X
Annons
X
Recension

Lycklig som Lazzaro Strålande – men Alice Rohrwacher har sin bästa film framför sig

"Lycklig som Lazzaro" kombinerar en värme och medmänsklighet med en alldeles egen stil och atmosfär. Jon Asp hyllar Alice Rohrwachers film, belönad med priset för bästa manus vid årets filmfestival i Cannes.

”Adriano Tardiolo är perfekt som Lazzaro, tom och rik på samma gång”, skriver Jon Asp. Foto: Folkets Bio
Läs mer om Veckans biofilmer

Lycklig som Lazzaro

Regi
Alice Rohrwacher
Genre
Drama
Manus
Alice Rohrwacher
Medverkande
Adriano Tardiolo, Alba Rohrwacher, Nicoletta Braschi, Sergi López

2 tim 5 min. Från 11 år.

Betyg: 5 av 6

En alldeles särskilt vacker scen inträffar mot slutet av det italienska dramat "Lycklig som Lazzaro". I en katedral gör filmens vinddrivna huvudgrupp, redan förödmjukad efter att ha snuvats på en lunchbjudning, ett ovanligt besök till förförisk orgelmusik, för att lika snabbt motas ut ur kyrkan av nunnorna.

Det en förhöjd bild av samhällets exkludering, men det är också toner som av ett mirakel, kanske genom huvudpersonens Lazzaros försorg, försvinner ut ur kyrkan – trots att nunnorna stänger porten – och slår följe med det udda patrasket på väg hem till en campingplats i stadens utkant.

Alice Rohrwachers tredje film – både parabel och satir, både tidlös och verklighetsinspirerad – har förmågan att kombinera en odiskutabel värme och medmänsklighet med en alldeles egen stil och atmosfär. Det medför ibland en känsla av okoncentration som kan upplevas både som en tillgång och väl tålamodsprövande. Men filmens egenart går aldrig att ta miste på: en gränslöshet som tillåter stilisering och stilbrott, allt inom ramen för ett smalfilmsfoto med lätt rundade kanter.

Annons
X

Allt tar sin början i den lilla byn Inviolata (efter latinets "okränkbar"), där tiden länge stått stilla. En maktfullkomlig markisinna utnyttjar byborna som slavar på en tobaksplantage, under förevändning att civilisationen är både korrumperad och kontaminerad (vilket må vara rätt) och att de medellösa bönderna gör bäst i att bli vid sin läst (vilket de också blir, om än under stigande missnöje). Alltså ett slags doktrinär tvångsisolering som också involverar en varg i hotbilden.

Allra mest utnyttjad är den unge Lazzaro, hundra procent hjälpsam, hundra procent tacksam, redo att gripa in när helst det behövs – raka motpolen till den cynism som utgör filmens grundackord. Man skulle kunna säga att han är god eftersom han inte vet vad godhet är – som vore det vår tids definition av hela företeelsen.

Efter reklamen visas:
Lycklig som Lazzaro 2

När Lazzaro bekantar sig med markisinnans förargade son ställs saker på sin spets. En kidnappning iscensätts, de två splittras, men Lazzaro är så fast övertygad att få återse sin vän att hans närvaro tycks kunna överskrida tid och rum. Adriano Tardiolo är perfekt som Lazzaro, tom och rik på samma gång, från kroppshållning till ansiktsuttryck. För vissa är han ett spöke, för andra helgon – hela tiden trofast som en hund.

I filmens andra halva, ett halvt liv senare, får dramat nytt liv, i en stadsmiljö där förfallet är ett faktum. Sergi López som småhandlaren Ultimo och Alba Rohrwachers som den vuxna Antonia ger filmen nödvändig kontur, bägge förundrade över Lazzaros märkliga väsen. Markisinnan med arvingar har avslöjats och gått på pumpen, ändå offrar de utnyttjade sina sista slantar på denna fallna adel.

Efter två sevärda filmer växlar regissören Alice Rohrwacher, självklar del av en betydande italiensk filmtradition, här upp ytterligare en nivå. Men det är inte troligt att hon gjort sin bästa film än.

Annons
X
Annons
X

”Adriano Tardiolo är perfekt som Lazzaro, tom och rik på samma gång”, skriver Jon Asp.

Foto: Folkets Bio Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X