Annons

”Suhonens initiativ är en demokratisk förebild”

Partierna fungerar inte längre som en väg för inflytande mellan valen. På det sättet kan föreningen ”Reformisterna” inom Socialdemokraterna ses som en förebild. De öppnar upp partiet för intern debatt. Det skulle inte skada med mer av fristående politiska rörelser som organiserar sig inom partier, skriver Olle Wästberg, som ledde Demokratiutredningen.

Under strecket
Publicerad

Socialdemokraternas Sara Karlsson, Daniel Suhonen och Markus Kallifatides är grundarna av föreningen Reformisterna.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 2

Olle Wästberg.

Bild 2 av 2

Socialdemokraternas Sara Karlsson, Daniel Suhonen och Markus Kallifatides är grundarna av föreningen Reformisterna.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1
Socialdemokraternas Sara Karlsson, Daniel Suhonen och Markus Kallifatides är grundarna av föreningen Reformisterna.
Socialdemokraternas Sara Karlsson, Daniel Suhonen och Markus Kallifatides är grundarna av föreningen Reformisterna. Foto: Henrik Montgomery/TT

DEBATT | PARTIERNA OCH DEMOKRATIN

Daniel Suhonen har tagit initiativet till ”Reformisterna”, en intern organisation inom det socialdemokratiska partiet som står för en mer vänsterinriktad politik. Detta har uppmärksammats som en intern splittring inom partiet.

Dock borde ”Reformisterna” snarare ses som en reflex på förändringarna både av de politiska partierna och av vilken sorts regering Sverige kan ha. Mellan 1945 och 1976 hade vi enbart socialdemokratiska enpartiregeringar. Det är osannolikt att vi kommer att ha en enpartiregering i framtiden och de svenska regeringarna måste antingen vara breda koalitioner eller regeringar – liksom den nuvarande – som har samarbetsavtal med andra partier.

Detta leder till att det inte kommer att finnas partier som kan infria sina program eller vallöften. De måste ständigt kompromissa. Just därför borde det vara viktigt för partierna att tala om var de egentligen står och i vilka frågor de gått med på kompromisser. Det är något som åtskilliga partier varit dåliga på. Salig Folkpartiet verkade under alliansregeringen som om de ställde upp bakom alla beslut, även om de internt i regeringen motarbetat dem. Samma sak gällde Miljöpartiet under förra valperioden. På så sätt blir partier oklara inför väljarna.

Annons
Annons

Ett exempel på hur ett politiskt parti kan behålla sin profil, trots att det sitter i en regering och är involverat i ständiga kompromisser är hur Moderaterna agerade under den första borgerliga regeringsperioden 1976-82. Vid ett tillfälle lämnade Moderaterna Fälldin-regeringen i protest mot att Centern och Folkpartiet gjorde upp om skattesystemet med Socialdemokraterna. Och under hela perioden markerade Moderaternas partisekreterare Lars Tobisson var partiet stod, trots att det i regeringen ofta tvingats gå med på andra beslut. Detta var föga populärt hos de andra partierna i den borgerliga koalitionen, men ledde till att Moderaterna behöll sin tydliga profil – vilket belönades av väljarna.

Med ”Reformisterna” kan sannolikt socialdemokraterna öppna upp sig för flera väljargrupper. ”Socialdemokrater för tro och solidaritet” (tidigare Broderskapsrörelsen) skapar en kontaktyta mot troende. De politiska partierna har kvinnoförbund och ungdomsförbund, men mer sällan andra utsagda sidoförbund. När jag själv började i Folkpartiet för evigheter sedan fanns till exempel den interna organisationen ”Arbetarliberalerna” som agerade både sakpolitiskt och för att få sina medlemmar på listorna i valen.

Partierna har förvandlats. Ann-Kristin Kölln, statsvetare vid Göteborgs universitet, visade i en forskningsredovisning åt Demokratiutredningen att de politiska partierna blivit en spillra av vad de varit. Under 4 procent av alla röstberättigade svenskar är idag partimedlemmar. Det kan jämföras med 20 procent i slutet av 80-talet (under kollektivanslutningens tid) och närmare 7 procent för 20 år sedan. En tredjedel av medlemmarna anser sig utan möjlighet till påverkan i sitt parti. Partierna fungerar inte längre som en väg för inflytande mellan valen.

Annons
Annons

Dessutom ses partierna numera i högre grad än förut enbart som valorganisationer. De är inte en form för löpande kontakt med de egna väljarna. Det har bidragit till att klyftan mellan väljare och valda har blivit allt större.

Väljarna har tydliga uppfattningar och kan identifiera sig med politiska trender, men knappast med partier. Förtroende för partierna har blivit allt lägre, vilket dokumenterats av SOM-undersökningen vid Göteborgs universitet.

Det är ett av skälen till att partier som framstod som otänkbara efter Berlinmurens fall 1989 nu dominerar i en rad europeiska länder. Bland det som förenar den populistiska rörelsen – från Donald Trump till italienska Femstjärnerörelsen – är att den är tydligt antielitistisk och att populistpartierna markerar sig utanför det traditionella partisystemet – som när Sverigedemokraterna talar om ”sjuklövern”.

De politiska partierna har blivit elitistiska och därmed gjorts sårbara för revolten från antietablissemangsrörelsen. 

Partistödet, som infördes 1965, gör att partierna inte längre är ekonomiskt beroende av sina medlemmar. Medlemmarna står för enbart 5 procent av partiernas intäkter. Innan det offentliga partistödet fick partierna sin huvudsakliga finansiering från intresseorganisationer och företag, vilket också påverkade deras ställningstaganden. Dåvarande Högerpartiet och Folkpartiet hade anställda som enbart sysslade med att få in bidrag från företag. Socialdemokraterna var nära ekonomiskt knutna till fackföreningsrörelsen och Centerpartiet till bonderörelsen. 

Stödet från medlemmarna spelar en marginell roll och i samtliga partier har partiledningarna tagit över det stöd till riksdagsledamöterna, som ursprungligen var till för att stärka deras individuella ställning, och använder det till att finansiera anställda kring partiledningen. Det innebär en stark centralisering och att partipiskan fått större kraft.

Annons
Annons

Olle Wästberg.

Bild 1 av 1

Till det kommer att den politiska opinionsbildningen och en vanlig väljares möjlighet att göra sin stämma hörd förändrats från partimöten till smartphones. Vad det handlar om är att partierna blivit små grupper som står med ryggarna utåt. Inget parti fungerar längre som en folkrörelse. Det speglar att folkrörelserna allmänt minskat. Det gäller också t ex nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen.

Som liberal saknar jag att det finns en bred opinionsrörelse mot den växande sympatin för extremistiska strömningar. De partier som står för detta borde ägna sig åt opinionsbildning. Men de politiska partierna agerar som administratörer och har sin aktivitet i riksdag och fullmäktigeförsamlingar – sällan ute bland medborgarna.

Mot den bakgrunden kan ”Reformisterna” ses som en förebild. De öppnar upp partiet för intern debatt och för sympatisörer som dragit sig för att aktivera sig inom ett parti. Det skulle inte skada med mer av fristående politiska rörelser som organiserar sig inom partier.

Olle Wästberg
ordförande i 2014 års Demokratiutredning

Olle Wästberg.
Olle Wästberg.
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons