Annons

Arne Melberg:Susan Sontag visste hur man tar sig själv på allvar

Susan Sontag (1933–2004).
Susan Sontag (1933–2004). Foto: Stuart Conway/TT 

Essäist, regissör, fototeoretiker, romanförfattare och modell – Susan Sontag hade många strängar på sin lyra och kom dessutom att umgås med många av det sena 1900-talets centrala konstnärer och filosofer. En ny biografi dyker ner i dagböckerna för att få grepp om den intellektuella ikonen.

Under strecket
Publicerad

Adriana Asti, Agneta Ekmanner, Lars Ekborg i Susan Sontags film ”Duett för kannibaler” (1969)

Foto: Sandrews/TT Bild 1 av 1

Sue Rosenblatt mindes ingenting av sin pappa: han dog någonstans i Kina när hon var tre år gammal. Mamman upplevde hon ofta som frånvarande: hon kunde stänga in sig på sitt rum för att dricka. Med mamma och lillasyster flyttade hon mellan tråkiga småstäder i Arizona och Kalifornien, allt för att finna det bästa klimatet för Sues astma. Småningom kom en styvfar in i bilden. Sue satsade på att läsa och hon läste allt hon kom över. Vid tolv års ålder – året var 1945 – ser hon bilder från Förintelsen i en tidning. Då inser hon att hon är judinna och då bestämmer hon sig för att ta styvfaderns namn och bli den hon blev: Susan Sontag. 

Detta läser jag i en färsk biografi, ”Susan Sontag: Her life and work” (Ecco), författad av Benjamin Moser. Det är ett verk på drygt 800 sidor, presenterat som den ”definitiva” biografin. På gamla dar sålde Sontag sitt arkiv – dagböcker, brev, manus, bibliotek – till ett universitet i Kalifornien. Moser har uppenbart haft fri tillgång till arkivet och inte minst mer än hundra dagbokshäften. Sontag skrev dagbok hela livet och hon gav sonen David Rieff i uppdrag att ge ut ett litet urval efter hennes död. Med Moser får vi frikostiga glimtar av helheten.

Annons
Annons

Sontag gick på college i Berkeley, 16 år gammal uppvaktar hon sin ”gud”, Thomas Mann, som vid denna tid fortfarande bodde i Kalifornien. Därefter tar hon sig in på ett elituniversitet i Chicago, där hon 17 år gammal skriver om Djuna Barnes ”Nattens skogar” för den legendariska läraren Kenneth Burke. Hon lyssnade också på Leo Strauss och kunde mäta sig med jämnåriga som Philip Roth och Philip Glass. 19 år gammal gifte hon sig med Philip Rieff och fick sonen David. Tillsammans med maken skrev hon Freud-avhandlingen ”The mind of the moralist” – den publicerades i makens namn och gav honom en akademisk karriär. Men den skrevs huvudsakligen av Susan, om man får tro Moser.

Också Sontag får universitetsjobb, umgås med Herbert Marcuse, träffar Isaiah Berlin, men tröttnar på äktenskap och på USA. Hon tar sig till Oxford, där hon träffar filosofen J L Austin, och till Paris, där hon träffar Jean-Paul Sartre, som hon senare kritiserar – för att i stället bli vän med Roland Barthes. Hon visar onekligen en häpnadsväckande förmåga att träffa viktiga män och att imponera på dem med sitt frapperande utseende och sin enorma beläsenhet. En viktig New York-vän blir Joseph Brodsky: båda tyckte sig ha funnit sin like. Hon var, som Moser skriver, ”en intellektuell kvinna som inte var rädd för män”. 

25 år gammal har hon skilt sig, hon har varken pengar eller familj men hon är fast besluten att ”skapa sig själv i skrift”. Uttrycket, som kommer från dagboken, går igen i olika varianter: gång på gång deklarerar Sontag att hon vill ”konstruera ett starkt jag” och att hon ”skriver för att bli en annan”. Vägen går genom tidskrifterna. Hon börjar arbeta på vänstertidskriften Partisan Review, knyter an till en studentkamrat från Chicago, Robert Silver, som tillsammans med Elizabeth Hardwick startar The New York Review of Books. Sontag dedicerar en av sina essäsamlingar, ”Där tonvikten ligger”, till Hardwick. Denna tycks inte vara särskilt känd i Sverige, men vill man tränga in i det sena 1900-talets New York-kultur rekommenderar jag att man bekantar sig med Hardwicks essäistiska och autofiktiva roman ”Nätter utan sömn” (1979). 

Annons
Annons

Den slagfärdiga essän, som kräver ”konstens erotik” i stället för dess tolkning, bidrog till att göra henne till en stjärna.

Det första numret av The New York Review of Books kommer 1963 med Sontag som bidragsgivare. Hon skulle sedan komma att publicera sina essäer i flera av dessa stora amerikanska och engelska tidskrifter. De flesta essäerna, men inte alla, samlade hon till böcker. Den första samlingen blev ”Against interpretation” (1966), som på svenska fått den missvisande titeln ”Konst och antikonst”. Man noterar att hon redan i titelessän vänder sig mot det som var grundvalen för den Freudavhandling hon skrev tillsammans med maken: tolkning. Den slagfärdiga essän, som kräver ”konstens erotik” i stället för dess tolkning, bidrog till att göra henne till en litterär stjärna, något som man måste säga är utomordentligt ovanligt för en essäist. Ännu mer bidrog en av de andra essäerna i boken, ”Notes on camp”, där hon lyfter fram detta med camp, som dittills varit ett kodord i den homosexuella underground-kulturen. 

Till hennes stjärnstatus bidrog också bekantskapen med Andy Warhol, som 1964 gjorde en av sina ”screen tests” med Sontag i huvudrollen. Det inledde hennes lysande karriär inom fotografiet, som skribent och som modell. Hon skrev insiktsfullt om fotografi i ”Om fotografi” (1977) och ”Att se andras lidande” (2003). Hennes sista essä blev ”Regarding the torture of others”: om hanteringen av fångar i Abu Ghraib-fängelset. Hon var då, 2004, döende i leukemi, och hennes dödsprocess dokumenterades av Annie Leibovitz, som länge varit hennes livskamrat. Fotografierna av den döende och döda Sontag avslutade en bana som fotomodell: innan Leibovitz hade hon porträtterats av bland andra Richard Avedon, Diane Arbus, Robert Mapplethorpe. 

Annons
Annons

Adriana Asti, Agneta Ekmanner, Lars Ekborg i Susan Sontags film ”Duett för kannibaler” (1969)

Foto: Sandrews/TT Bild 1 av 1

Och så kom romaner och filmer. De första romanerna nådde inte längre än att etablera hennes rykte som avantgardist, men 1992 gjorde hon succé med ”Vulkanälskaren”, ett slags historisk roman från 1790-talets Neapel med många blinkningar till nutiden. Den blev en så pass stor succé att Sontag en kort period titulerade sig novelist och inte ville kännas vid essäerna. Och så film: 1968 hade Sandrews i Stockholm nåtts av ryktet om den nya stjärnan och inviterade henne till att göra film i Sverige. Det blev två filmer som förstärkte avantgarde-nimbusen. Jag, som då var en ung student, hade förstås också nåtts av ryktena och har ännu vaga minnen av filmen ”Duett för kannibaler” med Gösta Ekman och Agneta Ekmanner. Några år senare gjorde hon dokumentären ”Promised lands” från Israel, som Moser bedömer som ”oumbärlig”. 

Adriana Asti, Agneta Ekmanner, Lars Ekborg i Susan Sontags film ”Duett för kannibaler” (1969)
Adriana Asti, Agneta Ekmanner, Lars Ekborg i Susan Sontags film ”Duett för kannibaler” (1969) Foto: Sandrews/TT

Hon hade då lämnat ”konstens erotik” för att bli en politisk observatör. Med teatern gjorde hon en politisk insats. På 90-talet, under de jugoslaviska krigen, reste Sontag elva gånger till det belägrade Sarajevo där hon satte upp en barfotaversion av ”I väntan på Godot”. Det kan tyckas som ett besynnerligt projekt men Sontag genomförde det mot alla yttre odds, inklusive risken för krypskyttar, och hon blev en legend i miljön: idag bär ett torg i Sarajevo hennes namn. 

Annons
Annons

Vid denna tid var Sontag något av ett världssamvete och hennes insats i Sarajevo bör inte underskattas: hon riktade världens uppmärksamhet mot det krig som var på väg att glömmas bort. Man kanske kan säga att hon därmed gjorde politik av det som annars var hennes litterära specialitet: att introducera europeiska storheter för en amerikansk publik. Hon var, som Moser uttrycker det, en förnämlig ”blurber”, det vill säga hon skrev introduktioner och rekommendationer. När Elias Canetti fick Nobelpriset 1981 fanns en enda text om honom på engelska: en essä av Sontag. På liknande vis introducerade hon Walter Benjamin och W G Sebald.

För ett par år sedan läste jag en norsk avhandling om Sontag, som jag också skrev om på denna sida: Kaja Schjerven Mollerins ”I denne verden”. Mollerin driver tesen att Sontags samlade insats framför allt handlar om att utveckla ett etiskt ansvar för vårt vara i världen. Moser, som skriver om Sontags liv och verk, skulle inte hålla med: för honom är det ”metaforen” Susan Sontag som är viktig, stjärnan Sontag, den intellektuella primadonnan. Rättare sagt: han finner nyckeln till Sontag i klyftan mellan det yttre och det inre, mellan den yttre tvärsäkerheten och den inre osäkerheten, rentav i konflikten mellan kropp och själ. Han är en samvetsgrann levnadstecknare som går djupt in i hennes verk och hennes insatser men han har också en tendens att vilja korrigera hennes verk i ljuset av hennes liv. När hon skriver om sjukdom i ”Sjukdom som metafor” (1978) sätter han det i relation till hennes egen cancer, vilket hon själv inte gör. När hon skriver om aids, i ”Aids och dess metaforer” (1988), verkar han kritisk mot att hon håller tillbaka sin egen homosexualitet.   

Annons
Annons

Blir hon sedd som lesbisk eller som feminist eller som judinna skulle det försvaga det hon hela tiden eftersträvar.

För det är homosexualiteten som är nyckeln till Sontag, verkar Moser mena. Samtidigt redovisar han en imponerande lång rad av manliga erövringar. 17 år gammal registrerar Susan i sin dagbok sitt 36:e samlag, Vid vuxen ålder går hon till sängs med åtskilliga berömda män – Jasper Johns, Robert Kennedy, Warren Beatty – liksom med flera av väninnornas män. Hon godtog inga gränser, skriver Moser – inte när det gällde cigaretter (två paket om dagen), amfetamin eller sex. Och det är sex med en kvinna som åstadkommer den första orgasmen, meddelar dagboken, en händelse som hon betraktar som jagets och författarens födelse. Men hon vill aldrig medge att hon skulle vara lesbisk och beskriver alltid sitt förhållande med Leibovitz som vänskap. 

Sontag ville inte ”komma ut”. Till skillnad från Moser har jag full förståelse för detta. Jag tror hon menade att det skulle korrumpera hennes övergripande projekt, som handlar om det som Mollerin satte fingret på: det etiska ansvaret. Blir hon sedd som lesbisk eller som feminist eller som judinna skulle det försvaga det hon hela tiden eftersträvar, en ingripande ”seriousness”: allvar och allmängiltighet.

Idag har denna kluvenhet vänts upp och ner och det har blivit obligatoriskt att ”komma ut” med sin ”identitet” och sina egenheter, läggningar och tillkortakommanden för att över huvud taget bli läst och hörd och tagen på allvar. Kanske har vi då övergivit det slags seriousness som Sontag eftersträvade. Kanske är vi på väg till ett nytt slags allvar. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons