Annons

Strindbergs sena arvtagare

JAGET I CENTRUM Att skriva sitt liv utan Litteraturen som skymmande mellanled. Det tror Carl-Johan Malmberg är drivkraften bakom det senaste decenniets våg av själv­biografiska romaner. Men det var Strindberg som var först med den här sortens litteratur, för hundra år sedan.

Under strecket
Publicerad

Edvard Munchs Strindbergsporträtt såldes på auktion i Oslo i november. Gunilla Linn Persson, Lars Norén och Maja Lundgren.

Foto: LISE ÅSERUD, PATRICK SÖRQUIST, DAN HANSSON

Edvard Munchs Strindbergsporträtt såldes på auktion i Oslo i november. Gunilla Linn Persson, Lars Norén och Maja Lundgren.

Foto: LISE ÅSERUD, PATRICK SÖRQUIST, DAN HANSSON
Edvard Munchs Strindbergsporträtt såldes på auktion i Oslo i november. Gunilla Linn Persson, Lars Norén och Maja Lundgren.
Edvard Munchs Strindbergsporträtt såldes på auktion i Oslo i november. Gunilla Linn Persson, Lars Norén och Maja Lundgren. Foto: LISE ÅSERUD, PATRICK SÖRQUIST, DAN HANSSON

Litterära moden uppstår. Plötsligt skriver alla sonetter i England under 1590-talet, följetongsromaner runt om i Europa under 1840-talet, lyriska elegier i sekelskiftets Sverige, existentiella enaktare i 40-talets. Och helt nyligen, i slutet av förra millenniet började ett antal svenska författare skriva jagberättelser, stilistiskt mycket olika men med gemensamma motiv. Drastiskt frispråkiga, liksom sprungna ur ett öppet sår lämnar de ut både jaget/berättaren och hans eller hennes närmaste. De är tal i egen sak, partsinlagor i pågående känslotvister, personliga krisskildringar och fallstudier. Till formen är de blandningar av roman, brevsamling, dagbok och självbiografi.

Man kan fråga sig varför denna litterära våg uppstått. En rimligare fråga är: varför har den inte uppstått tidigare. För om det är så att författare oftare imiterar varandra än hittar på något verkligt nytt, så nog är det konstigt att man inte förrän nu, hundra år senare, möter motsvarigheter till pionjärverken för den här typen av litteratur: Strindbergs självuppgörelser ”En dåres försvarstal”, ”Inferno”, ”Legender” och ”Ensam”. Där hittar man matrisen till våra nutida sårberättelser. Och där hittar man det känslospektrum de rör sig i: begäret, smärtan, ilskan, sorgen vanmakten och – inte minst – hämndlystnaden. Det har funnits exempel på strindbergsk nakenhet tidigare, i böcker av Jan Myrdal och Kerstin Thorvall. Men de är solitärer, ingen våg.

Annons
Annons

Vem är då berättaren i de nutida bekännelseböckerna? Jag tror man kan urskilja åtminstone tre motiv, tre roller han eller hon iklär sig – och också menar sig ha spelat i verkliga livet. Det senare är viktigt. Vad som står på spel i samtliga dessa böcker är autenticitet: idén att det som skrivs inte är påhittat, utan sant, bortom subjektivt godtycke och fiktiv fabulering.

Den första och vanligaste av dessa ofta sammanvävda roller är
den försmådd
e
älskaren. I mitt eget bidrag till vågen, berättelsen ”Han som inte gjorde mig sällskap” från 2003 var jag den försmådde i en livsupplevelse där jag tvingades bära en annans börda av känslor och gradvis, tack vare detta, upplevde mig som alltmer utplånad. Här kommer ett annat väsentligt motiv in i bilden:
det utplånade jaget. Flera böcker skildrar det. Vad det handlar om är en rubbning av det egna jagets grundvalar tack vare den Andres mer eller mindre försåtliga agerande. Att förstå vad som snärjer och hotar berättaren blir då syftet.

Böckerna reflekterar också ofta över själva skrivandet – som en akt av befrielse. Så är det i min bok. Och så är det i Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” (1997) och i dess uppföljare ”Djävulsformeln” (2000). De två böckerna inledde hela genren, som om de sa: Äntligen är det tillåtet att tala i egen sak, öppet ange och namnge bovarna i de traumatiska labyrinter ”jag” dragits in i.

Så är det också i Gunilla Linn Perssons ”Livstecken” från 2001, en alltför bortglömd bok. Utifrån en livskris sammanfattar författaren en rad kärlekshistorier med svekfulla och manipulativa män. Här finns en viktig undertext. Man kan formulera den som: Jag måste få detta sagt för att kunna leva vidare.

Annons
Annons

Den känslan förmedlar också Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” (2007), en till stilen krängande partsinlaga där författaren blottställer sig själv, sin paranoia, sina fantasier – och sin verklighet. Nu, ett par år efter publiceringen och turbulensen boken vållade med sina namngivna skurkar – kulturjournalister och författare i jagets närhet – ter den sig som en milstolpe. Det är den känslomässiga kraften men också det osovrade hos den, bristen på avklarnad form som är bokens styrka. Jag missade något av det när jag skrev om den här i SvD men jag imponerades av författarens önskan att totalöversätta sitt liv till en bok.

Att skriva sitt liv utan Litteraturen som skymmande mellanled tror jag är en av de djupaste drivkrafterna bakom vår självbiografiska våg. Men vad som också driver är önskan att chockera med frispråkigheten och självdemaskeringen, och med de råa attackerna på andra. Vi återfinner allt detta redan hos Strindberg – ”Min eld är den största i Sverige!” Den samtida författare där det är allra tydligast är också den som mest tycks identifiera sig med honom: Lars Norén. Hans ”Dagbok” (2008) är både muskulös, manlig prestationsprosa och samtidigt den mest långtgående förvandlingen av hela tillvaron till skrift vår litteratur äger.

Vad är det då man försöker dölja när man tror sig visa allt? Kanske själva det högmod och den fåfänga som ligger i den hänsynslösa sanningslidelsen. Det går att utläsa ur Ann Heberleins omtalade självbekännelse ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (2008). Här möter vi den tredje av de roller jag hittar i den självbiografiska vågen:
självföraktaren. I Heberleins bok utspelas allt mellan jag och jag. Ingen förmår förakta mig lika mycket som jag själv, är undertexten; Heberlein är bäst på allt, också på självförakt. Här är den Andre – i form av manipulativa män, älskare och rivaler, eller en svikande förälder som i Nils Claessons ”Blåbärsmaskinen” – helt och hållet bortopererad. Kvar finns bara det ensamma jaget inför sin svarta avgrund.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons