Annons
Recension

Vår man på AranStrindberg på Helgoland och andra glömda öden

Under strecket
Publicerad

Vår man på Aran

Författare
Per Holmer
Genre
Prosa
Förlag
184 s. Carlssons

På detaljerade kartor över de germanska språkens utbredning återfinns, söder om den dansk-tyska gränsen mot Nordsjön, ett område längs kustremsan och på öarna utanför där det talas nordfrisiska. Skillnaden mellan dess fastlandsform och ödialekterna är emellertid stor, vilket är särskilt tydligt på Helgoland där språket kallas hallunner.

I slutet på april 1892 stiger August Strindberg iland på Helgoland med sin förlovade, den 23 år yngre österrikiska journalisten Frida Uhl. Syftet är att de skall gifta sig på Helgoland, rykten hade nämligen gjort gällande att äktenskap lätt och enkelt kunde ordnas just där.

Att August Strindberg for till Helgoland för att gifta sig är bara en i raden av berättelser och udda detaljer som författaren och översättaren Per Holmer har på lager och skickligt skildrar i sin nya ”Vår man på Aran”.

Läsare av Upsala Nya Tidning kommer genast att känna igen sig eftersom huvuddelen av texterna i boken, om än i kortare form, publicerats där tidigare. Per Holmer tar givetvis en risk när han lyfter ut sina kortessäer från UNT och placerar dem i ett nytt sammanhang, men att klippböcker lätt blir fragmentariska och spretiga behöver inte vara en nackdel. Tvärtom utmärks ”Vår man på Aran” av en högst sympatisk kongenialitet där koncentrerade glimtar från nordtysk och nederländsk kulturhistoria runt världskrigen tillsammans förmår uttrycka något väsentligt.

Annons
Annons

Författarens styrka är förmågan att utan pekpinnar väva samman personer och platser och skildra hur historiens sedvanliga nycker gör hjältar av några, bödlar av andra och åskådare av de flesta. Och finns en poäng i det mänskliga dramat ligger det inte i de stora svepen, utan i de knappt förnimbara detaljerna.

Som på Helgoland, den där våren 1892. Strindberg var uppenbarligen på gott humör; han grävde ner sig i marinbotanik, skrev långa rapporter i ämnet hem till ondskefulla Sverige och vännen Bengt Lidforss. Allt var möjligt. En dag tog sig Strindberg för att avslöja myten om Golfströmmen. Under bröllopet talades tyska eftersom hallunner knappast brukades vid officiella sammanhang. Humöret var alltså gott, det var först efter besöket på Helgoland som Norénstämningen återvände och Strindberg fann för gott att byta ut sina studier av bandtång till en djupdykning ner i alkemins och ockultismens underbara värld.

Texterna om Strindberg och Anne Frank, Hugo Claus och Franz Kafka är utmärkta. Fast bäst är nog ändå Per Holmer när han fiskar upp oberättade öden ur glömskans flod, personer vilka satt få eller inga avtryck, men som får oss att häpna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons