Annons

Jenny Nordberg:Stora skillnader i ländernas syn på ras och rasism

Statsminister Stefan Löfven (S) vid ett besök i USA förra året där han träffade USA:s president Donald Trump.
Statsminister Stefan Löfven (S) vid ett besök i USA förra året där han träffade USA:s president Donald Trump. Foto: Andrew Harnik/AP/TT

När Trump antyder att rasism ligger bakom att en amerikansk rapartist väntar åtal för misshandel i Sverige är inte det svenska rättsystemet det enda han fått om bakfoten. ”Ras” och ”rasism” betyder nämligen helt olika saker i Sverige och i USA.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

USA:s president Donald Trump.

Foto: Carolyn Kaster/AP/TT Bild 1 av 2

Sociologen Catrin Lundström. Arkivbild.

Foto: Marc Femenia/TT Bild 2 av 2

Trump var ”väldigt besviken” över att Sveriges statsminister inte kunde göra något för ASAP Rocky som skulle undanta honom från den normala processen vid misstanke om brott. För att underblåsa anklagelser om rasism skrev även Trump att Sverige hade ”svikit” hela den afrikansk-amerikanska gruppen i USA.

Hur nu det skulle ha gått till. Är det svenska rättssystemet rasistiskt, vilket ofta debatteras i USA? Grips människor med mörkare hudfärg ofta och anklagas för brott även i Sverige?

Det Trump kanske inte vet, lika lite som han hade kännedom om det svenska rättssystemet innan Stefan Löfven lär ha fått förklara det för honom, är att Sverige har avskaffat hela begreppet ”ras”. Det innebär också ofta viss förvirring för svenskar i allmänhet – som när man läser om rasfrågor i USA och försöker översätta det till svenska, eller ens begripa vad diskussionen går ut på.

ASAP Rocky, eller Rakim Mayers som han egentligen heter, är en svart man. Han tillhör en grupp som kallas afroamerikaner, eller ofta i dagligt tal svarta amerikaner. Och det räknas som en egen ras. Som författaren och SvD:s förra Washington-korrespondent Karin Henriksson skriver i sin bok om rasfrågor i USA, så räcker det med ”en droppe svart blod” för att identifiera sig som svart.

Annons
Annons

I USA förs, till skillnad från i Sverige, många sorters statistik på hur många invånare av varje rasgrupp finns, och var i landet de bor. Finansiering av offentlig verksamhet på federal nivå utgår nämligen från – och måste ta hänsyn till – rasgruppsfördelningen i olika områden. Det råder också ständig konflikt om hur gränserna dras för valdistrikt utifrån vilka som bor där och hur det är fördelat på ras.

Men det handlar inte om rasforskning med skallmätning på det sätt som Sverige historiskt sett utmärkte sig på, eller registrering av ras knutet till specifika personer. Statistik samlas utifrån frivillighet, där var och en får identifiera sig som en viss ras. Eller flera. Varje gång jag är hos en läkare och fyller i ett papper får jag numera exempelvis frivilligt beskriva vilket kön, vilken ras och vilken sexuell läggning jag anser mig ha. Alternativen blir hela tiden fler.

Det Trump kanske inte vet är att Sverige däremot har avskaffat hela begreppet ’ras’.

I USA finns också ett stort antal lagar som specifikt syftar till att motverka rasdiskriminering, och därtill olika system för positiv särbehandling; en slags kvotering av minoriteter. Tanken är att fler än bara vita människor – som annars historiskt och än idag dominerar – ska få chans till exempelvis utbildning och att ingå i olika samhällsfunktioner som utövar makt.

Det finns även uppgifter om hur många brott som begås av svarta respektive vita amerikaner, inkomstskillnader och utbildningsnivå. Och så vidare. Det bedrivs särskild forskning på skillnader i hur amerikaner i olika rasgrupper lever och vad som skiljer dem åt. Det anses vara viktigt för att bättre förstå samhället, och exempelvis kunna inom vilka områden systematiska orättvisor och ojämlikhet fortfarande existerar.

Annons
Annons

USA:s president Donald Trump.

Foto: Carolyn Kaster/AP/TT Bild 1 av 1
USA:s president Donald Trump.
USA:s president Donald Trump. Foto: Carolyn Kaster/AP/TT

Men i Sverige talar ingen om ”ras”.

Det hänger det ihop med Sveriges politiska projekt att bli ett mångkulturellt land som jag skrev om för några veckor sedan. Det tog fart ordentligt under 1970-talet, och en del av detta var att komma så långt från historien av rasforskning som möjligt. I stället skulle svenskar genom utbildning och media bli ”färgblinda”, som Tobias Hübinette uttrycker det.

Han är antirasistisk forskare vid Karlstad Universitet, och förklarar att på 1990-talet kom ordet ”ras” att uppfattas alltmer stötande i Sverige. På 2000-talet blev det dags att avskaffa det i alla offentliga dokument. Detta blev också en del av utrikespolitiken, vilket skulle inspirera andra länder att ta efter. Istället ersattes begreppet bland annat med ord som ”etnisk och kulturell tillhörighet”, vilket främst handlar språk och gemensamma traditioner.

Att helt undvika att tala om ras gör i sin tur det också mer snårigt att förstå och diskutera vad rasism är.

Sociologen Catrin Lundström, som bedriver forskning kring ojämlikhet vid Linköpings Universitet, har bland annat skrivit om en ”sammanblandning av begreppen ras och rasbiologi” i Sverige. Hos Skatteverket finns registrerat vilket land en person invandrat från, men att föra statistik och räkna uppdelat på ras och hur människor ser ut – eller för den delen etnicitet, religion eller språk – anses helt olämpligt i Sverige.

Annons
Annons

Sociologen Catrin Lundström. Arkivbild.

Foto: Marc Femenia/TT Bild 1 av 1

Men det finns ett intressant krux.

Trots att ”ras” är ett ord som inte längre används i Sverige, har vi behållit ”rasism” och använder det flitigt.

På samma vis som ras kanske sammanblandas med rasbiologi, är begreppet rasism i Sverige nära knutet till främlingsfientlighet och nazism, eftersom det associeras till forna tiders rasforskning. Den som säger att en annan person är ”rasist” gör alltså snarare en parallell till nazisternas idéer om rasbiologi, än en orättvisa eller diskriminering baserat på härkomst eller utseende.

Sociologen Catrin Lundström. Arkivbild.
Sociologen Catrin Lundström. Arkivbild. Foto: Marc Femenia/TT

Att helt undvika att tala om ras, vilket de flesta som säger något i offentligheten i Sverige anstränger sig för att göra, gör i sin tur det också mer snårigt att förstå och diskutera vad ”rasism” är. Eller hur diskriminering ska kunna undvikas och människor från olika minoritetsgrupper ska kunna bli representerade i olika delar av samhället.

Forskare som Catrin Lundström har framfört att det blir svårare att se till att minoriteter är representerade när det är så tabu att mäta och föra statistik på människors olikheter – hur de än definieras.

För som Tobias Hübinette säger, vad blir då den huvudsakliga skillnaden på en svart amerikan som talar samma språk och anser sig har samma nationella tillhörighet som en vit amerikan? Samtidigt som de båda kanske har helt olika förutsättningar och skiljer sig väsentligt från varandra.

Annons
Annons

Bland yngre generationer svenskar används nu intressant ofta nog det frivilliga begreppet ’rasifierad’.

I Sverige är politiska partier överens om att färgblindhet är en bättre utgångspunkt än ras. Ironiskt nog är just detta också en tydlig politisk åsikt i USA hos de mest konservativa republikanerna. Ett antal fall i Högsta Domstolen handlar om just detta – och Clarence Thomas, som är den enda svarta domaren, förespråkar exempelvis strikt färgblindhet. Ingen med med svart hudfärg ska få någon hjälp eller kunna kvoteras och därmed slå ut en vit person.

De som däremot förespråkar positiv särbehandling i USA menar i sin tur att rasdiskriminering har satt sig så djupt i samhällsinstitutionerna att det är omöjligt att få någon slags representativ balans om inte ett visst mått av kvotering används. Positiv särbehandling är ständigt omdiskuterat men ingår fortfarande i både lagar och praktisk politik i den absoluta majoriteten av USA:s delstater.

Tillbaka till Sverige – bland den yngre generationer svenskar används nu intressant ofta nog det frivilliga begreppet ”rasifierad”, vilket ungefär innebär allt utom vit.

Med en fortsatt resa mot demografisk mångfald kommer kanske Sverige få anledning att omvärdera begreppet ”ras” och bättre försöka definiera vad som utgör ”rasism” – framför allt i en tid när allt fler minoritetsinvånare vill definiera sig själva och sin grupp.

Och dessutom helst representeras av någon som varken är eller ser helt annorlunda ut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons