Annons

Andres Lokko:Stockholm – snart ett enda stort Vapiano

Detta är Stockholm.
Detta är Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT

Efter att en person klagat på ljudnivån från Kägelbanan, en av Stockholms äldsta musikscener, måste scenen flytta. Tanken på en tyst stad skrämmer mig.

Under strecket
Publicerad

Kägelbanan, en av Stockholms äldsta scener för musik och scenkonst, tvingas flytta sin verksamhet, eftersom en person boende i området kring Mosebacke tycker ljudnivån är besvärlig.

Den anrika lokalen ska nu i stället ”fokusera på företagsevenemang”.

Det här är förstås jättebra. Är det något Stockholm verkligen saknar så är det utrymmen där män i ankstjärtskavajer kan föreläsa om sina framgångsrika entreprenörskap.

Annons

En del av oss är tillräckligt gamla för att minnas en tid då kulturutbudet var det främsta skälet att man sökte sig till Stockholm.

Jag bor inte i innerstan, utan i en liten hyreslägenhet vid Gullmarsplan strax söder om själva staden. När det blåser från sydost är det alltid något som dunkar och gnisslar lite från Globen-området, blåser det från norr når ibland lite soft house från Trädgården, denna Stockholms kanske viktigaste kulturarena, över Årstaviken till vår balkong.

En del av oss är tillräckligt gamla för att minnas en tid då kulturutbudet var det främsta skälet att man sökte sig till Stockholm. När jag växte upp i en knäpptyst radhusförort drömde jag om att någon gång kanske få bo i en miljö där det aldrig blev tyst.

Utanför min första tredjehandslägenhet visade sig staden från sin allra bästa sida: där blinkade och dundrade Stockholm 24/7. Det var en fantastisk känsla. Och jag har aldrig sovit så gott, så tryggt, eftersom jag visste att jag var omgiven av människor som gick på klubbar och älskade musik och därför, precis som jag, ville omslutas av staden som en levande högljudd organism. Annars hade jag ju stannat kvar i Viksjö.

Tanken på en tyst stad skrämmer mig. För varje kvarter som ännu en bostadsrättsförening eller ett fastighetsbolag lyckas tysta – queerbaren Bitter Pills vid Hornstull, Snottys på Skånegatan och snart, förutsätter jag, hela Slakthusområdet – kommer vi närmare samtidsidealet: en stad där kultur och public service med dokumenterat lukrativt resultat ersatts av ännu ett Vapiano.

Handlar det verkligen ens om just tystnad eller någons marginellt störda nattsömn?

Hela Mosebacke-etablissemanget, inte bara Kägelbanan, är ju för övrigt som skapt för härligt peppiga företagsevent.

Det är kulturen i sig och vi som verkligen behöver – eller skapar – den som ska stoppas. Kultur är ett svårkontrollerbart gissel, den beter sig oförutsägbart, ibland till och med politiskt. Det sistnämnda är det värsta. Kultur och politik bör separeras. Och ska vi tillsammans bygga ett fräschare Sverige så är detta blott en harmlös säkerhetsåtgärd. För barnens skull.

Gör vi oss bara av med alla former av avvikande kultur – vilket i praktiken innebär precis allt utom den där Sverigedemokraten från The Boppers – så kan vi äntligen vakna varje gyllene gryning i en huvudstad fri från kultur, glädje och mångfald, dessa vidriga superkommunistiska kvarlevor. Snart, alldeles snart, är Stockholm rent från bögar, flator, blattar och ofrälse dissidenter.

Hela Mosebacke-etablissemanget, inte bara Kägelbanan, är ju för övrigt som skapt för härligt peppiga företagsevent.

Hur kan ni inte se hur den här stiliga byggnaden så flagrant bara måste ha uppförts för att i en vackrare framtid få sjuda av entreprenörsanda, ytterligare ett Vapiano och kristdemokratisk nymoralism i en inspirerande symbios?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons