Annons

”Söder var ingen tjusig plats på 60-talet”

Småflickmorden, kanyler på Mariatorget och bad i köksbaljan. SvD-läsaren Lotta Larsson berättar om hur det var att växa upp på Söder på 60-talet. En annan läsare berättar om det spännande livet i Klara-kvarteren på 1940-talet. Här följer några samlade historier och bilder från läsare – äldre tiders Stockholms får både ris och ros.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bakgård på Södermalm 1968 med ett utedass till varje lägenhet.

Foto: TTBild 1 av 2

SvD tisdagen den 13 augusti 1963.

Bild 2 av 2

1 / 8

Bakgård på Södermalm 1968 med ett utedass till varje lägenhet.
Bakgård på Södermalm 1968 med ett utedass till varje lägenhet. Foto: TT

Läsaren Lotta Larsson vill ge lite perspektiv till dagens Stockholm: ”Många hävdar att det var bättre och tryggare förr i Stockholm, men det är inte sant. Jag växte upp på Södermalm på 60-talet och det var långt ifrån nån tjusig och trygg plats. Vi hade förvisso både varmt och kallt vatten och centralvärme men inte dusch eller badrum och badade i balja i köket. Och naturligtvis inte hiss eller tvättmaskin eller ens tvättstuga i huset. Tvättade gjorde man på tvättomaten eller så fick mamma vackert koka upp vatten och tvätta i köket och sen hänga tvätten på tork på vinden. Det fanns begränsningar om var man fick vara. Småflicksmorden, bland annat i Vitabergsparken, var skräckinjagande.

SvD tisdagen den 13 augusti 1963.
SvD tisdagen den 13 augusti 1963.
Läs hela artikeln från 1963 härsvd.se

Vi var strängt förbjudna att prata med farbröder som vi inte kände och vi fick naturligtvis inte följa med någon. Sen var ju risken för barn att åka på en utskällning eller en örfil också av vuxna utanför familjen mycket större än vad den är nu. Mot mitten av 60-talet började det finnas kanyler på Mariatorget och vi fick lära oss att inte bara vara på vår vakt gentemot "fullgubbar" utan också för narkomaner. Trafiken var farlig, dubbelriktad på smala gator där bilar stod parkerade åt bägge håll.

Samtidigt gick ju barn själva på ett helt annat sätt än nu. Acceptansen för att otäcka saker händer var nog större. Kanske är det den där känslan av att man rörde sig fritt som gör att människor tänker att det var tryggare? Utan att minnas att dödsfall och skador efter olyckor eller våldsbrott inte alls var så ovanliga, eftersom det var hemskt men accepterat?

Sen var ju staden sån då att människor ur olika samhällsklasser bodde i samma kvarter men i gat- eller gårdshus. Det fanns synlig fattigdom. Äldre som plockade saker som gick att elda ur containrar och högar med bråte. Kassar som hängde på fönsterhaken eftersom man saknade kylskåp. En klasskamrat hade inte egen toalett utan delade med grannen ute på svalen. En hade det så kallt inne på vintern att hon sov med mössa och vantar. En hade så lågt i tak i sitt rum så att en vuxen inte kunde stå rak där och i det huset fanns fortfarande utedassen kvar även om de inte användes regelbundet.”

Nästa läsare fokuserar på en läsare som växte upp i innerstan lite tidigare:

Annons
Annons

Johannes brandstation 1954.

Foto: SpårvägsmuseetBild 1 av 1

2 / 8

”Vilka lekplatser det fanns i Klara”

Johannes brandstation 1954.
Johannes brandstation 1954. Foto: Spårvägsmuseet

Här följer Gösta Nordhagen berättelse om hur det var att växa upp i Stockholm på 1940- och 1950-talet:

"Jag är född 1941 och uppväxt vid Johannes brandstation, med utsikt över gårdarna på östra sidan av Sveavägen. Minns Telefontornet då jag gick med min mamma då och då till Televerket vid Brunkebergs torg för att betala telefonräkningen. Kommer ihåg hur vi som småglin tävlade hur man skulle ta sig genom kvarteren via gårdar och bakgårdar. (För den som vill veta mer om Telefontornet så går denna länk till en kortfilm om den märkliga byggnaden).

"Och vilka lekplatser alla rivningskåkarna i Klara var, och tunnelbanebygget i Sveavägen där man kollade efter benknotor, förmodligen livsfarligt men oj va kul!"

Annons
Annons

Schaktning mellan kv. Grytgjutaren och kv. Uppvaktaren för tunnelbanan vid T-Hötorget. Dåvarande Oxtorgsgatan går på en bro vid Konserthuset. Här går numera Sveavägen norrut.

Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseumBild 1 av 2

Margareta Wiklander åker bob i 15 graders kyla 1946.

Foto: Spårvägsmuseet.Bild 2 av 2

3 / 8

Schaktning mellan kv. Grytgjutaren och kv. Uppvaktaren för tunnelbanan vid T-Hötorget. Dåvarande Oxtorgsgatan går på en bro vid Konserthuset. Här går numera Sveavägen norrut.
Schaktning mellan kv. Grytgjutaren och kv. Uppvaktaren för tunnelbanan vid T-Hötorget. Dåvarande Oxtorgsgatan går på en bro vid Konserthuset. Här går numera Sveavägen norrut. Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum

"I slutet på 40-talet fanns det en bobbana i Humlegården, man gjorde en del för att vi små lymlar skulle ha kul på vintern. Det gick lätt att släpa rattkälken nerför David Bagares och trapporna, inte lika kul när man skulle hem uppför trapporna. Banan var av trä som spolades så det blev ordentlig is, och gick i en vid kurva från Floras kulle genom allén ner till Linnestatyn, och det gick riktigt fort, den försvann och vi fick åka i snön från kullen ner, men det var ju inte samma sak".

Margareta Wiklander åker bob i 15 graders kyla 1946.
Margareta Wiklander åker bob i 15 graders kyla 1946. Foto: Spårvägsmuseet.

Här följer ytterligare en fartfylld bild från Humlegården:

Annons
Annons

Humlegården 1957.

Foto: SpårvägsmuseetBild 1 av 1

4 / 8

Humlegården 1957.
Humlegården 1957. Foto: Spårvägsmuseet

"I dag vore det väl en omöjlighet att släppa iväg en småkille ensam så långt, men tiderna var andra då. Tillbringade första skolåren i Jakobs folkskola med skolgård på Rigolettos tak (ta en titt via denna länk), det jag minns från den är baderskorna som skrubbade oss med rotborste en gång i veckan, det var ju många som inte hade badkar hemma. Lunchen första tiden gillade jag inte, mjölk och sportknäcke med ost som var bredda i god tid innan och hade blivit sega. Men dom flesta kompisarna flyttade ju ut i förorterna, innerstan var ju pest på den tiden, många små omoderna lägenheter, man ville ut till Vällingby och Farsta med moderna bostäder och ett “klätterträd till varje unge” .

Kom att tänka på Chico bar på David Bagares intill början av tunneln, iskall coca cola och pommesfrites, där var grabbarna med skinnjacka och lock i pannan, och på Vips på Birger Jarlsgatan huserade dom i Duffel som käkade glass. Någon gång på 1950-talet var det kravaller på Kungsgatan på nyår, vattenkanonen stod på David Bagares vid Sveasalen och Chico. Pappa brukade parkera bilen på Östermalm för att inte riskera få den vält i nått bråk. Att komma hem en nyårsafton var inte alltid lätt, ville ju inte få på skallen så det blev en omväg via Jutas Backe och över Johannes kyrkogård. Men frånsett nyår var det ju oskyldiga tider, ingen behövde känna sig skraj då man gick hem på natten.

Chico bar fick ju ett mycket dåligt rykte, men i mitt minne hade dom jättegod pommes i smörpappersform och verkligt iskall cocacola som just hade börjat säljas. Chico stängdes väl och knuttarna samt raggarna flyttade till Morsans m.em Norra real. Det var ju då den hemska rocken kom, jag gillade Elvis och hade tjusarlock och skinnpaj, Tommy Steele-fansen gick i duffel, ljuvliga ungdom."

Annons
Annons

Läsaren Assars mormors far är med på den här bilden.

Foto: PrivatBild 1 av 1

5 / 8

Läsaren Assars mormors far är med på den här bilden.
Läsaren Assars mormors far är med på den här bilden. Foto: Privat

Assar Andersen: ”Jag är född på Söder, har gått i skola där och bott där från och till. För flera år sen scannade jag in foton från min mormors album, hon dog på 80-talet. Där fanns en bild (visas här ovan) på hennes far tillsammans med ett arbetslag som byggde Södertunneln. Men jag är osäker på vilken av tunnlarna. Min mamma har sagt att det var tågtunneln vid Södra Station, men tidsmässigt stämmer det bättre med tunneln mellan Slussen och Medis.”

Annons
Annons
Foto: Ingmar ÖgrenBild 1 av 1

6 / 8

Foto: Ingmar Ögren

Ingmar Ögren skickade in denna bild: ”Från 1955 var jag aktiv som fotoamatör. Använde Agfa färgfilm. Först i en 6x6 kamera som jag själv byggt om till småbild, sedan en riktig 35 mm kamera – numera donerad till fotografiska museet på Åland. När T-centralen invigdes var det mycket i tidningen om den konstnärliga utsmyckningen, så jag for dit och fotograferade. Kanske skojigast med alla snubbarna i hatt?”

Annons
Annons
Foto: Bill PetterssonBild 1 av 1

7 / 8

Foto: Bill Pettersson

Bill Pettersson bidrar med denna bild från Slussen på 60-talet. Så här skriver han: ”Det är inte en speciellt bra bild fotografiskt, men jag tänkte att den kunde vara intressant i anslutning till dina gamla Södermiljöer. Den är tagen av mig runt 1960 och du kan möjligen ana att det står SLUSSEN på skyltarna. Det är från T-banestationen Slussen när den var utan tak och spårvagnen i överkant av bilden går på Katarinavägen.”

Annons
Annons
Bild 1 av 1

8 / 8

Finns något mer bevarat av Carl Johan Lind?

Ibland kommer det in ”efterlysningar” från er läsare. Här en från Torgny Nevéus, Uppsala, som funderar på om någon annan läsare har en tavla av en viss konstnär. Så här skriver han: ”På väggen i mitt hem i Uppsala sitter sedan många år tillbaka en stor målning signerad Carl Johan Lind. Motivet är en svensk strand. Tavlan hade förvärvats av min farfar Per Nilsson (1859-1941). Per var en skånsk bondpojke som kom att arbeta inom murarfacket, där han avancerade till verkmästare. Yrket var konjunkturkänsligt. Per, hans hustru och de fem barnen hamnade slutligen för gott i Uppsala, där båda makarna ligger begravda på Gamla kyrkogården.

Ofta hände det emellertid att cheferna beordrade Per att arbeta i Stockholm en längre eller kortare period. Han var själv något av en konstnär, och de tavlor som finns bevarade av hans hand är välgjorda. Han tog gärna kontakt med yrkeskonstnärerna för att skapa arbetsbyte, som kan ha gått till så här: "Om jag och mina gubbar jobbar ordentligt åt dig, så ger du mig en tavla i stället för pengar." Om stockholmaren Carl Johan Lind vet vi följande. Han var född den 24 augusti 1863 och dog den 14 mars 1892, alltså endast 28 år gammal. I Konstakademin hade han antagits 1881 och fått tre stipendier. Men vid 1886 års början togs han in på Stockholms hospital "för sinnessjukdom". Min fråga är nu: Är vår tavla den enda av hans hand som bevarats i Sverige?

Om någon av er läsare vet något om detta får ni gärna mejla till mittstockholm@svd.se. Hör också av er om ni har några äldre bilder eller en fin historia som jag skulle kunna använda på bloggen under 2019. Välkomna tillbaka till nya gåtor framöver!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons