Susanna Alakoski.
Susanna Alakoski. Foto: Tomas Oneborg

Susanna Alakoski: Fått vara mitt rätta jag – äntligen!

I 15 år har hon väntat på att skriva den här berättelsen. Nu ger Susanna Alakoski liv åt sin mormors tysta historia i romanen ”Bomullsängeln”. Den första av fyra i en svit om kvinnliga arbetare.

Publicerad

Susanna Alakoski skrev inte dagbok som barn, hon skrev brev. Svarade inte vännerna svarade hon ändå. Under 2010-talet har hon, förutom två romaner, fyra barnböcker och dramatik gett ut två dagboksböcker. ”Oktober i fattigsverige” och ”April i anhörigsverige”. De kretsar kring socialpolitik, livsvillkor och författarens egen uppväxt och arbetsdagar. Tågresor. Jag har plöjt dem i ett svep inför vårt möte och någonstans känns det som att jag redan känner Susanna Alakoski när vi ses i ett partytält på en uteservering i Gustavsberg, där hon bor sedan drygt tio år. Eller, inte känner. Men jag har en bild av henne som på avgörande punkter är tydligare än den jag har av många som jag står nära. Det är speciellt. Vad vi pratar om, vad som kan eller kanske måste skrivas.

Nu har Susanna Alakoski författat en maffig historisk roman som utgår från de stora tystnaderna i mormoderns liv, och kring liv som hennes över huvud taget.

– Jag önskar att fler som min mormor hade fått berätta om sitt yrkesliv och sin kunskap. Det är en nästan outhärdlig tanke att jag hade en mormor som jobbade så många år på en textilfabrik – utan att jag ens visste vad hon gjorde där, säger Susanna Alakoski.

Hilda föds 1905 på en gård i finska Österbotten där hon växer upp under en tid där religiöst motiverad moral och krig gör livet svårt. Årstiderna skiftar och arbetet med dem. Tungt är det hela tiden. Tungt och tyst. Hilda tvingas gå från allt, och ändå gå vidare. Hon träffar Helli, vännen som ska bli hennes hela livet, och i vars sällskap hon ger sig av mot Wasa Bomulls Manufaktur, Bomullsängeln. I över 40 år arbetar Hilda på fabriken.

Annons

– Mormor jobbade fortfarande när jag var liten. Jag minns stämningar och fragment från arbetarkvarteren där hon bodde, som jag har tillåtit mig att fantisera utifrån. Min morfar, som jag aldrig träffade, hittade jag i arkiven. Han började som barnarbetare på fabriken och ligger begravd i den fattiggrav som förekommer i boken. Jag använder båda deras namn. Som ville jag skriva fram ett slags möjligt liv åt två personer som ingen egentligen brytt sig om.

Vänskapen mellan Hilda och Helli sträcker sig från de sena tonåren till livets slut. Det finns en verklig förebild även för Helli. Hennes barnbarn hittade Susanna Alakoski via finsk media. Han bor i Vasa och visade sig ha ett vykort från Hilda i en säck i garaget. Susanna Alakoski hade andra sidan av korrespondensen hemma hos sig.
Vänskapen mellan Hilda och Helli sträcker sig från de sena tonåren till livets slut. Det finns en verklig förebild även för Helli. Hennes barnbarn hittade Susanna Alakoski via finsk media. Han bor i Vasa och visade sig ha ett vykort från Hilda i en säck i garaget. Susanna Alakoski hade andra sidan av korrespondensen hemma hos sig. Foto: Tomas Oneborg

Har du fått en tydligare bild av din mormors liv genom att skriva den här historien?

– Jag har fått en möjlig bild. Jag vet att hon var förskjuten, jag vet att det fanns ett barn som hon aldrig berättade om och som dog, jag vet att hon växte upp utan en mamma. Men jag har inte alls vetat vad som hände. När man läser ett historiskt material får man en bild av hur det kanske har varit.

Annons

Vad har varit känslomässigt svårast att skriva om?

– Fattigdomen. Utsattheten. Drömmen om ett bättre liv som faktiskt aldrig kom, eller kommer, för så många människor. Det blir ingen bättre lägenhet, det blir inte högre lön.

Jag har äntligen fått vara mitt rätta jag. Äntligen! Jag är 57 år gammal.

”Bomullsängeln” är den första i en planerad svit om fyra romaner om Hilda och hennes ättlingar. Siktet är inställt på att ge ut en bok om året. För Susanna Alakoski är projektet, som länge gick under namnet ”Finlandsboken”, ett enda stort äntligen.

– Jag har alltid vetat att jag är en långskrivare, och en epiker. Jag vet att jag kan berätta, hålla i många långa trådar, jag är bra på att tolka ett stort material och sätta saker i breda perspektiv. Jag har äntligen fått vara mitt rätta jag. Äntligen! Jag är 57 år gammal.

Har du känt dig stressad, tänkt att du inte kommer hinna få ner den här historien?

– Nej, inte alls. Det enda som stressar mig är fysiken. Förr kunde jag sitta i tolv timmar utan att få ont någonstans. Nu sitter jag i fyra timmar och får ont överallt. Det stressar mig. Men inget annat. Jag vet att jag kan. Jag vet vad jag vill. Jag vet att jag sitter på ett jättespännande material som jag känner stor lust inför. Jag är helt trygg.

Annons

Du debuterade 2006. Hur var det innan dess, var du stressad då?

– Ja. Alltid. Åren gick och jag blev refuserad, refuserad och refuserad. Jag hade inget arbetsrum och ingen tid att skriva. Jag förstod inte heller hur mycket tid man måste ha för att skriva. Det var ett dödfött experiment att ens försöka med tre små barn och heltidsarbete. Jag försökte hitta skrivtid här och där, på bussresor, på nätter. Men ibland får man hjälp ovanifrån. Jag skadade ryggen och blev sjukskriven. Då fick jag det Virginia Woolf säger är nödvändigt: Ett eget rum och tillräckligt mycket pengar för att kunna skapa. Ibland går det till så.

Innan hon blev författare på heltid arbetade Susanna Alakoski som socialsekreterare och en period som pressekreterare för Gudrun Schyman, då Vänsterpartiet. Men hon har inte själv varit partipolitiskt engagerad, och när inga planer på att bli det.

– Jag är en politisk person, det hävdar jag att alla är. Oavsett om man är tyst eller högljudd. Mitt största intresse är samhällsfrågor och sociala frågor. Det härstammar givetvis från början från mitt eget liv, att jag har sett och upplevt samhället underifrån. Det gör att jag kan förstå och skildra, också det jag ser i dag. Men jag vill inte jobba politiskt. Mitt språk hör inte hemma i den domänen, jag har svårt för det svartvita sättet att tolka och förklara världen. Min uppgift som författare är att komplicera.

Annons

I en av dina böcker frågar du före detta socialsekreterarkollegor vad de är stolta över att ha uträttat i jobbet. Vad är du själv stolt över?

– Den här boken. Jag är otroligt stolt. Jag är också mycket stolt över att jag utifrån mina, faktiskt usla, livsvillkor har skapat ett bra liv. Det har varit och är ett stort jobb. Utan kontakter, utan någonting egentligen. Jag är stolt över att ha tre barn, att ha lyckats hålla ihop en familj.

Biblioteket var en alldeles för fin plats. Jag vågade inte gå in där.

Susanna Alakoski har i tidigare böcker skildrat sin uppväxt, präglad av social utsatthet och föräldrarnas missbruk. Men hur svart det än kunde vara var det aldrig frågan om ett rent mörker, understryker hon.

– Bara för att jag kommer från svåra förhållanden betyder det inte att jag växte upp kärlekslöst, eller utan intelligenta människor i min närhet. Det fattades pengar, det fattades materiella ting, vi var migranter och så var det alkoholen – det fanns många förklaringar till den sociala misären. Men det handlade om sociala problem, inte om en brist på empati.

Annons

Som nyutexaminerad socionom återvände Susanna Alakoski i början av 1980-talet till Ystad för att arbeta på det socialkontor där hon själv varit ett ärende som barn och tonåring. Den fråga hon oftast får, varför det gick så bra för henne själv, besvarar hon i dagböckerna med en motfråga. Gjorde det verkligen det?

– Det finns inte ett svar på det. Vem jämför man med? Jag lever för evigt med sviterna av min historia. Samtidigt har det gett mig mycket.

Under uppväxten läste Susanna Alakoski knappt. Dels på grund av språkbytet, familjen lämnade Vasa för Ystad när hon var fyra år, men också för att barndomen var ett sådant inferno. När hon började läsa i sena tonåren gick hon rakt på klassikerhyllan.

Hennes mormor fick aldrig någon egen symaskin, men Susanna Alakoski har en. Därutöver har hon ärvt trådrullar, en skyttel, gylfar och en väldig mängd tyg. Hon syr gärna.
Hennes mormor fick aldrig någon egen symaskin, men Susanna Alakoski har en. Därutöver har hon ärvt trådrullar, en skyttel, gylfar och en väldig mängd tyg. Hon syr gärna.

– Det var som att komma hem. Jag vet att många författare tackar biblioteket och berättar hur de satt där från sexårsåldern, men så var det inte för mig. Biblioteket var en alldeles för fin plats. Jag vågade inte gå in där.

Annons

Däremot skrev hon, så tidigt att hon inte kan minnas ett före.

– Det har på något sätt alltid varit mitt sätt att tolka världen. Jag skrev bra redan som barn. Det visade sig att min mellanstadielärare använt mina uppsatser i sin undervisning i 30 år.

Mormor Hilda lärde sig att läsa och skriva av en släkting. Som utomäktenskapligt barn var hon förvägrad skolgång. Och även om hon inte berättade för barn och barnbarn om sina arbetsdagar så skrev hon rim och ramsor om tillvaron på fabriken.

– Det finns en dikt som jag har översatt fritt från finska där hon beskriver hur hon en morgon kommer för sent till jobbet. Jag föreställde mig att hon skulle skrivit om kamp eller elände, men så var det i stället en liten rolig historia. Jag föreställer mig att livet i arbetarkvarteren var svårt men också roligt med dragspel och liv, att man dansade och som Hilda i boken drömde om en egen symaskin. När ekonomin blev lite bättre efter krigen arrangerade kvinnorna på fabriken en rundresa i en öppen lastbil. De var så glada. Det är väl ändå ganska fantastiskt?

”Hade jag inte blivit författare hade jag kunnat bli textilkonstnär. Jag skulle lätt kunna hänge mig åt den typen av skapande.”
”Hade jag inte blivit författare hade jag kunnat bli textilkonstnär. Jag skulle lätt kunna hänge mig åt den typen av skapande.” Foto: Tomas Oneborg

Det är ena sidan. Den andra är att det aldrig blev någon symaskin. Ettan i arbetarkvarteren byttes aldrig mot en bättre. Lägenheten saknade vatten och dasset låg på gården. Mormodern hade aldrig råd att hälsa på barn och barnbarn i Sverige. När hon blev riktigt gammal och sjuk hämtades hon dock av dottern och levde de sista åren nära hennes familj.

– Hon är begravd i Ystad. Det blev fel. Hon borde vara begravd i Finland, det land där hon levt och verkade och där hon hade kvar sina vänner.

Vänskapen mellan Hilda och Helli sträcker sig från de sena tonåren till livets slut. Det finns en verklig förebild även för Helli. Hennes barnbarn hittade Susanna Alakoski via finsk media. Han bor i Vasa och visade sig ha ett vykort från Hilda i en säck i garaget. Susanna Alakoski hade andra sidan av korrespondensen hemma hos sig.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 3

Hennes mormor fick aldrig någon egen symaskin, men Susanna Alakoski har en. Därutöver har hon ärvt trådrullar, en skyttel, gylfar och en väldig mängd tyg. Hon syr gärna.

Bild 2 av 3

”Hade jag inte blivit författare hade jag kunnat bli textilkonstnär. Jag skulle lätt kunna hänge mig åt den typen av skapande.”

Foto: Tomas Oneborg Bild 3 av 3