Annons

Göran Eriksson:Straffen som väntar partiledarna om de kraschar

Vi ser ut att gå mot ett spektakulärt sammanbrott för de regeringsbärande partierna – och sedan väntar de politiska inbördeskrigen. Partivänstern i Socialdemokraterna och partihögern i Moderaterna kommer att försöka ta makten från sina skadade partiledningar.

Under strecket
Publicerad

Ulf Kristersson och Stefan Löfven.

Foto: Henrik Montgomery/TT och Tomas Oneborg. Bild 1 av 1

Ulf Kristersson och Stefan Löfven.

Foto: Henrik Montgomery/TT och Tomas Oneborg. Bild 1 av 1
Ulf Kristersson och Stefan Löfven.
Ulf Kristersson och Stefan Löfven. Foto: Henrik Montgomery/TT och Tomas Oneborg.

Om inte Socialdemokraterna och Moderaterna lyfter i opinionen den sista veckan blir de här båda scenarierna mer sannolika:

• Socialdemokraterna gör en Jeremy Corbyn-sväng (inspirerad av den brittiske Labourledaren) åt vänster.

• De mer SD-toleranta M-politikerna kommer att flytta fram sina positioner i Moderaterna.

I så fall innebär valet 2018 inte bara en historisk försvagning av de två statsbärande svenska partierna. Det kan också bli orsaken till kursomläggningar som förändrar Socialdemokraterna, Moderaterna och svensk politik på djupet.

Här är bakgrunden: I valet 2014 röstade nästan 3,4 miljoner svenskar på Socialdemokraterna eller Moderaterna – som då ändå hade backat rejält från valet 2010. Räknat på dagens opinionssiffror kommer SM-blocket – om uttrycket tillåts – att få kanske 2,7 miljoner röster.

Annons
Annons

Tillsammans samlar de två partierna då runt 43 procent av väljarna. 2014 hade SM-blocket drygt 54 procent, och 2010 efter en tvekamp mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin röstade hela 60 procent av väljarna på Socialdemokraterna och Moderaterna.

Väljarstödet är partiernas infrastruktur och nu ser den alltså ut att rasa under de partier som i fyra decennier har varit Sveriges två största – och de enda som har kunnat tillsätta statsministrar.

Socialdemokraterna ser ut att vara på väg mot sitt sämsta resultat någonsin, men har förstås backat i val förut, precis som Moderaterna. Men båda partierna har aldrig samtidigt gjort så dåliga val som de ser ut att göra på söndag.

Det mesta pekar på att någon av Ulf Kristersson eller Stefan Löfven ändå kommer att bli statsminister. Båda två är nu noga med att framhålla att det ju inte är ett partis upp- eller nedgång i det här valet som avgör vem som ska regera Sverige.

”Då är det inte exakt tiondelar i antal röster som avgör. Landet ska ju styras. Eller ska alla säga ”vi har förlorat, nu tänker vi hoppa av det här”? Det går inte” sa Stefan Löfven till DN i veckan, och Ulf Kristersson konstaterade i samma tidning att ”det är inte så det fungerar i parlamentarismen i Sverige”.

Det är förstås korrekt. Den som vill bli statsminister i Sverige får inte ha en majoritet av riksdagen emot sig, men det finns ingenting i regeringsformen som hindrar att en förlorare ikläder sig statsministerämbetet.

Efter reklamen visas:
Hur utses statsministern?

Men, och det är ett viktigt men: det finns flera exempel på att den partiledare som schabblar bort några hundratusen röster, eller leder sitt parti till ett spektakulärt nederlag, kommer att straffas av det egna partiet.

Annons
Annons

Vi dyker snabbt ner i partihistoriken:

• Mona Sahlin fick sparken som S-ledare efter valfiaskot (back drygt 4 procentenheter) 2010 och ersattes av Håkan Juholt, som i alla fall uppfattades stå väsentligt längre till vänster.

• Den hetlevrade skattesänkaren Bo Lundgren lyftes bort som Moderatledare efter genomklappningen 2002 (minus nästan 8 procentenheter) och ersattes av den mittenlutande Fredrik Reinfeldt, som i vissa avseenden framstod som Lundgrens politiska motsats.

En partiledare som lider en stor förlust riskerar alltså det här: att först få sparken, och sedan få se hur partiet slänger ens politiska arv på sophögen. Riskerna ökar i partier som M och S, som båda är utpräglade maktpartier.

Riskerna ökar ännu mer om valrörelsen har präglats av en omstridd politisk inriktning. Om vi inventerar S och M, så kommer vi att se att det finns ganska starka strömningar inom båda partierna som hade velat att valrörelserna skulle ha kommunicerat någonting annat.

Händer inget den sista veckan kan hösten alltså bli smärtsam för Kristersson och Löfven

Inom socialdemokratin finns det en kritik som handlar om att partiledningen har låtit valrörelsen domineras för mycket av frågor om kriminalitet och migration, vilket uppfattas som Moderaternas och Sverigedemokraternas frågor. Och för lite av klassisk socialdemokratisk välfärds- eller fördelningspolitik.

Kritiken har kommit från en lite heterogen koalition av den traditionella fackliga vänstern och sidoförbunden – kvinnor, troende och ungdomar – som kanske primärt är vänster i frågor om flyktingar, rasism, feminism och mänskliga rättigheter.

Annons
Annons

Om S inte vänder uppåt kommer de här grupperna den 10 september att kunna säga: vad var det vi sa? Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och ledande vänsterdebattör i partiet, tycker att S-kampanjen har rättat till sig på slutet, men skriver så här i Dagens Samhälle:

”Man kan inte ”starta” ett Socialdemokratiskt arbetarparti som en pop-up-verksamhet tre veckor innan ett val och förvänta sig egen majoritet”.

Efter den här valrörelsen kan S-vänstern också peka på något annat än den vänsterlutande Labourledaren Jeremy Corbyn. Om inte Vänsterpartiet klappar ihop sista veckan kan vänsterfalangen slå den framgångsrike Jonas Sjöstedt i huvudet på partiledningen.

Om Moderaterna kraschar i valet kommer krafter att dra partiet mot den andra kanten. Frågan som länge har plågat och splittrat partiet är ju hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Ulf Kristersson linje är att Moderaterna inte ska ”regera eller regeringsförhandla” med SD, men det är inte en oomtvistad position i partiet. I en ny Ipsos-mätning svarade var tredje M-väljare att de vill se SD-ministrar i en M-regering och andelen växer – i juni var det en fjärdel.

Det är ju inte så svårt att föreställa sig att de moderater som hade velat se en mer SD-tolerant linje kommer att använda ett valnederlag som argument för sin linje. Som samtidigt är kontroversiell – det finns rätt många moderater som inte står ut med tanken.

Händer inget den sista veckan kan hösten alltså bli smärtsam för Kristersson och Löfven. Fast en av dem kan förstås finna en tillfällig fristad från de egna kritikerna i Rosenbad. För som sagt: det finns inget som hindrar en förlorare från att bli statsminister.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons