Annons

Lena Kåreland:Storhetsvansinnig – så länge han kan minnas

Till höger en ung Michel Houellebecq – eller Michel Thomas som han hette tills han var 30 år.
Till höger en ung Michel Houellebecq – eller Michel Thomas som han hette tills han var 30 år. Foto: TT

Barndomen var länge ett tabubelagt ämne för Michel Houellebecq. Han har noga sopat igen spåren, och frikostigt spritt lögner om sig själv och sina föräldrar. En ny biografi lyfter fram okända sidor av den misantropiske författaren som sätter fingret på människans mest primitiva instinkter.

Under strecket
Publicerad

Michel Houellebecq och regissören Guillaume Nicloux vid premiären på ”Thalasso” vid San Sebastians filmfestival i september 2019.

Foto: Clemens Niehaus/TTBild 1 av 1

Anspråkslöshet har aldrig varit den franske författaren Michel Houellebecqs starka sida. Så långt han kan minnas har han haft storhetsvansinne, har han själv sagt. Han är en provokatör, en ständig utmanare; den franska litteraturens enfant terrible, älskad såväl som hatad. Som barn drömde han om att trollbinda mänskligheten, både förföra och kränka den för att slutligen helt bemäktiga sig den. Men han drevs också av en längtan efter att dra sig tillbaka, försvinna bakom sina skapelser. 

Någon tillvaro i skuggan har det sannerligen inte blivit för den skandalomsusade Houellebecq, även om han under senare tid avhållit sig från att ställa upp på intervjuer. Journalister betecknar han som parasiter och anser att han ständigt blir missförstådd. Men alltjämt skapar han rubriker. Senast har han varit aktuell i filmen ”Thalasso”, i regi av Guillaume Nicloux. Där uppträder han tillsammans med skådespelaren Gérard Depardieu på ett spa i Cabourg i Normandie, dit han sökt sig för att förbättra sin hälsa. Men att varken få röka eller dricka blev en smärtsam prövning. I filmen kan man se hur författaren både tjuvröker och smygsuper samtidigt som han tillsammans med Depardieu konverserar om världens usla tillstånd, i samtal kryddade med såväl ironi som humor. 

Annons
Annons

En tidigare film av det burleska slaget från 2014, också av Nicloux, ”Kidnappningen av Michel Houellebecq”, handlar om hur Houellebecq blir kidnappad av några muskelbyggare. 

Houellebecq är motsägelsefull. Oftast tar han ställning mot etablissemanget och hudflänger gärna det moderna Frankrike. Men det hindrade honom inte att i fjol ta emot Hederslegionen ur president Macrons hand. Den litteraturintresserade presidenten höll ett tal utan manus på 25 minuter vid den ceremoni på Elyséepalatset då Frankrikes främsta statsorden fästes på Houellebecqs bröst. Bland de närvarande fanns tidigare presidenten Sarkozy, en nära vän till författaren, och Houellebecqs tredje fru Qianyum Lysis Li från Shanghai.

Som barn drömde han om att trollbinda mänskligheten, både förföra och kränka den för att slutligen helt bemäktiga sig den.

Under årens lopp har Houellebecq fått ta emot den ena utmärkelsen efter den andra. År 2010 belönades han med det prestigefyllda Goncourtpriset för romanen ”Kartan och landskapet”, en ironisk roman om en levnadstrött och geniförklarad konstnär. Han deltog också i den litteraturfestival som ordnades på Louisiana i Danmark förra året. Vid sitt framträdande där – som enligt vad han själv betonade skulle bli hans sista – hyllades han som en rockstjärna av en entusiastisk publik, som bland annat fick veta att Houellebecq som barn älskade H C Andersens sagor och lärde sig läsa vid tre års ålder. Men samtidigt med prisregn och hyllningar har han angripits från olika håll och bland annat åtalats för sina uttalanden om islam.

Annons
Annons

Michel Houellebecq och regissören Guillaume Nicloux vid premiären på ”Thalasso” vid San Sebastians filmfestival i september 2019.

Foto: Clemens Niehaus/TTBild 1 av 1
Michel Houellebecq och regissören Guillaume Nicloux vid premiären på ”Thalasso” vid San Sebastians filmfestival i september 2019.
Michel Houellebecq och regissören Guillaume Nicloux vid premiären på ”Thalasso” vid San Sebastians filmfestival i september 2019. Foto: Clemens Niehaus/TT

Forskningen kring fenomenet Houellebecq har under det senaste decenniet blivit alltmer omfattande. Det har presenterats djupsinniga analyser av hans verk, och i lärda avhandlingar har man studerat hans språk och stil, liksom hans relation till andra författarskap. I en doktorsavhandling framlagd år 2011 vid Göteborgs universitet av Jacob Carlson hävdas att Houellebecq knyter an till bland annat fransk 1800-talsrealism och tysk romantik, och har inspirerats av olika myter i konstruktionen av sina romaner. 

Bland de biografier som ägnats författaren märks ”Houellebecq non autorisé. Enquête sur un phénomène” (2005) av journalisten Denis Demonpion, känd även för en prisbelönad biografi om J D Salinger. Houellebecq var inte förtjust över Demonpions bok, därför att det där presenterades tidigare okända fakta om honom. Demonpion var till exempel den förste som kunde belägga att Houellebecq fram tills han blev 30 år egentligen hette Michel Thomas. Han föddes inte heller 1958 som han påstått, utan 1956. 

Nu har Demonpion lanserat en utökad och omarbetad utgåva av sin biografi med den nästan identiska titeln ”Houellebecq. La biographie d’un phénomène” (Libella). Här får vi följa Houellebecq fram till nutiden, och det är mycket som hänt under den tid som förflutit sedan den första biografin kom ut. Demonpion grundar till stor del sitt arbete på intervjuer med Houllebeqcs släktingar, vänner, skol- och arbetskamrater, och vid flera tillfällen har han haft kontakt med författarens föräldrar.

Annons
Annons

Demonpion hör inte till de biografer som reservationslöst hyllar Houellebecq, som exempelvis Dominique Noguez i ”Houellebecq, en fait” (2003). Tvärtom har han en välgörande skeptisk hållning till föremålet för sin biografi. Några djupborrande analyser av Houellebecqs romaner får man inte ta del av i Demonpions biografi. Dock dröjer han vid författarens omtalade essä om den amerikanske skräckförfattaren H P Lovecraft och uttrycker förvåning över att Houellebecq inte på något sätt tar avstånd från Lovecrafts rasism. Han belyser också de animerade diskussioner som förts om författarens olika texter och uttalanden samt diskuterar mottagandet av Houellebecqs romaner, vilka alla fått enorm medial uppmärksamhet, möjligen undantaget den första, ”Konkurrens till döds”, utgiven 1994. 

Men främst är det författarens liv, inte minst barndom och uppväxtår, som står i centrum för Demonpion. Man slås av hur nära fiktionen ligger verkligheten, eller hur verket i hög grad bygger på livet. Huvudpersonerna i Houllebeqcs romaner, vanligen vita män i medelåldern, ensamma, deprimerade kvinnojägare som enbart ser kvinnan som ett sexobjekt, har flera likheter med sin skapare.

Farmodern Henriette kom att bli mycket viktig för honom, och hon är den enda person som han aldrig kritiserat.

Att skildra Houellebecqs uppväxt har inte varit lätt, hävdar Demonpion, då författaren har varit noga med att sopa igen spåren efter sig. Barndomen var länge ett tabubelagt ämne för Houellebecq, och hans relation till föräldrarna har alltid varit komplicerad och sårig. Särskilt med modern har konflikterna varit många. Houellebecq har också frikostigt spritt många lögner omkring sig. Bland annat förklarade han vid ett tillfälle att hans föräldrar var döda, trots att båda var i livet. 

Annons
Annons

Houellebecq föddes i Saint-Pierre på La Réunion. Modern var läkare och återupptog kort tid efter sonens födelse sitt arbete. När Michel var fem månader gammal begav sig föräldrarna i väg på en expedition till Afrika, och strax efter hemkomsten skilde de sig. Det blev farmodern som till en början fick ta hand om barnet. Men efter en tid fick de algeriska morföräldrarna rycka in, och Michel bodde fram till år 1961 i Alger. Sedan blev det återigen farmodern som axlade huvudansvaret för pojkens uppfostran. Farmodern Henriette kom att bli mycket viktig för honom, och hon är den enda person som han aldrig kritiserat. Det var hennes flicknamn, Houellebecq, som han antog i stället för Thomas, ett uttryck för hans uppskattning av farmodern.

Den lille Michel var intellektuellt försigkommen. Enligt modern, som han träffade relativt sällan, var han överbegåvad men känslomässigt underutvecklad. Michel var ett inbundet barn som tog sin tillflykt till böckernas värld. Också i skolan isolerade han sig, men han var en duktig elev som alltid hade höga betyg. Hans klasskamrater frapperades även av att Michel aldrig tycktes sakna pengar. Fadern, som arbetade som guide vid bergsbestigningar i Alperna, var ofta på resor, och kanske för att kompensera sin frånvaro köpte han åt sin tonårige son en studio i Paris. Modern bidrog kontinuerligt till sonens försörjning ända tills han nått 35-årsåldern. 

Möjligen är det inte så allmänt känt att Houellebecq efter studentexamen utbildade sig till agronom under en treårig universitetsutbildning, vilket man kan läsa om i Demonpions biografi. Av sina studiekamrater upplevdes han som en bisarr egocentriker. Han föredrog att hålla sig för sig själv, och någon större fallenhet för eller lust till agronomyrket hade han inte. Han avskydde till exempel naturen. Litteraturen och skrivandet var det som räddade honom. Han valde favoritförfattare efter sin egen sinnesstämning. Baudelaires ”Les fleurs du mal” kunde han utantill, och Schopenhauer var en stor läsupplevelse. Den tyske filosofens mörka syn på världen passade Houellebecq som hand i handske.  

Annons
Annons

Under två år gick han en filmutbildning och var i början av 90-talet anställd i drygt fem år som datatekniker på Frankrikes nationalförsamling, ett arbete som han skötte med stor noggrannhet. Det var få av hans arbetskamrater som visste att Houellebecq jämsides med sitt jobb också var författare, då han var ytterst förtegen om sitt privatliv. Till en början skrev han poesi, och hans första dikter publicerades 1988. Först sedan romanen ”Elementarpartiklarna” kommit ut 1998 och blivit en bestseller av stora mått kunde han på heltid ägna sig åt att författa.

Han lyfter fram det obehagliga och sätter fingret på det som ömmar.

Det är åtskilligt i Houellebecqs djupt misantropiska och reaktionära författarskap som kan te sig frånstötande. Förvisso skriver han inte för att roa. Han lyfter fram det obehagliga och sätter fingret på det som ömmar. Att ta del av de åsikter som hans romaner förmedlar, det må gälla ekonomi, religion, kloning eller sexualitet, kan kännas som att färdas längs en dysterhetens autostrada utan slut. 

Samtidigt fylls man av beundran inför författarens förmåga att fånga upp de mest problematiska frågorna i samtiden. Han lyfter fram människans primitiva instinkter och blottlägger träffsäkert västvärldens materialism och brist på mänsklig gemenskap. Demonpions brett upplagda biografi med information om allt från vänskaps- och familjerelationer till förlagskontakter, läsvanor, resor och intervjuuttalanden utgör ett värdefullt komplement till romanerna och ger ökad förståelse för Houellebecq och hans författarskap.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons