Annons

Rolf Gustavsson:Stormakternas spel hotar slita sönder EU

Europa pressas hårt av yttre tryck från de rivaliserande globala stormakterna USA, Kina och Ryssland. Samtidigt fortsätter de inre motsättningarna att försvaga det europeiska samarbetet.

Under strecket
Publicerad

Donald Trump till höger och Kinas president Xi Jinping, till vänster i bild under G20-mötet i Buenos Aires.

Foto: Pablo Martinez Monsivais/TT

Donald Trump till höger och Kinas president Xi Jinping, till vänster i bild under G20-mötet i Buenos Aires.

Foto: Pablo Martinez Monsivais/TT
Donald Trump till höger och Kinas president Xi Jinping, till vänster i bild under G20-mötet i Buenos Aires.
Donald Trump till höger och Kinas president Xi Jinping, till vänster i bild under G20-mötet i Buenos Aires. Foto: Pablo Martinez Monsivais/TT

I retoriken lever drömmar om stora reformer av EU. Men i den politiska vardagen kämpar regeringarna för att överleva från dag till dag. Deras största svårigheter ligger i deras egen vanmakt. Ur den föds framgångarna för allehanda protester och populism.

Läget för EU kan sammanfattas dramatiskt: antingen förstärks samarbetet eller så slits gemenskapen sönder av stormakternas rivalitet. Så uttryckte sig häromdagen Heiko Maas, Tysklands socialdemokratiske utrikesminister. Han framhävde handelskonflikten mellan USA och Kina och de säkerhetspolitiska spänningarna mellan USA och Ryssland.

I konflikter mellan USA, Kina och Ryssland kan Europa bli den stora förloraren. Därför är det en helt central fråga om Europa över huvud taget har några möjligheter att påverka de globala stormakterna och att vinna gehör för multilaterala lösningar. Kan Europa orientera sig i den nya geopolitiska omgivningen?

Annons
Annons

Detta är bakgrunden när Europa under nästa vår ställs inför en rad avgörande vägval. Då väntar det brittiska utträdet ur EU (mars), valen till EU-parlamentet (maj) och en ny besättning på ledande poster i de gemensamma institutionerna.

Det tillhör ritualen sedan många år att presentera sofistikerade, tekniska förslag till hur EU skulle kunna övervinna sina svagheter genom institutionella reformer. De är förmodligen nödvändiga men diskussionen får alltför ofta karaktären av taktisk verklighetsflykt.

I stället för att angripa de omedelbara problemen flyr man in i en avlägsen framtid. De stora svårigheterna att fullborda projekt som EMU, bankunionen eller gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ligger dessutom mindre på europeisk nivå än i medlemsstaternas introverta inrikespolitik.

Under senare år har det blivit uppenbart hur inrikespolitiska hänsyn väger tyngre än omsorgen om det gemensamma bästa. Den tendensen har naturligtvis förstärkts av migrationskrisen och lett till den obehagliga paradoxen att EU-ländernas inrikesministrar ibland blivit mer bestämmande än stats- och regeringscheferna på EU:s toppmöten.

Torsdagens inrikesministermöte i Bryssel blir förmodligen en illustration. Det leds av österrikaren Herbert Kickl från främlingsfientliga FPÖ, där han gjorde karriär som ideolog och talskrivare åt Jörg Haider. Mötet handlar om att förstärkta gränskontroller och utvisningar. Till Kickls vänner hör Matteo Salvini (Lega) och Horst Seehofer (CSU). Hur kommer de att föra EU närmare den sedan länge utlovade lösningen på politiken för asyl och invandring?

Annons
Annons

Den tyske utrikesministern Maas sätter sitt hopp till den tysk-franska vänskapen som pådrivande för europeisk sammanhållning. Det är en gammal tanke som utvecklades av Wolfgang Schäuble och Karl Lamers i ett förslag till att bilda ett gravitationscentrum i form av ett ”kärneuropa”. Det skulle motverka de centrifugala krafterna när unionens medlemskrets skulle fördubblas. I dag kan vi se hur ”den hårda kärnan” misslyckats med att utveckla sin dragningskraft.

Den franske presidenten Emmanuel Macron har gjort upprepade, fåfänga försök att återuppliva den gamla tankefiguren. Genom märkliga tillfälligheter lyckades han med prestationen att bli vald till Frankrikes president utan att ha någon egen partipolitisk förankring.

Den framgången slår tillbaka när han skall förverkliga sin mycket ambitiösa och förmodligen nödvändiga reformagenda för Frankrike. I dag är han inrikespolitiskt tämligen isolerad och utan framgångsrikt stöd på hemmaplan kan han knappast räkna med gehör för sin europeiska reformagenda. Även en formellt mycket mäktig president i den femte republikens Frankrike begränsas av inrikespolitiken. Det tvingades redan general de Gaulle inse.

Därtill kommer att Frankrikes viktigaste allierade, Tyskland, är så fullt upptagen av sina inre politiska våndor att landet håller på att förlora sin naturliga roll som ofrånkomlig referenspunkt för övriga Europa. Därmed öppnar sig den stora osäkerheten när Europa nästa vår börjar en politisk seglats vind för våg. Retoriskt för fulla segel men utan både köl och kompass.

Efter reklamen visas:
Brexit – vad är det som händer?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons