Annons

Anders Rydell:Striden som Socialdemokraterna helst undviker att ta

Kulturminister Amanda Lind (MP) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) och  justitieminister Morgan Johansson (S)
Kulturminister Amanda Lind (MP) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) och justitieminister Morgan Johansson (S) Foto: Jonas Ekströmer/TT

Besvikelsen i kultursfären när den nya kulturministern presenterades i måndags var uppenbar. Inte så mycket för vem hon var, utan för vilket parti Amanda Lind tillhör.

Under strecket
Publicerad

Efter en mycket skakig start kom hennes föregångare Alice Bah Kuhnke till slut att omfamnas, eller i varje fall accepteras, av kulturvärlden. Men varken politisk drivkraft eller pr-talang kunde dölja att hon tillhörde ett parti som saknade kulturpolitik.

Många jag talat med inom kulturområdet de senaste åren har betraktat Miljöpartiets övertagande av kulturpolitiken som förnedrande, ett tecken på kulturens pågående politiska degradering.

Men den viktiga frågan är inte varför Miljöpartiet övertagit kulturpolitiken utan varför Socialdemokraterna övergivit den. Svensk kulturpolitik är till stor del en socialdemokratisk skapelse.

Kanske finner man en förklaring i socialdemokratisk riskanalys. Modern kulturpolitik är vansklig. Ett snårigt och underfinansierat fält av högljudda intressegrupper – överbevakat av landets mest kritiska pennor. Riskerna är stora, de politiska vinsterna små.

Kultursfären har de senaste decennierna också blivit alltmer svårstyrd – allergin mot politisk styrning är närmast total. Det fanns en tid då kulturpolitiken var en del av folkhemmets breda politiska bildnings- och välfärdsprojekt. Genom kultur skulle ”folket” lyftas ur ignoransens och okunskapens mörker. Sådan politisk styrning är naturligtvis otänkbar idag – och gott är väl det.

Annons
Annons

Men ett av kulturpolitikens grundläggande problem är att den idag i högre grad anses företräda kulturskaparna än medborgarna. En paradox som i längden hotar att underminera dess legitimitet.

Förutom att vinsterna är små är kulturen utsatt för ständiga attacker från högerpopulister som utnämnt ”kultureliten” till huvudfiende. Att Jimmie Åkesson ser kultursfären som ”vänsterliberal smörja” är knappast förvånande. Men det är en kultursyn som på senare tid vunnit kraft också hos moderater och kristdemokrater.

En ny politisk skiljelinje håller på att formas. Det handlar inte längre om partipolitiska variationer mellan rött och blått – utan mellan dem som vill ha kulturpolitik och dem som vill avskaffa den. Det var symptomatiskt att Muf vid sin partistämma i november röstade för att helt avskaffa kulturstödet och avveckla public service.

Dessvärre har Socialdemokraterna inte visat någon vidare entusiasm för att ta ledningen för försvaret av kulturen. Kanske kan orsaken sökas i Stefan Löfvens medvetna distansering från etablissemang och eliter, som när han nobbade Almedalen häromåret.

De väljare som partiet förlorat till Sverigedemokraterna kommer knappast lockas tillbaka genom fritt inträde till museer eller högre ersättning till konstnärer. Det är en sorglig tanke, men Socialdemokraterna tycks anse att kulturkriget är en strid som inte är värd priset.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons