Annons

Den rödaste rosen slår utStrömquists konstnärskap är en bildningsgärning

Liv Strömquist slog igenom 2005 med succédebuten ”Hundra procent fett”.  Hennes serier är flerfaldigt prisbelönade och har dramatiserats flitigt.
Liv Strömquist slog igenom 2005 med succédebuten ”Hundra procent fett”. Hennes serier är flerfaldigt prisbelönade och har dramatiserats flitigt. Foto: Maja Flink

Fnissroligt redan från start. Men också ett samhällskritiskt perspektiv ryms i Liv Strömquists nya seriealbum. Therese Eriksson har dykt ner i en värld som undersöker kärleken i en oromantisk tid, där Leonardo DiCaprio spelar en oväntad roll.

Under strecket
Publicerad

Illustration: Liv Strömquist.

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Den rödaste rosen slår ut

Författare
Liv Strömquist
Genre
Seriebok
Förlag
Galago

169 s.

Varför känner Leonardo DiCaprio ingenting? Liv Strömquist inleder sin genomlysning av kärleken i senkapitalismens tid perfekt: med en humoristisk isbrytare i form av en popkulturell kändis och hans kärleksliv. I ruta efter ruta dyker flickvännerna i DiCaprios seriemonogama relationshistoria upp, ständigt utbytbara eftersom Leo inte kan binda sig eller känna någonting. Det är fnissroligt redan från start. Men det här handlar inte om Leo utan om oss allihop – lever vi i en sådan oromantisk tid att vi har förlorat förmågan att känna kärlek?

Vår fixering vid jaget har gjort att vi inte längre ser ”den andre”.

”Den rödaste rosen slår ut” – titeln är lånad från den amerikanska poeten Hilda ”HD” Dolittles underbara kärleksdikt – är ett seriealbum i tre delar (”Det känns inte”, ”Ett annat du på en minut” och ”Theseus ansikte”) som alla undersöker hur det står till med kärleken i vår samtid. Utgångspunkten är som sagt att kärlek och förälskelse, i synnerhet i den uppslukande, jagupplösande varianten, verkar vara rätt ute. Liv Strömquist vill ta reda på vad det beror på.

Annons
Annons

Illustration: Liv Strömquist.

Bild 1 av 1
Illustration: Liv Strömquist.
Illustration: Liv Strömquist.

Med stöd i ett antal tänkares idéer om kärlek – stoff hämtas såväl från antikens texter som dagens sociologer – urskiljer Strömquist en rad anledningar till att det blivit som det blivit med kärleken: vår fixering vid jaget har gjort att vi inte längre ser ”den andre”, vår tid vurmar för rationalitet och kärlek är per definition irrationell, i det moderna mansidealet ingår inte familjebildning och det har skett en avförtrollning av världen och därmed vår syn på kärlek. Med lika metodisk som lätt hand presenterar Liv Strömquist tänkare som Søren Kierkegaard och Lou Andreas-Salomé, Byung-Chul Han, Eva Illouz och Slavoj Zizek. Det har sagts om Strömquist förut, men det tål att upprepas: detta konstnärskap är en bildningsgärning.

”Känslan av att lida alltmer i kärleken exploderar i ett skri: ’Det kan inte fortsätta så här’”, skriver Roland Barthes i sin klassiska ”Kärlekens samtal” från 1977, och sätter därmed fingret på ytterligare något som Strömquist menar att vår tid vill förneka, nämligen att kärlek innebär såväl lidande som beroende. Kan den moderna människan verkligen få riktig kärlek om hon envisas med alla dessa krav på den? Det är en fråga som löper genom ”Den rödaste rosen slår ut”, ett långt mer romantiskt (och tvåsamhetsvurmande) seriealbum än vad den trogna Strömquist-läsaren kanske är van vid.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Leonardo DiCaprios nollställda nuna dyker upp lite här och var, som en röd Ariadne-tråd.

Denna lite nyromantiska air är dock hårt ihopkopplad med Liv Strömquists samhällskritiska perspektiv, där udden riktas mot individualiseringen i den konsumistiska senkapitalismens era. Vår vana att utgå från oss själva snarare än varandra, att själva bestämma över våra liv och känslor samt vår tendens att byta ut saker – och människor! – i ett slags evig jakt på optimering – ja, det är detta som sabbat kärleken för oss. Den förbannade valfriheten. I de här resonemangen ligger Liv Strömquist nära Nina Björks samhällskritik, såsom den bland annat formuleras i ”Lyckliga i alla sina dagar” (2012).
Leonardo DiCaprios nollställda nuna dyker upp lite här och var, som en röd Ariadne-tråd (den storyn får förresten en egen serie i slutet) genom boken, och det är en skrattfest varje gång. Precis som när en speedad Kierkegaard med uppspärrade ögon återkommer för att berätta om hur omtumlande kärleken griper in i livet. Överlag låter Strömquist alltid sina figurer och filosofer dyka upp på helt rätt ställen; hon har den skickliga komikerns osvikliga tajming.

I samtalet om Liv Strömquists konstnärskap ligger fokus, begripligt nog, ofta på idéinnehållet. Men, och detta vill jag understryka, Strömquist är inte ”bara” intressant som tänkare, satiriker och politisk serietecknare. Hon är också i allra högsta grad estetiskt intressant. Kompositionen lämnar inget att önska; förhållandet mellan bild och text är dynamiskt och sömlöst, den röda tråden synlig men inte övertydlig, det ofta avancerade teoristoffet kläs i ledig språkdräkt. ”Den rödaste rosen slår ut” befäster Liv Strömquists roll som vass samhällskritiker – och som begåvad konstnär.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons