redan som 18-åring blir antagen vid Konstindustriskolan i Göteborg.

Framför mig en kropp i protest, ögon som gallskriker att om jag tror att kändisskapet gett henne några gräddfiler så tror jag fel. Åt helvete fel. Snarare har Stina Wollter alltid känt kravet att behöva överprestera för att bevisa vem hon är och vad hon kan, bortanför efternamnet.

Killarna låste in mig på skoltoaletten för att glo på mina bröst, klämma – men jag sa aldrig någonting.

Och hennes barndom – ja, den måste få eget utrymme: Hon är bara två är när föräldrarna skils, tio år när hennes storasyster Ylva, då tolv år gammal, drabbas av anorexia. Ylva som redan har diabetes. Det är år fyllda av sorg och oro som påverkar alla i familjen, på olika sätt. Det är lillasysterkärlek och omsorger om den som inte kan ta emot någon hjälp, som fortsätter svälta sig. Medan Stina blir pajasen som får andra att skratta.

– I dag kan jag se hur supersöt jag var men då kände jag mig bara tjock och ful. Du vet, jag var en sån som hade löss, spelade fotboll och alltid var snorig. Sen fick jag bröst, stora bröst. Killarna låste in mig på skoltoaletten för att glo på dem, klämma – men jag sa aldrig någonting.

Som 12-åring flyttade hon till sin pappa, som då spelade teater i Göteborg. Hon tog själv beslutet, det var ofrånkomligt – men inte blev livet så mycket enklare för det. Sven Wollter, då gift med Viveca Seldahl, jobbade ofta fem-sex dagar och kvällar i veckan. Själv passade hon sin lillebror på kvällarna. Hoppade av skolan efter nian. Var vilsen och tog risker. Hela tiden i skuggan av sin sjuka storasyster. Hon som sa ”jag kommer att dö innan jag har fyllt 30”.

– Så blev det också, hon dog fem dagar före sin 30-årsdag. Men när hon sa det ville jag inte lyssna. Vågade inte. Med handen på Ylvas kista lovade jag mig själv att äta för henne, älska för henne och att ropa mot vinden allt som stängts in i den flickkropp där hon var fången. Först nu känns det som att jag kan fullfölja mitt löfte, på riktigt.

Hennes eget liv kom emellan. Som att hon tidigt blev ensamstående mamma, tvingades dubbelarbeta för att klara sig och dottern. Därtill kampen mot kroppen, övervikten som styrde hennes liv, fick henne att avstå från så mycket: Mat som hon älskade. Sex med män som kanske skulle äcklas av hennes hängmage. Fester som hon inte vågade gå på, kläder som hon inte kunde ha.

Det är detta hon slåss mot nu. Alla gånger folk petat henne i magen, hånat och häcklat. Men också hur hon som tonåring kunde vara ihop med en man som slog henne.

– Jag kände att jag inte var värd något annat. Men jag bröt mig loss, nånstans visste jag att jag var det.

”Med två skådespelande föräldrar valde Stina Wollter det yrke som inte var upptaget: hon blev konstnär. ”I skolan var jag bäst på teckning och svenska, vilket också blivit mina verktyg och min överlevnad. Mitt ärrade liv är tyngsta posten på mitt cv.”
”Med två skådespelande föräldrar valde Stina Wollter det yrke som inte var upptaget: hon blev konstnär. ”I skolan var jag bäst på teckning och svenska, vilket också blivit mina verktyg och min överlevnad. Mitt ärrade liv är tyngsta posten på mitt cv.” Foto: Dan Hansson

Hon vevar med armarna, energiskt som ett vindkraftverk, men när jag talar om hennes mod, allt hon i dag kan och vågar, säger hon stopp. Det är bara halva sanningen. Mellan tummen och pekfingret måttar hon flickan som finns kvar inuti henne. Den rädda och sårbara. Att ta hand om henne är inte bara ett tyngande ansvar:

– Hon är också grunden för mitt konstnärskap. Om det finns någon nyckel till det som kallas min framgång så är det väl att vi behåller vår genomskinlighet. Se på den här tavlan – och den…

Stina Wollter skyndar över ateljégolvet, visar hur ofta motivet av en liten flicka i randig tröja återkommer. Och där är fotoalbumets bilder från barndomen, Ylva och hon med kinder runda som i en Ilon Wikland-illustration. Bredvid finns deras mamma, som i dag vårdas på ett demensboende. Mamman som Stina Wollter fick tillbaka.

– Hon fick en stroke, hon fick två – och efteråt blev hon en annan människa. Som viskade: ”Förlåt, jag kunde inte bättre”. När hon återhämtat sig hade vi några år, de var som ett fönster mot glädjen, innan demensen kom. Nu hälsar jag på henne så ofta jag hinner. Härom söndan dansade vi schottis på en brygga. Än minns hon hur man gör.

Snart kommer vi också att dansa. Men först Stina Wollters tankar om vad som händer när vi rör våra kroppar till musik. Kontrollen släpper, säger hon. Precis som när vi älskar. Fast detta är en kärlekshandling där vi blottar något annat.

Slutfrågan har formulerat sig själv: Vad är det Stina Wollter visar när hon dansar, det som inte kan sägas med ord?

Hon hejdar sig, inser till slut – nästan häpet:

– Det är nog fasiken modet ändå. Där kom det.

Efter reklamen visas:
Stina Wolter lång
Annons
Annons

” När jag varit riktigt tjock, idag väger jag bara 80, har jag med mitt tränade konstnärsöga kunnat se hur vacker kroppen är. Som en skulptur av Bror Hjort. Magens rundning, vader som romerska pelare. Alla kroppsformer är jättespännande, också de som ser ut som små toarullar", säger Stina Wollter.

Foto: Dan Hansson Bild 1 av 2

”Med två skådespelande föräldrar valde Stina Wollter det yrke som inte var upptaget: hon blev konstnär. ”I skolan var jag bäst på teckning och svenska, vilket också blivit mina verktyg och min överlevnad. Mitt ärrade liv är tyngsta posten på mitt cv.”

Foto: Dan Hansson Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons