Annons

StravinskijfestivalenOmtumlande ”Våroffer” final på tonsättarfestivalen

Sakari Oramo och Elina Vähälä, som satte tonerna på rätt plats.
Sakari Oramo och Elina Vähälä, som satte tonerna på rätt plats. Foto: Jan-Olav Wedin

Ett nyligen återfunnet verk av Stravinskij var den stora begivenheten under Konserthusets tonsättarfestival.

Under strecket
Publicerad

Stravinskijfestivalen

Genre
Konsert
Var
Konserthuset

Ibland kan idogt arkivjobb löna sig. Ryska musikvetaren Natalja Braginskaja gav sig sjutton på att reda ut om det låg något i Igor Stravinskijs ord om att de sedan länge försvunna noterna till ”Begravningssång” från 1908 måste ligga gömda på något musikbibliotek i S:t Petersburg. Tillsammans med en bibliotekarie fann hon dem bakom högar av partitur i ett utrymme intill musikkonservatoriets arkiv. En världsnyhet som i fjol nådde långt utanför forskarkretsarna.

Att verket snabbt hamnat på svenska notställ är utropstecknet under Konserthusets behändiga Stravinskijfestival, avslutad i lördags. Med sina tolv minuter är det kanske inget som förändrar bilden av tonsättaren, men verket är den saknade länken i kedjan fram till genombrottets ”Eldfågeln”.

Harmoniken andas en smula Rimskij-Korsakov (till vars minne musiken skrevs) och det finns en del wagnerska kromatikrörelser, men framför allt finner man ackordläggningar och spår av en upprepningsestetik som vittnar om den kommande Stravinskij.

Någon luguber stämning hittade aldrig Sakari Oramo och Filharmonikerna, men det är egentligen i linje med Stravinskijs hållning: antipatetisk. Ändå måste stiliseringen tas till vara för att hans musik ska komma till sin rätt. I programmets följande stycke, violinkonserten, är det neoklassicisten Stravinskij som ska ljuda, men även om solisten Elina Vähälä satte tonerna på rätt plats befann sig musiken på en alltför ensartad linje.

Strategiskt nog satte festivalen punkt med ”Våroffer”. Det är alltid något extra. Oramo har knappast närlyssnat Stravinskijs egna precisa tolkningar, för här hände mycket som avviker från dem. En lätt ostyrighet, en ofta frånvarande lagring av de musikaliska skeendena; istället en nästan arkaisk kraft som gjorde sig gällande. Musikerna lekte sig ibland fram, men så kom de stora utbrotten som påminde om att det ju rör sig om en offerdans. Det blev en omtumlande rit.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons