X
Annons
X
Recension

Sju nätter Sturm-und-Drang-romanen som startat tysk idéstrid

Antidemokrat! Kryptofascist! Botho Strauss orsakade rabalder med sin essä ”Anschwellender Bocksgesang” för 25 år sedan. Nu anklagas hans debuterande son för att spela Tysklands högerpopulister i händerna. Martin Lagerholm har läst Simon Strauss omstridda idéroman ”Sju nätter”, som nu kommer i svensk översättning.

Simon Strauss Foto: Martin Walz
Läs mer om Vinterns böcker 2019

Sju nätter

Författare
Simon Strauss
Genre
Prosa
Förlag
Lindelöws

Övers: Linnéa Deurell 110 s.

I tyske Simon Strauss debutroman ”Sju nätter” från ifjol ingår det unga berättarjaget en pakt med en främling som ber honom att under just sju nätter leva ut de sju dödssynderna och morgnarna därpå skriva ned sina upplevelser på vardera sju sidor. Faustisk atmosfär med betvingande talmystik. De inre bevekelsegrunderna för det abstrusa kontraktet kommer från den unge mannen själv, som tillhör den så kallade Merkel-generationen och som ”utan övergångsriter och mandomsprov […] bara glidit genom livet till trettio”. Han vill bjuda slentrianen, lyckobubblorna och komfortzonerna motstånd, är rädd för ”äktenskapsförord och instängda konferensrum”.

Så långt helt vanliga banala grubblerier hos en ung vuxen västerlänning som på förhand vill frikalla sig från den rationella kulturens och det förmodat avtrubbande vuxenlivets själlösa manifestationer. Men så bränner det plötsligt till i den nattliga monologen: ”Längtar inte ni också efter vildare tankar? Efter idéer utan struktur, utopier utan förutsägbar betydelse, efter kanter och hörn att slå er emot? [---] Vi har beundrat dekonstruktionens rivningsklot tillräckligt länge. Nu har tiden kommit för stora arkitekter. För nya byggnader som inte står under rivningshot.” Farliga tankar. Och så bär det iväg, ut i den första nattens utmanande dödssynd, Högmodet. ”Skrattande och full av hån” springer han runt i den mörka staden, vill tala ”så som andra dirigerar Bruckners nionde symfoni”, vill ”utse djur till ordningsvakter” och har för avsikt att ”grunda akademier där man forskar om känslor, inte teorier”. Summan av kardemumman låter inte vänta på sig: ”Världen behöver mig nu på en gång. Jag måste bara komma till makten”. Självironin står inte direkt som spön i backen hos den ivrige världsförbättraren – kanske inte heller hos hans upphovsman, som visserligen och turligt nog också ger momentana prov på en drastisk komik i utgjutelserna.

Den tyska pressens reaktioner på romanen, som nu snabbt kommit ut i Linnéa Deurells översättning, har varit märkligt forcerade. Boken har beskyllts för att med nyromantiska impulser spela ”Nya högern”-rörelser och politiska partier som AfD (Alternative für Deutschland) i händerna, medan mer sansade motröster försvarat Strauss och istället framhävt hans medvetna hållning till den litterära romantikens föreställningar och stilgrepp. Den ideologiska striden om romanen har utvecklat sig till en besynnerlig spegling av det rabalder pappa Botho Strauss – författare, dramatiker, reaktionär friskytt – för 25 år sedan förorsakade efter sin famösa essä i Der Spiegel, ”Anschwellender Bocksgesang”; en furiös uppgörelse med den tyska samtidens andliga nödställdhet, hycklande liberalitet och till tolerans förklädda självförakt.

Annons
X

På landets kultursidor stod invektiven förstås och väntade – antidemokrat! kryptofascist! – och Strauss blev paria i den kulturella hegemonin, men en paria med många beundrare. Fler än han såg historien, traditionen och myterna som nödvändiga bålverk mot det postmoderna samhällets förflackning, insåg värdet i att ersätta ”medborgare” med ”människa”.

Alla Straussar i världen har ju rätt att vantrivas i kulturen, och det är förstås ingen slump att Simon Strauss valt ett citat av den andligt desillusionerade esteten Gottfried Benn som motto till sin bok. Nyromantiker eller inte, Strauss delar avgjort vissa grundläggande värderingar med den livaktiga och estetiskt dekadenta rörelsen kring förra sekelskiftet, som delvis var besläktad med den samtida ”konservativa revolution” som med sin antiliberala och antiegalitära prägel var särskilt framträdande i det tidiga 1900-talets tyska litteratur-, konst- och tankeliv. Efter andra världskriget var de här strömningarna av förklarliga skäl på tillbakagång, men den reaktionära andans opposition fick från och med 1980-talet nya profilerade röster, där inte minst ännu aktiva namn som just Botho Strauss, Rüdiger Safranski och Peter Sloterdijk hör till de mer tongivande.

I all sin prövande hållning nosar ”Sju nätter” på den kritisk-romantiska traditionens klassiska tankefigurer, som löper från Jenaromantikerna, Nietzsche, Stefan George och Hugo von Hofmannsthal, via Ernst Jünger till vår tids ovannämnda intellektuella ryktbarheter. Det är här någonstans vi bör förstå Strauss den yngres utfall mot samtiden, som i den andra dödssynden, Frosseri: ”Hur vore det om lust, begär och överflöd bestämde våra liv? Inte bara förtryck, försiktighet och tabletter mot halsbränna”. De två sistnämnda, absolut! Men vilket förtryck avses? Och vad är egentligen innebörden i utopiska skenbilder som denna (Avund): ”Ingen vill ha krig, men chansen att börja om, grundandets tid och underbarnen kan man väl få drömma om?”

Visst kan man med historieromantisk trånsjuka för all del också få lov att betrakta det gamla Romarrikets patron- och klientsystem som en välsedd fantom (Lättja). Personligen föredrar jag dock den yvige ynglingens mer jord- och tidsnära längtan tillbaka, i det följande med en kultiverat antydd referens till den legendariska litterära sammanslutningen Gruppe 47: ”Varför finns det inga grupper längre som flyger till Princeton? Varför inga kollektiv, föreningar, tesalonger?” (Avund).

Strauss debut står förvisso på egna ben, om än lätt stapplande. Romanen utgör snarare en rad fristående kulturkritiska essäer eller idémässigt berusade pamfletter än en traditionellt sammanhängande berättelse – mer svada än gestaltning – men är skrivna med lätt hand som ger texten ett flöde och en ungdomlig fräschör som trots allt hugger tag. Det rör sig om ett slags reflektionsprosa à la pappa Strauss (dock utan dennes språkliga komplexitet), som trots sina brister obestridligt lyckas teckna en ny generations känsla av andlig narkos och värdeförlust. Det är inte heller särskilt svårt att i sak sympatisera med berättarjagets allmänna kritik av vår samtids odrägliga ängslan, offermentalitet och brist på språkligt gehör. Den moderna Sturm-und-Drang-diktaren Simon Strauss lär även i framtiden låta tala om sig. Jag emotser uppföljaren – med viss bävan.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X