Annons

Professor: Många föräldrar gör fel när de ger beröm

Illustration: Liv Widell
Illustration: Liv Widell

Hur våra barn ser på misstag och intelligens avgör hur långt de kommer att gå, i livet och i skolan. Det är slutsatsen i Stanfordprofessorn Carol Dwecks forskning. Hur vi föräldrar beter oss kan vara avgörande.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Nya studenter är alltid oroliga över att någon annan är bättre – och det betyder att de själva inte är bra. ”Mitt första jobb är att få ur dem det”, säger Carol Dweck, professor vid Stanford.

Foto: Mark Estes Bild 1 av 2

40 000 söker till Stanford University i Kalifornien varje år, runt 4,5 procent kommer in.

Foto: Hans Blossey/REX/TT Bild 2 av 2

Vissa barn verkar älska utmaningar. De testar sporter som de inte kan, de räcker upp handen fast de inte är säkra på svaret. Andra låter hellre bli. Någon misslyckas på matteprovet och pluggar som tusan till nästa, någon annan konstaterar att han inte kan.

Det var de här skillnaderna, att en del tycktes se sin förmåga som något som kunde utvecklas medan andra såg det som något statiskt, som Stanfordprofessorn Carol Dweck funderade över som ung psykologistuderande på 1970-talet.

– Jag undrade varför en del människor sökte utmaningar och svårigheter, medan andra, som jag själv, höll sig undan utmaningar och inte ville göra fel, berättar Carol Dweck.

Det var en särskild händelse låg och gnagde i bakgrunden. När hon själv började skolan hade hennes lärare ett eget – och mycket tydligt – system för placering av barnen i klassrummet: utifrån deras IQ.

– Det fick mig att alltid tänka väldigt mycket på vem som var smart och vem som inte var det. Det här stannade liksom hos mig, säger hon.

Det kom att bli grunden för hennes forskning.

Annons
Annons

Nya studenter är alltid oroliga över att någon annan är bättre – och det betyder att de själva inte är bra. ”Mitt första jobb är att få ur dem det”, säger Carol Dweck, professor vid Stanford.

Foto: Mark Estes Bild 1 av 1

Om du tror att din intelligens är något som är fast, att du har en viss mängd och ”that’s it”, då blir allt ett hot.

I en av hennes första studier som psykologiforskare, där tioåringar fick ägna sig åt problemlösning, befästes hennes teori: det var enorma skillnader mellan barnens inställning. Det var inte bara det att vissa av tioåringarna i hennes studie tolererade utmaningar och svårigheter – de älskade det. Och när Dweck gav barnen problem som de omöjligt kunde lösa, så tyckte de ändå att det var spännande och sa saker som ”hoppas att jag lär mig mycket här”.

– Jag tänkte ”vad är det för fel på dem?” och sen tänkte jag ”eller vad är det för fel på mig?”, säger Carol Dweck och skrattar.

Nya studenter är alltid oroliga över att någon annan är bättre – och det betyder att de själva inte är bra. ”Mitt första jobb är att få ur dem det”, säger Carol Dweck, professor vid Stanford.
Nya studenter är alltid oroliga över att någon annan är bättre – och det betyder att de själva inte är bra. ”Mitt första jobb är att få ur dem det”, säger Carol Dweck, professor vid Stanford. Foto: Mark Estes

I sina studier fann hon samma skiftande inställning till intelligens och lärande hos barn som hos vuxna, hos musiker, idrottare och företagsledare, hos lärare och hos föräldrar. Några ansåg att de hade det de hade, att man var smart eller inte – andra trodde att kunskap, egenskaper och intelligens, kunde växa och utvecklas.

Det kom att bli den röda tråden i hennes decennier av forskning och 2006 samlade hon sina forskningsresultat i en bok: Mindset.

– Där fanns nyckeln till ett helt mönster. Det blev plötsligt så tydligt. Om du tror att din intelligens är något som är fast, att du har en viss mängd och ”that’s it”, precis som min lärare trodde, då blir allt ett hot. Om något är svårt, då är det för att jag inte är tillräckligt smart. Gör jag fel, då är jag inte smart. Allt handlar om en rädsla av att inte vara tillräckligt smart, slår hon fast.

Annons
Annons

Istället för att lära och testa nytt, tenderar man att undvika situationer där det kan avslöjas att man inte är så smart. Men om inställningen är att alla är olika men alla kan lära sig och förbättras, att vi kan utvecklas, då blir istället utmaningar, att lära sig nytt, själva grejen, såg Dweck. Misstag blir en naturlig del av lärandet.

Barn som gillar utmaningar lyckas också bättre över tid. Inte bara i skolan, utan kanske särskilt senare.

Hon kallar de två olika typerna av inställning för ett statiskt respektive ett dynamiskt mindset. I sin forskning såg hon också att barn med ett dynamiskt mindset lyckades bättre i skolan – och i livet. Men hon såg också att deras mindset gick att påverka, av både lärare och föräldrar.

– Barn som gillar utmaningar lyckas också bättre över tid. Inte bara i skolan, utan kanske särskilt senare när de måste strukturera sitt eget liv. Du kan strukturera ditt liv så att du undviker utmaningar, eller tar dig an dem, säger hon.

Så varför har vi så olika inställning? Och vad kan vi göra? En ledtråd hittar vi i en av Dwecks tongivande studier från 1990-talet – om beröm. Carol Dweck och hennes kollegor tittade i en studie på vad som hände när barn som hade löst ett antal matteuppgifter, fick beröm för intelligens, jämfört med om de fick beröm för hur väl de hade kämpat. Alla fick lösa samma, rätt så enkla, uppgifter, men fick olika typ av beröm.

Barnen som fick höra att de hade klarat uppgifterna bra för att de var smarta, ville senare varken testa nya, svårare uppgifter eller ta hem nya uppgifter och öva. Gruppen som fick beröm för att de ansträngt sig ville däremot gärna testa svårare uppgifter. En rad studier har visat samma sak.

Annons
Annons

Många föräldrar har också tagit till sig Dwecks terori om effekten av beröm. Och det är ett steg på vägen – men inte hela sanningen, menar Dweck. Ett fel många gör är att man berömmer processen – även när resultatet inte blir något vidare.

– En del berömmer ansträngningen, oavsett om den är där eller inte och oavsett om det lett till framsteg eller inte. Det kan bli kontraproduktivt, att vi berättar för ett barn att ”jag ser att du inte kan lära dig, men du har i alla fall ansträngt dig”.

Vill du ge upp för att någon annan lär sig snabbare än du, för att du behöver plugga lite mer?

Istället handlar det om att titta på processen mellan ansträngningen och resultatet, menar Dweck.

Men vad gör man när ett barn inte lyckas särskilt bra?

– Vi har sett att föräldrar och lärare ofta försöker släta över det. Men barn vet när de inte lyckas eller när det går dåligt. Det vi behöver göra då är att säga: ok. Det där funkade inte. Låt oss titta på hur vi kan göra istället. Man behöver fokusera på strategier och på hur man kan göra för att komma framåt.

Och ja, barn lär sig olika snabbt, så är det. Och det ser barnen också, påpekar Dweck.

– Man behöver se att det faktiskt är så att vid något tillfälle kanske vissa barn fattar snabbare – men att andra ändå gör framsteg. Vill du ge upp för att någon annan lär sig snabbare än du, för att du behöver plugga lite mer?

Det är också bra att påminna sina barn om framsteg de faktiskt har gjort, påpekar Dweck.

– När ett barn tänker att de är dåliga på något och alltid kommer att vara det, då glömmer de framstegen som de gjort över tid.

Annons
Annons

Carol Dwecks mindsetteori är idag spridd och känd över hela världen, hennes bok har översatts till över 30 språk (till svenska 2017) och hennes TED-talk har haft över tio miljoner visningar.

Du kan få barnen att gilla utmaningar, kanske på andra områden och sedan applicera det på skolan.

Sedan första upplagan av hennes bok kom ut, har tusentals lärare världen över jobbat med sina elevers mindset för att förbättra deras skolresultat, och forskare har forskat vidare runt mindset-teorin.

Men Dweck har också fått kritik av lärare som inte tyckt sig se någon effekt när de jobbat med elevernas mindset och av forskare som inte kunnat se någon koppling mellan aktiviteter för att påverka deras mindset och studieresultatet.

Carol Dwecks svar har varit att arbetet helt enkelt inte gjorts på rätt sätt och att det är lätt att hamna i ett ”falskt dynamiskt mindset” – där man faktiskt fortfarande inte har just det. Det räcker inte med en skylt i klassrummet där det står att inställningen är avgörande för utvecklingen – om det fortfarande råder en kultur där eleverna är rädda för att göra fel, menar hon.

Efter kritiken la Dweck till ytterligare ett kapitel i sin bok om just hur man kommer åt ett falskt dynamiskt mindset. Möjligen har Dweck nu också kommit med det som i alla fall kommer att tysta metodkritikerna.

I början på augusti publicerade hon och en forskargrupp, ledd av psykologiforskaren David Yeager, en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature, med ett enormt elevunderlag och en snudd på oklanderlig metod. 12 000 elever, slumpmässigt utvalda från 76 representativa, offentligt finansierade skolor, fick titta på två 25 minuter långa online-lektioner med syfte att ge dem ett dynamiskt mindset.

Annons
Annons

40 000 söker till Stanford University i Kalifornien varje år, runt 4,5 procent kommer in.

Foto: Hans Blossey/REX/TT Bild 1 av 1

Resultatet: Ja, det går att förbättra elevernas skolresultat bara genom att berätta för dem att deras inställning påverkar. Forskarna såg att mindset-aktiviteterna hade effekt på resultaten, speciellt hos lågpresterande elever. Dessutom valde fler elever svårare mattekurser efter nionde årskursen. Sannolikheten att eleverna skulle få lägsta snittbetygen minskade också.

40 000 söker till Stanford University i Kalifornien varje år, runt 4,5 procent kommer in.
40 000 söker till Stanford University i Kalifornien varje år, runt 4,5 procent kommer in. Foto: Hans Blossey/REX/TT

Kritikerna har dock inte tystnat. Visst, den korta mindsetutbildningen gjorde skillnad, men förbättringen var svag, motsvarande 0,1 betygspoäng för de lågpresterande eleverna i nionde årskursen. Bäst effekt såg man när hela skolans kultur stöttade mindset-kulturen.

Andra forskare frågar, å andra sidan, vilka andra åtgärder motsvarande 2x25 minuter till en obetydlig kostnad, lyckas överhuvud taget höja elevernas betyg i alla teorietiska ämnen?

Striden om ifall våra barns inställning också direkt påverkar deras skolresultat, lär fortsätta. Och till dess – att få våra barn att vilja testa nytt och utmana sig själv, lär i alla fall inte skada. Det finns nämligen en hel del som vi föräldrar kan göra, mer än att sluta säga åt våra barn att de är smarta, menar Dweck.

– Du kan visa att du ser att barn kan vara olika vid olika tillfällen, men att det inte är permanent. Du kan få dem att gilla utmaningar, kanske på andra områden och sedan applicera det på skolan. Du kan lära dem hur de hanterar motgångar.

Hon tycker också att föräldrar borde bli bättre på att berätta om de gånger de själva misslyckats, men tagit sig vidare.

Som psykologiprofessor vid prestigefulla Stanford möter hon själv ständigt samma rädsla för att misslyckas – hos några av landets bästa studenter.

– 40 000 söker till Stanford varje år, runt 4,5 procent av dem kommer in. Varje år har jag en grundkurs och de nya studenterna är alltid oroliga över att någon annan är bättre – och det betyder att de själva inte är bra. Mitt första jobb är att få ur dem det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons