Annons

”Stora brister i arbete mot våld mot närstående”

Bara var tredje kommun arbetar aktivt för att upptäcka våld mot närstående och mindre än hälften har särskilda rutiner vid misstanke om hedersvåld. Att fånga upp och erbjuda insatser till våldsutövarna är nödvändigt för att få stopp på våldet, skriver Nils Öberg, generaldirektör för Kriminalvården och regeringens särskilde utredare, och utredningssekreterare Charlotte Eklund Rimsten.

Under strecket
Publicerad

Nils Öberg och Charlotte Eklund Rimsten.

Foto: Kriminalvården, privatBild 1 av 1

Nils Öberg och Charlotte Eklund Rimsten.

Foto: Kriminalvården, privatBild 1 av 1
Nils Öberg och Charlotte Eklund Rimsten.
Nils Öberg och Charlotte Eklund Rimsten. Foto: Kriminalvården, privat

DEBATT | VÅLD MOT NÄRSTÅENDE

Bara var tredje kommun arbetar aktivt för att upptäcka våld mot närstående. Mindre än hälften har särskilda rutiner vid misstanke om hedersvåld. Att fånga upp och erbjuda insatser till våldsutövarna är nödvändigt för att få stopp på våldet. Det måste fungera oavsett var i landet man bor, skriver regeringens utredare Nils Öberg och utredningssekreterare Charlotte Eklund Rimsten.

Under förra året anmäldes drygt 12 000 misshandelsbrott där gärningspersonen hade en nära relation till offret. Förövaren är oftast en man, den våldsutsatta nästan alltid en kvinna. Många barn drabbas också, både direkt och indirekt. Eftersom det rör sig om brottslighet som sker i hemmet, utan vittnen, är mörkertalet stort. Det gäller inte minst i de fall där hedersmotiv finns med. Det går inte att utesluta att detta våld ökar i omfattning.

Annons
Annons

De flesta av samhällets insatser har hittills handlat om att ge stöd åt dem som drabbas av våldet eller om att lagföra och straffa förövarna. Under en straffverkställighet som sker i Kriminalvården finns flera olika behandlingsinsatser att få. Förutsatt att strafftiden medger det. Stödinsatser riktade mot personer i frihet som riskerar att utsätta närstående för våld har däremot länge saknats. Utredningen om återfallsförebyggande insatser för män som utsätter närstående för våld har fått i uppdrag att lämna förslag på hur arbetet med icke frihetsberövade våldsutövare kan utvecklas. Utredningen ska lämna sitt slutbetänkande till regeringen i juni 2018.

Under hösten har vi genomfört en enkät bland Sveriges samtliga kommuner. Syftet har varit att för första gången kartlägga hur arbetet med våldsutövare bedrivs. Gensvaret har varit stort, närmare 70 procent av landets 290 kommuner har svarat. Resultaten visar att det finns ett engagemang för frågan, men blottlägger samtidigt stora brister och skillnader mellan kommunerna. Framförallt när det gäller att tidigt identifiera våldsutövare, men också vad gäller metoder för att nå fram med insatser som vi vet faktiskt fungerar.

En förutsättning för att kunna arbeta proaktivt är naturligtvis att nå fram till målgruppen. Ändå uppgav bara 36 procent av kommunerna att man har rutiner för att identifiera personer som utsätter närstående för våld. 59 procent svarade att de inte har några sådana rutiner alls. 5 procent konstaterade att de inte vet om sådana rutiner finns. Det vanligaste sättet som våldsutövare upptäcks, är därför att personen själv tar kontakt med socialtjänsten, mansmottagningen eller motsvarande, eller att förövaren uppmärksammas i samband med utredning med anledning av oro för barn. En mindre andel av kommunerna uppgav att det ställs frågor om utsatthet för våld eller våldsanvändning i samband med att andra slags problem uppdagas. Ännu färre uppgav att det rutinmässigt ställs sådana frågor.

Annons
Annons

Enkäten visar också att mindre än hälften, 45 procent, av landets kommuner har särskilda rutiner när misstanke om hedersrelaterat våld uppstår. Den siffran är alarmerande låg med tanke på att insatser mot våld inom ramen för en hederskultur måste utformas på ett sätt som inte ökar risken för att utsatta kvinnor och barn drabbas av ytterligare och ännu grövre våld. I värsta fall med dödlig utgång.

Ett annat behov som undersökningen tydligt visar är att det saknas rutiner för att följa upp det stöd och den behandling som erbjuds våldsutövare. Det är alltså svårt att veta om kommunernas insatser har effekt och i så fall på vilket sätt. Även om många uppgav att de kan erbjuda insatser när våldsutövaren väl är identifierad, är spridningen stor när det gäller vilken typ av stöd som finns. Flera kommuner identifierar eller behandlar inte en enda våldsutövare. Insatsernas längd varierar också.

Att på ett strukturerat sätt fånga upp mottagliga våldsutövare och erbjuda dem effektiva insatser är en helt nödvändig del av en sammanhållen strategi för att få stopp på våld mot närstående. Att insatserna ser så olika ut beroende på var i landet våldsutövaren bor drabbar ytterst de brottsutsatta. Om man inte arbetar systematiskt och på bred front med våldets grundorsaker är risken stor att brottsligheten fortsätter. I en nationell strävan att motarbeta våld mot närstående är kommunernas proaktiva insatser därför av avgörande betydelse.

Det är mycket glädjande att så många kommuner i enkäten uttrycker en stark önskan om mer stöd och vägledning från statens sida. Det vittnar om en samsyn kring problemets omfattning, och ett starkt engagemang för att bidra till en förändring. Det bådar gott inför den mobilisering och det omfattande utvecklingsarbete som behöver ske. De kunskapsbrister som fortfarande finns måste åtgärdas. Behovet av att på nationell nivå prioritera en snabbare och mer evidensbaserad kunskapsutveckling framstår därför som uppenbart. Liksom att utveckla, pröva och utvärdera fler praktiska behandlings- och arbetsmetoder som syftar till att motverka upprepat våld. Vilka åtgärder som sätts in mot den som utsätter sina närstående för våld kan inte få fortsätta bero på var i Sverige personen råkar bo.

Nils Öberg
generaldirektör Kriminalvården och regeringens särskilde utredare

Charlotte Eklund Rimsten
utredningssekreterare

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons