Annons

Per Gudmundson:Stockholm kan bli en ruin igen

Rivningarna i centrala Stockholm föregicks av ett ekonomiskt vanstyre.
Rivningarna i centrala Stockholm föregicks av ett ekonomiskt vanstyre. Foto: Pressens Bild / TT
Under strecket
Publicerad

Ur ”Res aldrig på enkel biljett”, en av de filmer som präglades av en säreget dammig estetik.

Foto: Folkets bio.Bild 1 av 3

Otto Meyers konstgjuteri i SvD när statyn av Karl XV var färdig hösten 1908. Den står i dag på Djurgården, framför Biologiska museet.

Foto: Ur SvD 26/11–1908Bild 2 av 3

Porten till det gamla gjuteriet nuförtiden.

Foto: Wikipedia.Bild 3 av 3

Efter den smått anarkistiska serien ”Tårtan” (1972) och lika infallsrika ”Doktor Krall” (1974) var upphovsmännen Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer mer eller mindre portförbjudna från Sveriges Television under åtta år. Det var först med ”Privatdetektiven Kant” (1983) som de släpptes in igen.

Den var inspelad i vad som kom att kallas Meyerateljéerna, före detta Otto Meyers konstgjuteri på Västmannagatan 81 i Vasastan, Stockholm. Här göts flera av stadens mest älskade skulpturer, som exempelvis S:t Göran och draken på Köpmansbrinken i Gamla stan, eller delar av utsmyckningen på Dramaten och Operan. Den gamla ateljéfastigheten var helt förfallen, övergiven sedan ett decennium och saknade el och vatten. De fattiga filmarna fick hyra huset på rivningskontrakt till en närmast symbolisk kostnad: ett hundra kronor i månaden.

Under sex år skapades i Meyerateljéerna några av den svenska filmhistoriens mest egensinniga produktioner. De finns samlade på dubbeldiscutgåvan av ”Res aldrig på enkel biljett” (1987), för den nyfikne. Filmernas handling är egentligen underordnad, de rör sig ofta om lika delar pojkboksdrömmar och psykoanalys. Inte heller är skådespeleriet särskilt minnesvärt. Det var antingen improviserat eller likstelt. Huvudrollerna innehades i stället av scenografin.

Annons
Annons

Ur ”Res aldrig på enkel biljett”, en av de filmer som präglades av en säreget dammig estetik.

Foto: Folkets bio.Bild 1 av 1
Ur ”Res aldrig på enkel biljett”, en av de filmer som präglades av en säreget dammig estetik.
Ur ”Res aldrig på enkel biljett”, en av de filmer som präglades av en säreget dammig estetik. Foto: Folkets bio.

Det hade sin förklaring. Filmerna var låg- för att inte säga nollbudgetproduktioner, där upphovsmännen tvangs utgå från vad de hade i huset. Den vindlande industriruinen på Västmannagatan var på så vis filmernas själva essens. I sin självbiografiska roman ”Jakten mot nollpunkten” (2012) beskriver De Geer arbetsmetoden. ”Vi utgick från våra förfallna rum. Och frågade oss: vad kan hända här? Gjuteriets gamla lödrum ser ut som ett fängelse. Det behövs bara en gallerdörr, en äcklig toaletthink, en brits, ett antal råttor och en sadistisk fångvaktare. Gallerdörren gjorde vi inte ens, vi ersatte den med ljud. Vad gör man i ett fängelse? Rymmer förstås, om man har lite sprängdeg.”

Det kan låta fullständigt osannolikt i dag. Men ännu på 1980-talet gick det alltså att hitta tomma, förfallna fastigheter i Stockholms innerstad.

Det var följden av decenniers socialdemokratisk reglering av hyresmarknaden. Från 1942 fram till mitten av 1970-talet rådde en total prisreglering på flerfamiljshus. Fram till 1969 omfattades även bostadsrätter och en stor del av landets villor av regleringen. Effekten blev att hyrorna i det äldre beståndet sjönk år efter år, samtidigt som värdet på fastigheterna gröptes ur av inflation. Rörligheten försämrades. Investeringsviljan minskade. Husen förföll. Stadskärnorna förslummades.

Annons
Annons

Otto Meyers konstgjuteri i SvD när statyn av Karl XV var färdig hösten 1908. Den står i dag på Djurgården, framför Biologiska museet.

Foto: Ur SvD 26/11–1908Bild 1 av 1

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark har beskrivit vad som hände i tre artiklar i Dagens industri (26, 27, 28/12-17). Mellan 1960 och 1980 försvann halva befolkningen innanför tullarna i Stockholm. Medelåldern ökade bland dem som var kvar. Staden växte i stället utåt. På 1970-talet stagnerade även Solna, Sundbyberg och Nacka. Också nybyggda stadsdelar som Farsta och Vällingby började snabbt åldras – frysta hyror och ingen marknad gjorde flyttviljan minimal. Satellitstäderna uppfördes.

Samma mönster går att se – med blotta ögat – i Göteborg och Malmö. Prisregleringen förflyttade städerna ut i periferin. Stadskärnorna kvävdes. Förfallet blev sedan en ursäkt för det rivningsraseri som utplånade oersättliga skönhetsvärden i svenska städer.

Stockholms centrum blev känt som riksgropen. Nedbrytningen av de befintliga tillgångarna och den snabba expansionen i förorten var också påtaglig för medborgarnas plånböcker: kommunalskatten fördubblades under perioden.

Först på 1980-talet vände det. När bostadsrättsmarknaden avreglerades och de kommunala bostadsbolagens ställning försvagades blev stadskärnorna attraktiva igen. Stockholm, som på några decennier hade förlorat 150 000 invånare, växte nu på samma tid med 280 000 personer.

Otto Meyers konstgjuteri i SvD när statyn av Karl XV var färdig hösten 1908. Den står i dag på Djurgården, framför Biologiska museet.
Otto Meyers konstgjuteri i SvD när statyn av Karl XV var färdig hösten 1908. Den står i dag på Djurgården, framför Biologiska museet. Foto: Ur SvD 26/11–1908
Annons
Annons

Porten till det gamla gjuteriet nuförtiden.

Foto: Wikipedia.Bild 1 av 1

På Västmannagatan skulle Meyers gamla konstgjuteri egentligen rivas. Men det köptes loss av framgångsrika arkitektbyrån Bergström och Nilsson i samband med att kommunala Familjebostäder sålde av hus och ombildade till bostadsrätter. Byrån totalrenoverade fastigheten i samråd med Stadsmuseum och Stadsbyggnadskontoret. Nuförtiden ägs huset av Mathias Engdahl, grundaren av bokhandelskedjan Pocket Shop. En mer än sekelgammal kulturskatt räddad från undergång. Sådan är kapitalismen.

Tillväxten var också resurseffektiv. En tätare stad innebar bättre utnyttjande av infrastrukturen.

Jörnmark menar att de senaste decenniernas värdeökning på centrala bostadsrätter inte är någon bubbla, utan en sund och naturlig återhämtning efter lika lång tid av misslyckad politisk styrning. Han varnar också för att den rödgröna regeringens regleringar på kapitalmarknaden återigen kommer att skapa incitament för utspridning.

För den som gillar ruiner, mardrömsskildringar och dystopier är det senare förstås goda nyheter. Kortfilmen ”Råttresan” (1987) skildrar ett ödelagt Europa. Scenografin är makalös. Bland råttorna och dammet kan man skymta lämningar från Meyers konstgjutarverksamhet.

Porten till det gamla gjuteriet nuförtiden.
Porten till det gamla gjuteriet nuförtiden. Foto: Wikipedia.
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons