Annons

Stockholms vidrigaste yrke: ”Vi åt grus”

Fiskarhamnen i Stockholm 1896 – här höll sumprunkarna till.
Fiskarhamnen i Stockholm 1896 – här höll sumprunkarna till. Foto: Stockholms stadsmuseum

Att samla in urinindränkt jord var vardag för salpetersjudaren – Sveriges kanske vidrigaste yrke någonsin.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Anna Månsdotters avrättning 1890 – Anders Gustaf Dalman är mannen längst till vänster som har yxan dold bakom ryggen.

Bild 1 av 4

23 november 1910 skedde Sveriges sista avrättning. Skarprättare var Anders Gustaf Dalman (till vänster) och den som avrättades var Alfred Ander.

Foto: Okänd Bild 2 av 4

Under rubriken ”Anders afrättning” skrev SvD den 24 november 1910 om landets sista avrättning.

Bild 3 av 4

Norrlandsposten den 23 februari 1883.

Bild 4 av 4

1 / 7

SvD listar här 7 svenska yrken som försvunnit – och nog aldrig kommer tillbaka. Ni får dessutom veta vad de hade för löner.

Bödeln – sista avrättningen 1910

Anna Månsdotters avrättning 1890 – Anders Gustaf Dalman är mannen längst till vänster som har yxan dold bakom ryggen.
Anna Månsdotters avrättning 1890 – Anders Gustaf Dalman är mannen längst till vänster som har yxan dold bakom ryggen.

1910 utfördes den sista avrättningen i Sverige och elva år senare avskaffades dödsstraffet i landet. Anders Gustaf Dalman blev den allra sista bödeln – ett yrke som hade funnits i många århundraden.

Den som skulle avrättas på Långholmens fängelsegård klockan 08.00 den 23 november 1910 var 37-årige Alfred Ander, som hade dömts till döden för ett brutalt rånmord. Hur kände då bödeln Anders Gustaf Dalman den här morgonen? Han brukade sova dåligt inför en avrättning och enligt en anteckning från äldste sonen testades giljotinen på morgonen ”så att vi voro fullt säkra på att den fungerade tillfredsställande”.

Det här var den sjätte avrättningen som Sveriges då 61-årige riksskarprättare Dalman genomförde. Den första skedde 1890 då Yngsjömörderskan Anna Månsdotter avrättades.

23 november 1910 skedde Sveriges sista avrättning. Skarprättare var Anders Gustaf Dalman (till vänster) och den som avrättades var Alfred Ander.
23 november 1910 skedde Sveriges sista avrättning. Skarprättare var Anders Gustaf Dalman (till vänster) och den som avrättades var Alfred Ander. Foto: Okänd

En av skarprättarens söner var med på en avrättning i Karlskrona 1900 och mindes att de på båtresan dit hade funnits många medresenärer som varit nyfikna på Dalmans röda flanellfodrade låda, innehållandes den skarpslipade bödelsyxan.

I en intervju med tidningen Fäderneslandet 1899 berättade Dalman att han inte behövde styrka sig med alkohol inför sina insatser. ”Aldrig. Jag stiger upp, dricker en kopp kaffe, gör min sak och äter frukost med god smak. Så snart jag huggit, och sett att jag huggit rätt, går jag”, sade västmanlänningen.

Enligt hans söner var han dock inte känslokall utan en man som lätt rördes till tårar när han hörde vacker klassisk musik. Han var enligt dem också en stor djurvän.

Under rubriken ”Anders afrättning” skrev SvD den 24 november 1910 om landets sista avrättning.
Under rubriken ”Anders afrättning” skrev SvD den 24 november 1910 om landets sista avrättning.

Men vad tjänade Anders Gustaf Dalman på att vara bödel? Jo, det står svart på vitt i Stockholms kommunalkalender. 1909 hade han en årslön på 300 kronor – motsvarar i dag cirka 16 000 kronor. Han berättar också själv i boken ”Lifvet på Långholmen” 1902 att han även fick ”lite från hvarje län” samt ”ett visst tillägg per hufvud”. Om någon läsare kan hitta en mer exakt uppgift kring detta får ni gärna mejla till mittstockholm@svd.se.

En notis i Norrlandsposten 1883 visar att årslönen var på 300 kronor redan då. Där förtydligas också att skarprättaren ”i framtiden ska befrias från allt bestyr med hunddödning”.

Norrlandsposten den 23 februari 1883.
Norrlandsposten den 23 februari 1883.

Bödelsjobbet var en bisyssla och lönen är därför svår att jämföra med andra yrken, men betalningen var helt okej med tanke på hur sällan han tvingades rycka in. Dalman hade till vardags hade en ganska annorlunda roll – han var vicevärd för flera fastigheter i huvudstaden.

På Dalmans tid var skarprättare inget lågstatusyrke vilket det hade varit under många århundraden. Under en tid fick dödsdömda fångar välja mellan att bli bödel eller själva avrättas. Bödelsyrket gick ofta i arv – exempelvis hade en fransk familj sex bödlar mellan 1688 och 1847. Under perioden 1800–1865 avrättades drygt 600 personer i Sverige, men mellan 1885 och 1910 sjönk siffran rejält till 15 stycken. Offentliga avrättningar avskaffades 1877 sedan skarprättaren Petter Steineck året innan vid en avrättning träffat snett och fått hugga tre gånger innan huvudet skildes från kroppen.

Den allra sista avrättningen 1910 var den enda i Sverige som utfördes med giljotin. Många bödlar hade själva till slut hamnat i stupstocken. Så blev det förstås inte för Dalman. Han bodde sina sista år på Lilla Essingen och dog 1920, vid 72 års ålder. Året efter gick även hans yrke i graven.

Så skrev SvD om sista avrättningen – läs hela artikeln från 1910 härsvd.se

Scrolla gärna vidare: Nästa försvunna yrke vi ska berätta om lär inte heller återkomma – sumprunkare.

Annons
Annons

Fiskarhamnen i Stockholm 1896 – här höll sumprunkarna till.

Foto: Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 2

SvD den 17 april 1950.

Bild 2 av 2

2 / 7

Sumprunkaren – sista försvann 1948

Fiskarhamnen i Stockholm 1896 – här höll sumprunkarna till.
Fiskarhamnen i Stockholm 1896 – här höll sumprunkarna till. Foto: Stockholms stadsmuseum

Yrket sumprunkare klingar inte jättebra i dag och det var heller inget statusyrke när det fanns. Hundratals unga män arbetade som sumprunkare i Stockholms hamn och uppdraget var att hålla liv i den infångade fisken i båtarna. Det gjorde de genom att ligga på rygg på lastluckan och med foten ge fart åt en sten som hängde i ett rep från riggen. Stenens pendlande rörelse togs upp av båten, som gungade och fick friskt vatten att skvalpa in till fiskarna i sumparna.

SvD den 17 april 1950.
SvD den 17 april 1950.

Henning, en av huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, var just sumprunkare vid Slussen på slutet av 1800-talet. Det som gjorde yrket extra tufft var att båten var tvungen att hållas i gungning dygnet runt...

Det är svårt att hitta löneuppgifter för sumprunkare eftersom det var ett säsongsarbete och inte finns med i Rotemansarkivet, där samtliga folkbokförda stockholmare noterades, uppger Stadsarkivets Mats Hayen. Lönen var dock låg – troligen i nivå med andra hamn- och grovarbetare – cirka 1,5 riksdaler riksmynt om dagen på 1860-talet. Det motsvarar i dag cirka 90 kronor. Enligt en SvD-artikel på 1950-talet försvann den sista sumprunkaren 1948.

Nu till ett yrke som kanske är Stockholms äckligaste genom tiderna:

Annons
Annons

Salpetersjuderi i Hallstatt. Hur illa sjudarna en gång hade det kan vi få en känsla av tack vare ett i dag försvunnet dokument som 1890 fanns i Riksarkivet eller Krigsarkivet – där berättar kvinnliga fångar om sin situation 1772.

Foto: Okänd Bild 1 av 1

3 / 7

Salpetersjudaren – ”behandlades som kreatur”

Salpetersjuderi i Hallstatt. Hur illa sjudarna en gång hade det kan vi få en känsla av tack vare ett i dag försvunnet dokument som 1890 fanns i Riksarkivet eller Krigsarkivet – där berättar kvinnliga fångar om sin situation 1772.
Salpetersjuderi i Hallstatt. Hur illa sjudarna en gång hade det kan vi få en känsla av tack vare ett i dag försvunnet dokument som 1890 fanns i Riksarkivet eller Krigsarkivet – där berättar kvinnliga fångar om sin situation 1772. Foto: Okänd

Att vara salpetersjudare var hemskt – Stadsarkivets Mats Hayen rankar det som tidernas vidrigaste Stockholmsyrke. Deras arbete gick ut på att samla in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Krigsmakten Sverige var under många år i stort behov av salpeter för att tillverka krut. Under 1600-talet reste salpetersjudare runt riket och samlade upp gödseljord från bönderna.

Beskrivningen från kvinnliga fångar i en klagoskrift från 1772 visar hur illa det var ställt i saltpetersjuderiet nära Rålambshov på Kungsholmen. Där står bland annat att de lider ”en sådan förskräcklig nöd af hunger, svält och elände”. De beskriver också sista tiden för de 23 sjudare som har omkommit: ”En del af dessa uslingar har tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet. [...] En sådan svår medfart föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder” [...] Vi hafva äfven för stor hungersnöds skull måst äta grus, hopblandadt med salt. Vi äro kristna människor, icke böra vi då hållas såsom oskäliga djur?".

De var inte särskilt välkomna hos bönderna eftersom de ofta förstörde stallgolven för att komma åt jorden. När de var klara fick bönderna själva lägga nya golv i fähusen och var dessutom tvungna att ge sjudarna mat och sovplats under besöken. Sjudarna kallades ofta föraktfullt för ”pissegubbar”. 

På 1700-talet började det anläggas särskilda salpeterlador, som Kungsholmens salpetersjuderi. Där blandades kalk och jord med latrininnehåll och ruttet kött från hushållen i städerna. Komposten kokades och urlakades. Lyckligtvis är yrket inte längre aktuellt – verksamheten avvecklades 1895.

Sjudarna hörde till samhällets lägst avlönade, men exakt vad de tjänade är svårt att veta. Stadsarkivets Mats Hayen har dock tack vare kronotaxeringslängden hittat ett exempel på en saltpetersjudaredräng som bodde vid Humlegården 1785. Drängen Christopher Goltz betalade 25 skilling och tio runstycken i statlig kronoskatt per år. Som jämförelse: En skomakare, med tre anställda, i samma område betalade 6 riksdaler, 22 skilling och nio runstycken i kronoskatt per år. 25 skilling och tio runstycken år 1785 motsvaras i dag av ungefär 200 kr. De flesta arbetare fick huvuddelen av sin lön i natura och den lön som betalades ut i pengar var mycket liten.

Underlaget till nästa yrke i uppräkningen tar vi från en 109 år gammal SvD-intervju – med en av Stockholms sista roddarmadamer.

Annons
Annons
Foto: Sjöhistoriska museet Bild 1 av 2

SvD den 7 augusti 1910.

Bild 2 av 2

4 / 7

Roddarmadamen – sågs som barsk

Foto: Sjöhistoriska museet

Roddarmadamer kallades kvinnorna som i småbåtar transporterade människor och gods i skärgården och inne i Stockholm. Tillstånd till detta yrke gavs länge särskilt till gifta kvinnor vars makar inte kunde försörja dem. 60 procent av roddarmadamerna uppges ha varit gifta, ofta med soldater eller sjömän eller andra män vars lön inte var tillräcklig.

Roddarmadamerna beskrevs ofta som barska och var i många fall egna företagare. 1772 fanns 68 båtar fördelade på nio stationer i huvudstaden.

SvD den 7 augusti 1910.
SvD den 7 augusti 1910.

1910 publicerar SvD en intervju med Erika Augusta Eriksson – en 74-åring som enligt artikeln var stadens sista roddarmadam. Hon beskrivs som en liten krokig gumma med vitt hår och pigga ögon. Det står också att det ”märks att hon en gång varit rapp i tungan, som en som äkta roddarmadam måste vara. Förr var hon en lefvande tidning som passagerarna fingo gratisläsa för roddslanten.”

Läs hela intervjun här från 1910svd.se

Erika Augusta Eriksson berättar målande om tiden som roddarmadam. Hennes turer gick oftast mellan Djurgården och Gamla stan. 

– En gång då jag rodde till Gärdet var det en ung herre med som nojsade värre. och då han steg i land gaf han mig två kronor. Ett par andra som var med sa att ”nu har madam allt rott riktigt storfolk för det där var kronprinsen”. Det var han som blev Oskar II sedan, men hur skulle jag kunna veta det?

Men hur var yrket avlönat? I boken Rodderskor på Stockholms vatten skriver Ingrid Essegård att en rodderska år 1832 behövde ro minst fyra gånger tur och retur mellan Skeppsbron och Djurgården, för att få en inkomst som motsvarade en dagsverksinkomst (1 riksdaler och 5 skilling banco) vid samma tid. 1 riksdaler banco år 1832 motsvarar idag 130 kr enligt historia.se. Rodderskorna hörde till samhällets lägre avlönade, men inkomsten varierande beroende på antalet rodturer.

Nästa yrke levde en bra bit in på 1900-talet – hålkortsstansare:

Annons
Annons

Chefen på stansavdelningen där Gunilla Henricsson arbetade.

Foto: Privat Bild 1 av 3

Typiskt hålkort som användes i datorer på 1960-talet och 1970-talet.

Foto: Okänd Bild 2 av 3

Stansavdelningen i Nynäshamn.

Foto: Tekniska museet Bild 3 av 3

5 / 7

Hålkortsstansaren – 1969 trycktes en miljard

Chefen på stansavdelningen där Gunilla Henricsson arbetade.
Chefen på stansavdelningen där Gunilla Henricsson arbetade. Foto: Privat

Länge var det hålkortsmaskinen som gällde när data skulle lagras. Information lagrades på kort där det gick att trycka hål i 80 kolumner. De behandlades sedan i stora datamaskiner. Gunilla Henricsson var en av många kvinnor som stansade hålkort – hon flyttade 1955 från uppväxtstaden Härnösand för att börja arbeta på Televerkets verkstadsbyrå i Nynäshamn.

”Vi fick en bunt kort varje morgon och stansade in priser och antal för telefoner och annat som beställdes. Det slamrade rejält minns jag”, berättade Gunilla Henricsson när Arbetets museum nyligen samlade in historier om både utdöda och hypermoderna yrken.

Typiskt hålkort som användes i datorer på 1960-talet och 1970-talet.
Typiskt hålkort som användes i datorer på 1960-talet och 1970-talet. Foto: Okänd

Stansavdelningens chef tog hand om alla hålkort som sedan matades in i en datamaskin som räknade samman alla uppgifter.

”Det gick även att se statistik på oss alla – hur stor felprocent det blev i stansningen. När månaden var slut samlades alla runt henne och fick se hur vi skött hanteringen av hålkorten. Det var ett roligt arbete tyckte jag då, men idag tror jag inte att jag hade tyckt om det. Det var väldigt strikt”, berättar Gunilla Henricsson.

Stansavdelningen i Nynäshamn.
Stansavdelningen i Nynäshamn. Foto: Tekniska museet

Hon minns också uppdelningen i lunchmatsalen: ”Vi ”kontorsråttor” fick sitta vid enkla bord, medan verkstadsmännen hade lite finare bord med perstorpsskiva. Tjänstemännen åt på bord med vita dukar och vackra glas. Det var tydlig skillnad på yrkesgrupperna på den tiden.”

1969 nådde hålkortseran sin höjdpunkt då IBM tryckte en miljard hålkort i fabriken i Vällingby. Då började dock bildskärmsterminaler bli allt vanligare och användningen av hålkort minskade successivt. 1980 trycktes fabrikens allra sista hålkort.

Lönerna i 1950-talets Sverige var reglerade och följde ofta fastlagda lönekategorier. Stadsarkivets Mats Hayen ger ett exempel från Socialstyrelsens statistik från 1955 – då var månadslönen för en kvinnlig hålkortsstansare 656 kronor. Det motsvarar i dag ungefär 9 500 kronor.

Även nästa yrke fanns på 1900-talet – lykttändaren:

Annons
Annons

SvD den 19 december 1953.

Bild 1 av 1

6 / 7

Lykttändaren – skyddade staden från mörker

SvD den 19 december 1953.
SvD den 19 december 1953.

Under många århundraden var det i Sverige mörkt längs gatorna på nätterna. 1749 bestämdes det att fastighetsägarna skulle hålla lyktor tända under den mörka årstiden från mörkrets inbrott till midnatt. Gatlyktorna kallades ”vargögon” och var ljussvaga oljelampor med en ljusstyrka mindre än ett stearinljus.

Fastighetsägarna gick samman och anlitade så kallade lykttändare att ansvara för gatubelysningen. Lykttändaren använde en lång käpp med en brinnande veke till att tända lyktan. På morgonen gick samma man runt och släckte lyktstolparna.

1853 tändes stans första gaslykta på Norrbro och de fanns kvar ända fram till början av 1940-talet då elektriciteten helt hade tagit över. När det på 50-talet var 100 år sedan den första gaslyktan tändes firade jubileet med att Stockholms sista ”lyktgubbe” Gustav A. Hallqvist symboliskt fick tända en gaslykta vid Norrbro. Även några veteraner var på plats. 74-årige A. G. Nordin tycker det var onödigt att ha en stege vid jubileet.

– På vår tid tände man med käpp, men det var väl för att fotograferna skulle få sitt, säger han till SvD.

Det var inte sällan som de fick agera hjältar. SvD skriver 1933 om O.V Andersson som hyllades för att vid nio nattliga pass ha räddat människor från att drunkna. I en senare artikel beskrivs även hur saboterande nattvandrare i början av 1900-talet gick runt och släckte lampor. Skribenten beklagar sig över de stackars lykttändarna som ”verkligen inte hade det för fett”. Lykttändarjobbet var för många en bisyssla och ett extrajobb för exempelvis stadsbud eller hantverkare.

När det gäller lönen har Stadsarkivets Mats Hayen hittat ett exempel på vad en lykttändare betalade i skatt 1860. Nils Gustaf Jansson Keller hade hustru och sex barn och betalade 4 riksdaler riksmynt och 93 öre i kommunal mantalsavgift. Jämförelsevis betalade en bokhandlare i samma kvarter 92 riksdaler riksmynt och 56 öre i skatt.

Annons
Annons

Telefonister i arbete.

Foto: Tekniska museet Bild 1 av 2
Foto: Tekniska museet Bild 2 av 2

7 / 7

Växeltelefonisten – ”hade en kisslista”

Telefonister i arbete.
Telefonister i arbete. Foto: Tekniska museet

Det finns förstås växeltelefonister på företag i dag också men yrket har förändrats mycket under de senaste 100 åren. Pia Klockljung från Glommersträsk berättade i Arbetets museums yrkesstudie om hur det var när hon kom till Televerket 1971.

”De flesta abonnenterna i Sverige kunde själva slå sina nummer och komma till rätt mottagare. Men fortfarande fanns det delar av landet med gamla nät där den som ringde hamnade hos oss telefonister som fick koppla samtalet vidare till rätt mottagare”.

Hon minns att det var mycket stränga förhållningsorder om hur de fick tala med abonnenterna: ”Vi skulle vara väldigt formella. En gång fick jag min syster som beställare, men hade jag sagt så mycket som ett hej till henne och vaktföreståndaren hört det så hade jag fått en tillsägelse”.

Toalettbesöken i lokalerna var reglerade: ”Att bara resa sig upp för att gå på toaletten fick man inte. Man fick markera på en kisslista – max fem minuter gällde. Märkte chefen att man hade flera korta raster så blev man tillfrågad om man hade magproblem. Det fanns också en annan lista för den lagstadgade rasten om 15 minuter, en före och en efter lunchrasten.”

Foto: Tekniska museet

Samtalstiden för de som ringde mättes i perioder om tre minuter. Vid beställningen kunde den som ringde begära en period eller flera: ”När perioden var på väg att ta slut gick vi in och sa: ”En period var vänlig avsluta.” Då hade de som talade tio sekunder på sig, och slutade inte samtalet gick man in och sa: ”Tiden slut jag bryter.” Och så kopplade man ned samtalet.”

Att hitta telefonnummer till utlandet var ibland en stor utmaning. De fick då leta i telefonkataloger som beställts från andra länder. Bara de tjocka tyska katalogerna tog upp nästan en hel bokhylla. ”Väggen bakom oss var täckt med sådana hyllor med olika kataloger, vi hade en pall att stå på för att nå dem som var högst upp. Ibland när vi hade semester tog vi med sig utländska telefonkataloger hem, om det var någon som saknades i vår samling”. Lönenivån var samma som för tidigare nämnda hålkortsstansaren och låg 1955 på 656 kronor.

Annons
Annons
Annons
Annons