Annons
Recension

VoraciousSu-En får oss att se skönheten i förruttnelsen

Su-En i solot ”Voracious”.
Su-En i solot ”Voracious”. Foto: Gunnar H Stening

Hos butodansaren Su-En talar naturen genom den mänskliga kroppen. ”Voracious” blir en jordnära ceremoni om liv, hunger och död, skriver Anna Ångström.

Under strecket
Publicerad

Voracious

Genre
Dans
Medverkande
Su-En, Kai-En, Gabriel Bohm Calles, Marlen Sunna, Madeleine Holmlund.
Var
Dansens hus

Koreografi, röstkomposition, kostym, rum, bild: Su-En. Musik: Lise-Lotte Norelius. Ljus: Ulrich Ruchlinski.

Frosseri och lust tillhör de sju dödssynderna – och när Su-En gör entré i en jordfärgad dräkt och långsamt kretsar runt ett fat med frestande äpplen, går associationerna till Eva och syndafallet. I ”Voracious” finns dock ingen orm eller gud utan det är naturen själv som talar genom den mänskliga kroppen. Långsamt och i närmast rituellt verkande tablåer, interfolierade av projektioner med ruttnande frukt, understryks temat om alltings förgänglighet som en förutsättning för liv och återfödelse.

Detta är hemmamark för Su-En, artistnamn för Susanna Åkerlund som är en av våra främsta företrädare för buton. Denna dansform, född ur ett traumatiserat efterkrigs-Japan, är sedan länge vitt förgrenad i olika uttryck och världsdelar. Även Su-En har under sina mer än 20 år som ”butodrottning” prövat flera vägar men återkommer gång på gång till ursprunget där den eviga fysiska transformationen gestaltas men också världen sedd från ett slags insida. Buton är om något en motkraft även i vår tid; hos Su-En en stilla feministisk protest som får oss att se skönheten i förfallet, att det groteska rymmer en sanning om världen.

Annons
Annons

”Voracious” står för omåttlig och glupsk. Det kan förstås gälla mat, men också erotisk aptit, beredskapen att låta sig uppslukas. Rösten och munnen är centrala i koreografin. Su-En morrar och gnyr. Tillsammans med den gnisslande, knarrande, gnidande ljudbilden får man känslan av att höra inälvorna tala. Dansaren för en imaginär frukt mot gapet; det blir nästan humoristiskt när gestalten försöker motstå impulsen att ge sig hän åt livsaptiten.

I projektionerna förenas mänskligt kött med rutten frukt som en påminnelse om vår organiska plats i kretsloppet. Fyra dansare ger med intensiv fysisk koncentration kropp åt temat – fast bland förvridna lemmar och hungriga munnar sticker en svängande rumpa okynnigt ut.

Su-En själv är en karismatisk solist och sätter i likhet med Virpi Pahkinen – också hon asiatiskt influerad – stark prägel på sina verk. Hos Su-En ser man kvinnan, barnet, begäret och melankolin brottas i en gestalt som tycks födas bland de glödande äpplena, utrullade över scengolvet likt stjärnor på en natthimmel. Ljussättningen är utsökt liksom slutscenens stilleben med komposthögar av förmultnad fallfrukt. Lukten sprider sig till ljudet av smackanden. Allt hänger ihop i denna ceremoni: liv, hunger, död.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons