Annons

Dick Harrison:Surt sa räven om herdestunden

Foto: Bengt Ekman/N/TT

Språkligt förfall bör beivras, konstaterar Dick Harrison. Men det finns några uttryck som är knivigare att härleda än ”herdestund”. Vad är till exempel ont krut?

Under strecket
Publicerad

Christofer Columbus har en del i att ordet ”hängmatta” finns i svenskan.

Foto: Sebastiano del Piombo / TT

Christofer Columbus har en del i att ordet ”hängmatta” finns i svenskan.

Foto: Sebastiano del Piombo / TT

Det vållade en viss munterhet häromveckan när sajten ”Allt om kungligt” i en rubrik konstaterade att prins Oscar fått en ”herdestund” i fårhagen. För den i ämnet fåkunnige kan upplysas om att ”herdestund” inte har något med får och lamm att göra utan syftar på intima kärleksmöten, skildrade allt sedan antikens dagar. När fadäsen påtalades byttes ordet ut mot ”härliga stund”, men då var skadan redan skedd. Dylikt oskick skall beivras, eller åtminstone utsättas för berättigat förlöjligande, det håller jag naturligtvis med om, men språkliga grodor är jämngamla med människosläktets försök att kommunicera. Många ord och uttryck är resultat av missförstånd, felöversättningar och betydelseförskjutningar.

Christofer Columbus har en del i att ordet ”hängmatta” finns i svenskan.
Christofer Columbus har en del i att ordet ”hängmatta” finns i svenskan. Foto: Sebastiano del Piombo / TT

Ett exempel, aktuellt varje sommar, är ordet hängmatta. Etymologin torde vara enklast möjliga, eller hur? En matta som man hänger i. Men fel, fel, fel! Hängmatta ett lånord från nederländska, där föremålet ifråga heter hangmat. Holländarna har i sin tur lånat det från spanjorernas hamaca, och spanjorerna lånade det från det västindiska tainofolkets hamaka, samma term som via engelskan har blivit vårt svenska ord hammock (hängsoffa). Att hängmatta faktiskt är just en hängande matta är alltså en ren slump. Tainofolket bodde under vår medeltid på åtskilliga av de västindiska öarna, och de älskade hamakan, som flitigt brukades till avkoppling och sömn. När européerna kom i kontakt med dem, under Christofer Columbus resor på 1490-talet, var hamakan en av de första främmande kulturföreteelser de lärde känna, och även de tog omgående föremålet till sina hjärtan.

Annons
Annons

För att finna riktigt stora språkliga kullerbyttor får vi vända oss mot talesätt och ordspråk. Ett välkänt exempel är ”ont krut förgås inte lätt”, som vid en hastig betraktelse förefaller obegripligt. Vad är ont krut? Och varför är det så svårt att bli av med? Svaret är att ordspråket har slarvöversatts från tyskan, där substantivet Unkraut betyder ogräs. Som alla rabattrensare vet kan detta vara besvärligt att bli av med. Liknande folketymologiska krumbukter har resulterat i ord som fogsvans (syftande på en typ av såg), vilket ursprungligen var tyskans Fuchsschwanz, ”rävsvans” (utan koppling till någon fog), och följetong (av franskans feuilleton, ”litet blad”, utan koppling till något som följer på vartannat). En gammal favorit i sammanhanget är ordet ”armbåge”, som inte har något med armar, eller andra kroppsdelar, att göra. Ordet går tillbaka på längdmåttet aln och stavades ursprungligen alnboghi. Sammanhanget framgår lätt om vi jämför glosan med dess motsvarigheter i många andra språk, till exempel engelskans elbow och tyskans Ellenbogen.

En annan klassiker är uttrycket ”surt, sade räven om rönnbären”. Sensmoralen i fabeln är att den som misslyckats med något brukar förklara bort fadäsen med att hon eller han egentligen inte varit intresserad av vad man tidigare gett sken av att ha velat åstadkomma. I historien får en räv syn på rönnbär, men de hänger alldeles för högt. När det står klart för räven att de är ouppnåeliga konstaterar han att det inte gör något; de är ju sura. Problemet är att räven ju har helt rätt. Rönnbär är sura. Med detta konstaterande faller sensmoralen platt till marken. Det enda man kan fråga sig är varför räven överhuvudtaget var intresserad av bären från början, när han hela tiden satt inne med korrekt information. Räven ger därmed intryck av att vara dum, trots att rävar i fabler annars brukar fungera som personifikationer av listighet.

Men besynnerligheten är lätt att förklara. Fabeln förekommer redan i antikens litteratur, där den länkas till den grekiske författaren Aisopos författarskap. Hos honom finns inga rönnbär. Räven är ute efter druvor, och när han inte kommit åt dem eftersom vinrankan är för hög bestämmer han sig för att det nog är lika bra, då de antagligen är omogna och sura. Därefter skedde en medveten felöversättning. Aisopos fabel är på grekiska, och på det språket börjar både ordet för räv och ordet för druvor på bokstaven A. I Sverige ville man att räven skulle vara ute efter något som börjar på R, och då valdes rönnbär. 

Efter reklamen visas:
Dick Harrison – 6 historiska och okända svenskar du bör känna till
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons