Annons

Sitta lugnt med ordentliga skorStor poesi – påminner om bokstävers kraft

Maria Seisenbacher (född 1978) är bosatt i Wien. Hon debuterade 2009 med diktsamlingen ”Konfrontationen”, skriven tillsammans med Hermann Niklas.
Maria Seisenbacher (född 1978) är bosatt i Wien. Hon debuterade 2009 med diktsamlingen ”Konfrontationen”, skriven tillsammans med Hermann Niklas. Foto: Jak Tabor/Máte Bach

Modern är dement, och dottern skriver om sin längtan efter att bli sedd. Maria Seisenbachers dikter undersöker en sjukdom som liknar en död i förskott. Litteratur av den sort som läsaren alltid letar efter, men väldigt sällan finner, skriver Sebastian Lönnlöv.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Sitta lugnt med ordentliga skor

Författare
Maria Seisenbacher
Genre
Poesi
Förlag
Ellerströms

Översättning av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson 81 s.

Den österrikiska poeten Maria Seisenbacher, född 1978, debuterade 2009 med en diktsamling skriven tillsammans med Hermann Niklas. Sedan dess har hon publicerat tre egna diktsamlingar, drivit en litteraturtidskrift och medverkat i ett intermedialt konstkollektiv. När Seisenbacher nu introduceras på svenska är det hennes näst senaste diktsamling som med stor tonsäkerhet har översatts av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson.

Seisenbacher skriver ordknappt och tematiskt vagt, på ett sätt som först gör det svårt att ta sig in i hennes strama, en smula slutna ordvärld. Här finns inte ett enda överflödigt ord, men ändå framstår dikterna aldrig som anorektiska – snarare är de ovanligt köttiga och mättade. Och när jag väl har hittat rätt frekvens drabbar de desto mer. För varje sida sugs jag djupare in i en sällsam rymd, fylld med spindlar och vingar, fötter och fiskar, sjukhussängar och bäcken.

Diktjaget är en dotter som längtar efter att bli sedd och bekräftad, eller bara igenkänd, av sin dementa moder – men som samtidigt kämpar för att ta sig ”ut ur mamman”. I en pendelrörelse mellan mor och dotter registrerar dikterna det som faller bort och det som dröjer sig kvar, ”viskningen / hos en käklinje / som smekts”.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det Seisenbacher undersöker är inget mindre än den anhörigas behov av att slå fast och cementera en person på väg bort:

i främmande ord
finns rum
som översätter människor
till minnesmärken
ungefär som
när man rycker närmare
från fjärran

I sitt efterord skriver Jenny Tunedal om det ofattbara och, även för en poet, obeskrivbara i alzheimer. Förlusten av språk och stabil personlighet blir ett slags förtida död, som vi har oerhört svårt att hantera. Med Tunedals ord ägnar sig Seisenbacher åt att ”gå omkring i en orkan och med bara, utsträckta händer samla ihop löv” – en träffande beskrivning av den stillsamma desperation som dikterna bågnar av.

I jämförelse med Tunedals egen demensdiktning i ”Rosor, skador” (2017) blir det uppenbart att Seisenbacher närmar sig tematiken från ett annat håll, med större fokus på det osagda och en dragning framför allt till det som knappt kan artikuleras. Utan att vare sig banalisera eller glorifiera sorgen fångar Seisenbacher något av dess kärna och väsen, med dikternas avskalade form som ännu ett sätt att gestalta förlust. Abstraktion och metaforer framstår som det enda möjliga sättet att närma sig ”rädslan inför det nakna”:

jag suger
det som kunde varit du
ur gamla damers rynkor
långsamt
som snigeln suger stenen

Ordet ”välgärning” missbrukas ofta i recensioner, särskilt av översatt litteratur. Och visst är det en välgärning i sig att en minimal skara svenska poesiläsare så generöst förses med text från andra breddgrader. Men att Ellerströms och översättarna introducerar Seisenbacher på svenska är snarare en välsignelse än en välgärning, för det här är stor poesi. Litteratur av den sort som läsaren alltid letar efter, men väldigt sällan finner – och som, när den väl dyker upp, påminner oss om vad bokstäver på boksidor faktiskt kan vara, göra, bli i vår blick.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons