Annons

Största orosboven: våra försök att hitta lösningar

Illustration: Liv Widell
Illustration: Liv Widell

Vår hjärna älskar att älta. Eller snarare, den älskar att hitta lösningar. Det är därför vi kan fastna i evighetslånga loopar av negativa tankar. Men det finns sätt att bryta spiralen, visar forskning.

Under strecket
Publicerad

Om du som hundrädd tittar bort varje gång du ser en hund ökar du inte förmågan att kunna umgås med hundar.

Foto: APBild 1 av 1

Tänk om jag blir smittad. Jag har diabetes dessutom, då kan det bli illa. Det kanske inte ens finns vårdplatser så att det räcker. Men jag tvättar ju händerna hela tiden och jag cyklar alltid. Jag har bra värden och så också. Det borde inte vara någon fara. Fast tänk om...

Vi är sannolikt många som oroar oss över att bli smittade av covid-19, som målat upp scenarier och rabblat statistik. Att oroa sig är i grunden inte dåligt, det gör att vi analyserar en situation, förbereder oss, hittar lösningar. I det här fallet bör jag som diabetiker vara extra försiktig, jag bör förändra mina vanor, det är ett farligt virus.

Men ibland går ältandet överstyr, oavsett om det handlar om sjukdomar, jobb, saker vi sagt och gjort – eller inte sagt och gjort. De negativa tankarna kan förfölja oss dygnet runt och ta över – allt. Sömnen, tiden med barnen. Jobbet. Och då behöver man ta tag i sina orostankar, menar Erik Hedman-Lagerlöf, professor i psykologi på Karolinska institutet, som bedriver forskning runt oro.

Det är nämligen en speciell sak med ältande: det är egentligen inte själva orostanken i sig som är problemet.

Annons
Annons

Den positiva känslan blir som en belöning till orosbeteendet – som därför förstärks.

Det är våra försök att hitta lösningar som verkar vara största boven.

– Oro handlar mycket om att försöka tänka sig ur problemet, att försöka lösa det och komma fram till att ”men det är nog inte så farligt”, säger Erik Hedman-Lagerlöf.

Det är bara det att lösningstankarna sällan lyckas stoppa ältandet. Och det finns flera skäl till det, konstaterar han.

Dels är det sällan som vi enbart med tankens kraft kan bli hundra procent övertygade – världen ser inte ut så. Dels blir vi mer och mer upptagna av våra orostankar, varpå hjärnan uppfattar det som att hotet är ännu större.

Dessutom gillar våra hjärnor det här orosspelet. Våra konstruerade lösningar upplevs ofta som positiva, som att vi gör något konstruktivt, att vi agerar och förbereder oss. Det känns bra. Och den positiva känslan blir som en belöning till orosbeteendet – som därför förstärks och tenderar att komma tillbaka.

Men det som också händer när våra tröste- och lösningstankar dyker upp är att vi aldrig stannar kvar i känslan av osäkerhet, vi lär oss aldrig att stå ut med oros- och osäkerhetskänslorna, menar Erik Hedman-Lagerlöf. Och kan vi inte det, ja då är vi lika illa rustade och benägna att älta nästa gång de dyker upp.

Utan lösnings- eller tröstetankarna belönas inte orostankarna.

Men det tycks finnas sätt att minska orosspiralen.

Vad händer om man stoppar de där tröstetankarna? Om man tar bort den där förstärkningen av orosbeteendet som kommer när man försöker hitta lösningar? Det var vad ett forskarteam på KI, lett av Erik Anderson och med Erik Hedman-Lagerlöf i teamet, ville ta reda på i en studie.

Annons
Annons

Om du som hundrädd tittar bort varje gång du ser en hund ökar du inte förmågan att kunna umgås med hundar.

Foto: APBild 1 av 1

– Vi ville titta på vad som händer om man bryter den processen.

Instruktionen till deltagarna, personer med överdriven oro, var att de när katastroftankarna dök upp skulle fokusera på att de faktiskt inte vet vad som kan hända. Att de faktiskt är genuint osäkra, istället för att försöka hitta lösningar.

Poängen är att man ska göra något som är oförenligt med att ha en orosprocess igång. Tänker jag att, ja, jag kommer kanske att bli smittad av covid-19, så finns det inget som driver oroscykeln, lyder resonemanget. Accepterar man läget, då finns det ingen anledning att hitta lösningar.

– Tanken är att det som driver den obehagliga tanken som man vill få bort, det är just att själva orosprocessen kan ge en så påtagligupplevelse av lättnad eller lindring.

Utan lösnings- eller tröstetankarna belönas inte orostankarna.

Om du som hundrädd tittar bort varje gång du ser en hund ökar du inte förmågan att kunna umgås med hundar.
Om du som hundrädd tittar bort varje gång du ser en hund ökar du inte förmågan att kunna umgås med hundar. Foto: AP

Och ja, det omvända tankearbetet verkar fungera. De deltagare som under studiens gång tränades i att acceptera oron, upplevde en minskad oro.

– Det bästa är faktiskt att försöka stå ut med osäkerheten när orostanken kommer, att tänka: ”ja, så kan det bli”, för att sedan fokusera på att laga tacos till middag eller vad man nu vill lägga sin energi på egentligen.

Kan man inte bara försöka tänka på något helt annat?

Annons
Annons

– Om man alltid aktivt trycker bort en tanke, så kommer man inte att träna upp sin förmåga att stå ut med den.

Det är normalt att man känner större oro – min egen handtvätt har garanterat ökat.

Tänk dig en person med hundfobi. Tittar man bort varje gång man ser en hund, så lindrar det i stunden. Men i längden ökar inte förmågan att kunna umgås med hundar.

Man vet fortfarande rätt lite om varför vissa oroar sig mer än andra, men studier på tvillingar visar att det finns en genetisk aspekt. Det verkar också som att vissa personlighetstyper oroar sig mer än andra.

Så det är väl bara att förlika sig med faktum. Det är inte omöjligt att jag blir smittad av covid-19. Och blir jag det, ja då blir jag kanske ganska sjuk. Å andra sidan, att man oroar sig mycket över coronaviruset är inte konstigt, påpekar Erik Hedman-Lagerlöf.

– Det vi bevittnar nu är ett okänt hot och många blir mer oroliga över sin hälsa än de brukar. Det är normalt att man känner större oro – min egen handtvätt har garanterat ökat. Men upplever man att oron gör att vardagen inte går att hantera, att man inte kan jobba eller har grava sömnsvårigheter, då är mitt främsta tips att man söker hjälp.

Kanske är det gamla uttrycket sant: Hälften av det vi oroar oss för händer aldrig (faktiskt över 90 procent, enligt forskning), den andra hälften händer ändå. Så varför oroa sig?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons