Annons
Recension

Tro och vetande 2.0. Om förnuft, humanism och varför människor tror på konstiga saker: en liten bok om stora frågorSturmarks troskritik behöver uppdateras

Under strecket
Publicerad

Tro och vetande 2.0. Om förnuft, humanism och varför människor tror på konstiga saker: en liten bok om stora frågor

Författare
Sturmark, Christer
Genre
Övrig

Förlag: Nya DoxaÖvrigt: 262 s.

Under de senaste tio åren har den svenska intellektuella debatten berikats av en rad kritiska studier av det filosofiska arv som Ingemar Hedenius lämnade efter sig. Diskussionen i samband med dessa publikationer har stundom varit het och man har till och med talat om en förnyad tro och vetande debatt. Vad som hittills saknats men ofta efterlysts i denna nya debatt är någon som på allvar ställt sig på Hedenius planhalva och återupptagit filosofens brinnande kamp mot religiös vidskepelse och irrationalism.

Möjligen är det i detta ljus man skall betrakta Christer Sturmarks pamflettartade skrift Tro och vetande 2.0. Sturmark, för allmänheten mest känd som förbundet Humanisternas ordförande, beskriver bokens ärende som en vilja att presentera en sund, förnuftig och humanistisk livsåskådning i kombination med en grundläggande religionskritik.

Sturmark inleder effektfullt med en rad exempel på religiös inskränkthet och de konsekvenser som följer därav. Det är naturligtvis svårt att inte genast känna angelägenheten av en bok som äntligen tar upp stafettpinnen från Hedenius.

Annons
Annons

I den följande framställningen varvas argumentationen för en sekulär humanism med religionskritik av känt anglosaxiskt snitt. De traditionella gudsbevisen tas upp och avfärdas, teodicéproblemet lyfts fram som det alltjämt glasklara motivet för att förkasta varje form av teistisk tro. Till och med Bertrand Russells gamla tekanna dyker upp, om än förklädd till en Kosta Boda-vas för inkulturationens skull.

”Tro och vetande 2.0” är understundom medryckande läsning och det finns något beundransvärt i Sturmarks iver att vilja sätta fyr på debatten om tro och vetande igen. Det är en debatt som ständigt bör hållas vid liv och som inte minst fått förnyad aktualitet i det svenska samhället i och med senare decenniers förändrade religionssociologiska mönster.

Om Sturmarks samtidsanalys är representativ för de människor som säger sig försvara den sekulära humanismen finns det emellertid anledning att känna sig beklämd. I närmast domedagsprofetisk ton framhåller Sturmark det ”gigantiska intellektuella drama” som utspelar sig mellan ”den rationella, sekulära, humanistiska livsåskådningen” och ”den religiösa, konservativa, dogmatiska synen på världen”. Kampen mellan förnuft och religion, heter det vidare, är den viktigaste kampen på mycket länge.

Såväl förnuft som religion omtalas genomgående i singularis och man har mer än en gång anledning att ställa sig frågan hur pass väl insatt Sturmark egentligen är i det ämne han satt sig före att behandla. Den bild som målas upp av religionen tyder inte bara på djupt bristande insikt i religionens komplexitet i såväl historia som nutid. Det är också en bild som är gravt förenklande och stundom karikerande, i synnerhet för att komma från en person som på var och varannan rad säger sig stå för ett öppet och kritiskt tänkande.

Annons
Annons

Än mer anmärkningsvärt är det sätt på vilket begrepp som förnuft, sanning och vetenskaplighet hanteras. I boken hävdas återkommande att humanismen bygger sin livsåskådning på rationalitet och vetenskaplighet, liksom på ett försvar för varje människas rätt till en ”objektiv och förnuftigt grundad världsbild”. En sådan världsbild förutsätter vidare att man tar sanningsbegreppet på allvar. Det sanningsbegrepp Sturmark redogör för utgår från den klassiska korrespondensteorin, den mest rudimentära förståelsen av sanningsbegreppet vilken av i princip samtliga filosofiska skolor i dag anses som otillräcklig.

Mot det egna synsättet ställs återigen en karikerad fiende, ”sanningsrelativisten”, som i namn av ”socialkonstruktivism” och ”postkolonial teoribildning” ger upp varje sanningsanspråk och hävdar att allt är relativt. Inga konkreta tänkare nämns, vilket gissningsvis har att göra med att man får leta ganska länge för att finna exempel på tänkare som driver en ”totalt sanningsrelativistisk ståndpunkt”.

Av en bok som gör anspråk på att ge kritisk förnyelse åt debatten om religion och vetenskap kunde man förvänta sig aningen mer kunskap om det senaste halvseklets internationella filosofiska och vetenskapsteoretiska diskussion. Vad denna diskussion bland annat lyft fram är det farliga med en alltför distanslös tro på det egna perspektivets objektivitet, rationalitet eller tidlöshet.

Att god forskning bör eftersträva rationalitet och saklighet har väl knappast någon ifrågasatt. Man behöver dock knappast ta till effektfulla exempel som rasbiologi för att påminna om att en viss epoks intellektuella konsensus inte alltid är nog för att avgöra vad som är rationellt. Det räcker med att framhålla någon av de väsentliga insikter som genusvetenskapen lyft fram under gånga decennier för att visa att det vi i vissa tider och kontexter hållit för rationellt och objektivt ur ett större historiskt perspektiv inte alltid visat sig vara det.

Att lyfta fram dessa aspekter har lite med sanningsrelativism eller vetenskapsförakt att göra. Det handlar tvärtom om en skärpt kritisk blick som förmår urskilja att såväl religionen som vetenskapen har potentialer för att utveckla irrationella tankemönster som i värsta fall leder till intolerans och förtryck på det konkreta livets plan.

Frågan är huruvida samtidens ”gigantiska intellektuella drama” främst utspelas mellan religion och sekulär humanism. Går inte den väsentliga vattendelaren - inom såväl som utanför religionens gränser - snarare mellan strävan efter öppenhet, tolerans och kritisk självrannsakan å ena sidan, och frestelsen att vilja förneka eller eliminera den andres världsåskådning för att stadsfästa sin egen som den enda, sanna eller förnuftiga å den andra?

Jayne Svenungson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons