Annons

Stridsbergs dramatik sätter ljus på starka kvinnor

I höstas var Sara Stridsberg aktuell med ”Konsten att falla” på Teater Galeasen i Stockholm.
I höstas var Sara Stridsberg aktuell med ”Konsten att falla” på Teater Galeasen i Stockholm. Foto: Daniella Backlund

”Olsson obeskrivligt bra”, löd rubriken i SvD på recensionen av Sara Stridsbergs uppmärksammade debutpjäs ”Valerie Solanas ska bli president i Amerika”. Just samarbetet med skådespelaren Ingela Olsson har gett näring till Stridsbergs dramatiker-ådra. Anna Ångström guidar till den nyblivna akademiledamotens pjäser.

Under strecket
Publicerad

1 / 6

”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” (2006)

”Det finns ingen handling i pjäsen; det finns ett sökande, som väjer för enkla psykologiska förklaringar. Regissören Klaus Hoffmeyer hanterar den friheten på bästa sätt. Vi får aldrig veta exakt varför Valerie Jean Solanas sköt Andy Warhol. Kanske visste hon inte själv, bara att hon var ledsen att hon inte sköt bättre. Rollerna kring Valerie är fantasieggande skisser, men hon är en tunna med krut. Ingela Olsson rör sig i blixtsnabba skiften från hoppfull och välartad student på University of Maryland till knarkande prostituerad, fram och tillbaka. Det är för bra för att beskrivas i ord” skrev Sara Granath om Dramatenpremiären.

Annons
Annons

Sara Stridsberg skrev ”Medealand” som Ingela Olsson regisserade på Elverket.

Foto: Dan Hansson

2 / 6

Sara Stridsberg skrev ”Medealand” som Ingela Olsson regisserade på Elverket.
Sara Stridsberg skrev ”Medealand” som Ingela Olsson regisserade på Elverket. Foto: Dan Hansson

”Medealand” (2009)

”Euripides talar inte om Medeas mamma. Stridsberg lyfter fram Medea som en mamma som själv har haft en mamma. Det är dramats centrum, bräddfyllt av svårhanterliga känslor. Noomi Rapace spelar Medea, liten, blek, svart, skyddslös, som ett spjut. Hon accepterar inte att Jason lämnat henne. 'Medealand' kommer oss plågsamt nära. Den placerar historien rakt i vårt knä, i ett land där det till sist inte finns någonstans att vända sig, inte när det går riktigt illa. /.../ Noomi Rapace är enastående, men hon är inte ensam. Stridsbergs text och Ingela Olssons regi gör alla roller viktiga”, skrev Sara Granath om premiären på Dramaten/Elverket – ett samarbete med Teater Galeasen.

Annons
Annons

Skådespelaren Ingela Olsson har samarbetat i många år med Sara Stridsberg. Rollen som drottning Kristina skrevs direkt för henne.

Foto: Dan Hansson

3 / 6

Skådespelaren Ingela Olsson har samarbetat i många år med Sara Stridsberg. Rollen som drottning Kristina skrevs direkt för henne.
Skådespelaren Ingela Olsson har samarbetat i många år med Sara Stridsberg. Rollen som drottning Kristina skrevs direkt för henne. Foto: Dan Hansson

”Dissekering av ett snöfall” (2012)

”Sara Stridsberg har skrivit en långdikt med ännu en tolkning av drottninggestalten, en nästan mytisk fallbeskrivning av en kvinna med en djupt skuren själslig skada. Här är Kristina lik en skådespelerska som försöker balansera det privata med det offentliga, sina innersta behov mot rollen som statsöverhuvud. Ingela Olsson visar oss Kristina som en omöjlig kombination av hierarkisk manlighet och intellektuell känslighet. Att vara kvinnlig regent är ett självmord. Ingela Olsson går omkring fången, liksom bedövad inuti sin roll, det är skickligt spelat”, skrev Lars Ring som dock tyckte att texten var abstrakt och fragmentarisk. (Premiär på Dramaten.)

Annons
Annons

Monica Stenbeck, Ingela Olsson och Johan Wahlström i ”Konsten att falla” på Teater Galeasen.

Foto: Dan Hansson

4 / 6

Monica Stenbeck, Ingela Olsson och Johan Wahlström i ”Konsten att falla” på Teater Galeasen.
Monica Stenbeck, Ingela Olsson och Johan Wahlström i ”Konsten att falla” på Teater Galeasen. Foto: Dan Hansson

”Konsten att falla” (2015)

”Sara Stridsberg har nu skrivit 'Konsten att falla' om dessa kvinnor som störtar handlöst genom alla sociala skyddsnät. När dokumentären – och pjäsen – utspelas sitter de instängda och utsatta för varandra som i ett lättsam Beckettdrama. Man ältar minnen och kavaljerer, slagdängor och åldersnojor. Stora Edith, 79, är rädd för att dö, lilla Edith, 56, fasar för att bli vuxen. Deras relation ska skydda dem mot tiden själv./.../ Replikerna är exakta, skarpa. Ibland kanhända för sedvanligt muntra, skrev Lars Ring om premiären på Teater Galeasen.

Annons
Annons

Emma Broomé i ”Beckomberga” på Dramaten/Elverket.

Foto: Roger Stenberg

5 / 6

Emma Broomé i ”Beckomberga” på Dramaten/Elverket.
Emma Broomé i ”Beckomberga” på Dramaten/Elverket. Foto: Roger Stenberg

”Beckomberga” (2015)

”Boken 'Beckomberga. Ode till en familj' handlar på flera sätt också om en tid, ett Folkhem som vill städa och ha ordning och placerar sina alla icke-anpassningsbara pusselbitar bakom lås och bom. Institutionen stängs den dag då forskningen fått fram så mycket medicin att var och kan hålla sig själva inlåsta hemma. Pjäsen 'Beckomberga' blir trots all smärta, svart panik och livsoförmåga – dock mer en hyllning till den poetiska dimension av det mänskliga som alla diagnoser om mental sjukdom kan innehålla. Beckomberga står här alltså som ett mycket norénskt drömslott - med plats för föräldrar och barn och heliga andar. Det är en stillsam tolkning av tillstånd och därför också avklarnat vacker trots all ackumulerad förtvivlan”, skrev Lars Ring om premiären på Dramaten/Elverket.

Annons
Annons

Shanti Roney och Liv Mjönes i ”American Hotel” på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Petra Hellberg

6 / 6

Shanti Roney och Liv Mjönes i ”American Hotel” på Kulturhuset  Stadsteatern.
Shanti Roney och Liv Mjönes i ”American Hotel” på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Petra Hellberg

”American Hotel” (2016)

”Sara Stridsberg använder ofta en förhöjd bild av Amerika som bakgrund för sina relationspjäser om trasiga kvinnor. Av det grälla, fattiga och ytliga skapar hon en mytologi – en värld av blek technicolor, av människor som är främlingar men bär stråk av något igenkännbart. Hennes Amerika är mer än USA, det är en litterär konstruktion, ett illusoriskt lyckoland som faller sönder på alla plan: moraliskt och ekonomiskt./.../ Stridsberg har skrivit ett lågmält men terapeutiskt drama. Ingela Olsson hittar en fin, dämpad ton. Det är ett minimalistiskt rekviem över en tid, över en livsstil och en redovisning av olika strategier att möta undergången”, skrev Lars Ring om premiären på Kulturhuset Stadsteatern,.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons