Annons

Noces/Agon/VårofferStravinskij tänder baletten med sin spännvidd

Dmitry Zagrebin och Kungliga Baletten i ”Våroffer”, ett av tre verk i hyllningskvällen till Stravinskij.
Dmitry Zagrebin och Kungliga Baletten i ”Våroffer”, ett av tre verk i hyllningskvällen till Stravinskij. Foto: Carl Thorborg

Igor Stravinskij kan alltjämt egga ett fullsatt gammalt operahus, väcka känslor, stimulera till sinnligt lyssnande – och underhålla. Helkvällen ”Noces/Agon/Våroffer” rör sig från våldsam deflorering till kollektiv orgasm.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Mackenzie Farquhar och Coralie Aulas i ”Noces”.

Foto: Carl Thorborg

Dawid Kupinski och Haruka Sassa i ”Agon”.

Foto: Carl Thorborg

Kungliga Baletten i ”Våroffer”, ett av tre verk i hyllningskvällen till Stravinskij.

Foto: Carl Thorborg

Mackenzie Farquhar och Coralie Aulas i ”Noces”.

Foto: Carl Thorborg

Noces/Agon/Våroffer

Genre
Dans
Medverkande
Kungliga Baletten, Hovkapellet, Kungliga Operans kör
Var
Kungliga Operan

”Noces”. Koreografi: Angelin Preljocaj, assistent Naomi Perlov Chen. Kostym: Caroline Anteski. Ljus: Jacques Chatelet. ”Agon”. Koreografi: George Balanchine, ass Paul Boos. Ljus: Martin Säfström. ”Våroffer”. Koreografi: Maurice Béjart, ass Keisuké Nasuno. Scenografi, kostym: Pierre Caille. Ljus: Dominique Roman. Musik: Igor Stravinskij. Dirigent: Stefan Solyom.

Om Tjajkovskij är den klassiska balettens store kompositör är Stravinskij central för 1900-talets dansmodernism. Det som en gång ansågs radikalt i hans tonspråk har blivit ett arv som förvaltas men också ger upphov till nya koreografiska tolkningar.

Operans balettchef Nicolas Le Riche kombinerar nu tre verk som Kungliga Baletten har dansat tidigare. Tillsammans visar de olika koreografiska temperament och ger en musikalisk spännvidd från ”Våroffers” rituella kraft, som chockade premiärpubliken i Paris 1913, till det lätt jazziga och tolvtonsfärgade experimentet ”Agon” 44 år senare.

 Mackenzie Farquhar och Coralie Aulas i ”Noces”.
Mackenzie Farquhar och Coralie Aulas i ”Noces”. Foto: Carl Thorborg

Både dansare och Hovkapellet, under Stefan Solyoms högst inspirerande ledning, visar muskler och nyanser. Och dessutom får operakören och fyra sångsolister ge en ödesmättat mäktig klangram till bröllopsfesten i inledande ”Noces”. Den albansk-franske koreografen Angelin Preljocaj har ett gott öga till Ryska Balettens epok men gör sin egen, mer Balkanförankrade tolkning av Stravinskijs ”bondbröllop” från 1923.

Annons
Annons

Dawid Kupinski och Haruka Sassa i ”Agon”.

Foto: Carl Thorborg

Det är allt annat än romantiskt. De fem kvinnornas kantiga staccatorörelser med armar över huvudet fångas i ett olycksbådande ljus. De möter männen i allt vildare dans på och runt bänkar – ett grepp som påminner om duetterna på gräsplättar i Preljocajs ”Våroffer”. Männen krokar segervisst arm under stigande rus, kvinnorna kastas från famn till famn i ett evigt könsrollsmönster som till slut får sin yttersta, våldsamma symbolik i några slappt upphängda, brudklädda dockor.

Dawid Kupinski och Haruka Sassa i ”Agon”.
Dawid Kupinski och Haruka Sassa i ”Agon”. Foto: Carl Thorborg

”Agon” från 1957 blir en total kontrast med sitt ljusa rum och sin kristallklara koreografi av neoklassiker-mästaren George Balanchine. Han ansåg själv att detta stycke för tolv dansare var hans ”mest perfekta” av de verk han gjorde i samarbete med Stravinskij. Och nog syns det att herrarna hade kul när de utvecklade strukturen, där varje sats – solo, duett, trio, kvartett – får karaktär av specifika instrument och rytmer.

Repetitörerna har gjort ett lysande arbete med ensemblen, som genom fin musikalisk precision får oss att se detaljerna, genusaspekterna och det lekfulla anslaget i varje balans, höftrörelse eller fördröjning. Dansarna liknar atleter i sina enkla trikåer. Hiroaki Ishidas solo har spår av folkdans, självständiga Daria Ivanova svänger axlarna till kastanjetter. Haruka Sassa och Dawid Kupinski tycks doppa sig i stråkarnas toner. Med utsökt känslig finess tråcklar de sina kroppar i en elaborerad relation. Balanchine är allt annat än sval.

Annons
Annons

Kungliga Baletten i ”Våroffer”, ett av tre verk i hyllningskvällen till Stravinskij.

Foto: Carl Thorborg
Kungliga Baletten i ”Våroffer”, ett av tre verk i hyllningskvällen till Stravinskij.
Kungliga Baletten i ”Våroffer”, ett av tre verk i hyllningskvällen till Stravinskij. Foto: Carl Thorborg

”Våroffer” finns det över hundra tolkningar av, förra året tillkom Fredrik Benke Rydmans blöta streetversion. En av hans referenser var just Maurice Béjarts hyllade verk från 1959, som dock kan kännas lite gammaldags och naivt i sin gestaltning av ”primitiv” sexuell energi. 22 män sprungna ur jorden väcker djuret inom sig och möter ett kollektiv kvinnor som presenteras med skötena i vädret. Dansarna formar dna-kedjor och cirklar. Bröstkorgar pulserar, underliv pumpar. Ah, rit, raveparty! Och så finns de utvalda. Emily Slawski är ett imponerande kraftcentrum bredvid Dmitry Zagrebins vekare man. Till slut nås klimax, lilla döden, i en köttig blomma av kroppar.

Stravinskijkvällen visar att institutionen Operan kan och bör hålla liv även i det som finns mellan det helklassiska och det nyskapade. Om det görs med hög kvalitet och smittande vitalitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons