Annons

Hedvig Ljungar:”Susanna i badet” tvingar oss att ta ställning

”Susanna i badet”, ”Självporträtt som martyr” och ”Judith dödar Holofernes” av Artemisia Gentileschi. 
”Susanna i badet”, ”Självporträtt som martyr” och ”Judith dödar Holofernes” av Artemisia Gentileschi. 

400 år innan vi började prata om den manliga blicken utmanade hon den i sina tolkningar av konsthistoriens mest kända motiv. Efter att länge ha försummats uppmärksammas nu barockkonstnären Artemisia Gentileschi med en utställning i London, ett nytt samlingsverk på Nationalmuseum och med en opera på Konserthuset i Stockholm.

Under strecket
Publicerad

Sedan den 25 februari finns ett nytt verk i samlingen på Nationalmuseum: ”Den heliga Katarina av Alexandria” av konstnären Artemisia Gentileschi (1593 – cirka 1654). Artemisia är i ropet. På National Gallery pågår just nu den första separatutställningen någonsin i London som visar hennes måleri. I höstas publicerades Gina Sicilianos ”I know what I am: The life and times of Artemisia Gentileschi” (Fantagraphics) – en i raden av de senaste årens serieböcker som färglägger kulturhistoriens blinda fläckar. Och idag flyttar hon in på den svenska operascenen, då det är urpremiär för Operabyråns ”Artemisia” på Konserthuset Stockholm, en uppsättning jag har haft förmånen att arbeta med i egenskap av scenograf.

Vem var Artemisia Gentileschi? Berättelsen om henne börjar i Rom. Det är tidigt 1600-tal, Caravaggio är namnet på allas läppar. Inspirerade av honom utforskar konstnärerna gränserna mellan ljus och svärta. En av dem är målaren Orazio Gentileschi, vars dotter Artemisia tidigt visar prov på en sällsynt begåvning. Alla vet att flickor inte kan bli konstnärer. Trots det lär hon sig – i pappans ateljé – att tolka världen i färger.

Annons
Annons

Hon är 17 år när hon målar ”Susanna i badet”. Bilden föreställer den bibliska gestalten Susanna som sitter naken på kanten av en bassäng. Himlen är stålblå, luften somrig, men solen skuggas av två män som kröker sig över den unga kvinnan. Målningen hyllas för kompositionen och färgerna – ”Är den verkligen målad av en 17-årig flicka?”.

Gentileschi ger den gamla berättelsen en ny dimension: nu handlar den om hur två människor kliver över en annan människas integritet.

Och så har vi Judith. Judith som räddade sitt folk från den assyriske härskaren Holofernes genom att ta hans svärd och hugga huvudet av honom. Gentileschi målar ”Judith dödar Holofernes” i flera versioner. En av dem, från 1620, är särskilt berömd. Jag såg både Judith och Susanna när de gästade Museo di Roma 2017 och minns fortfarande färgerna. Ultramarin och scharlakansrött. Hur de sprängde fram ur dukarna.

Vad är det som gör Gentileschis målningar speciella? Vad är det hon ser som ingen annan sett? Berättelsen om Susanna har målats otaliga gånger. (Handlingen: Två män kräver att de ska få ligga med Susanna. Säger hon nej kommer de att sprida ut rykten om att hon varit otrogen mot sin man. Susanna vägrar och männen ser till att hon döms till döden. Men i sista sekund meddelar Gud profeten Daniel vad som hänt. Susanna frias och männen avrättas.) Motivet har ofta avbildats ur de två männens perspektiv, som en berättelse om förbjuden attraktion och åtrå. Vanligtvis placeras männen på avstånd från Susanna: se men inte röra.

Gentileschi gör tvärtom. Männen arrangerar hon så nära Susanna att jag bokstavligen stapplar bakåt när jag får syn på dem på Museo di Roma. Som betraktare blir jag deltagare i ett skeende som uppmanar mig att ta ställning. Gentileschi ger den gamla berättelsen en ny dimension: nu handlar den om hur två människor kliver över en annan människas integritet.

Annons
Annons

Även Judith och Holofernes har målats av många, bland andra Caravaggio. Motivet är brutalt. Till höger står Judith med svärdet riktat mot Holofernes hals. Blodet sprutar. I Caravaggios version är Judith en mycket ung flicka. Svärdet ser tungt ut, ska hon verkligen orka genomföra uppdraget? I Gentileschis målning är Judith i stället en vuxen kvinna med uppkavlade ärmar: en människa i färd med att rädda ett helt folk från en bestialisk tyrann.

Gentileschis tolkningar av de kända situationerna öppnar för en rad frågor. Vilken berättelse är det som skildras? Vem betraktar och vem blir betraktad? Gentileschi utmanar invanda föreställningar och gör sina huvudpersoner till aktiva subjekt: en handlingskraftig fredsmäklare (Judith) och en okränkbar människa (Susanna).

Två år efter ”Susanna i badet” blir Gentileschi våldtagen av sin lärare Agostino Tassi. I Rom sprids ryktet att Artemisia Gentileschi haft sex trots att hon inte är gift. Hon blir måltavla för ett pockande drev. Det ritas satirteckningar där hon personifierar osedligheten. Ovanligt nog tas fallet till domstol. Rättegången pågår i månader och för att fastställa sanningen i Gentileschis vittnesmål utsätter man henne för tumskruvarnas tortyr. Sakta drar man repen hårdare runt hennes fingrar – och viktigaste arbetsredskap. Talar hon sanning? Var hon verkligen oskuld före våldtäkten? Tassi döms till fängelse men avtjänar aldrig hela straffet.

Ett skäl till att Gentileschis konstnärskap hamnat i skymundan är förstås hennes kön.

Hon flyttar till Florens och etablerar sig snabbt i kulturlivet. Tekniskt går Gentileschi i Caravaggios fotspår, hon erkänns som ”caravaggist” och blir den första kvinna att väljas in i den florentinska Accademia di Arte del Disegno. Uppdragen rasar in. Hon arbetar omväxlande i Florens, Rom, London och Neapel, hos storhertigen av Toscana, Medici-familjen och Charles I av England. Gentileschi blir en av de största i sin tid. Hon dör omkring år 1654 i Neapel.

Annons
Annons

Och sedan då? Det går drygt 300 år. 1979 premiärvisas installationen ”The dinner party” av den amerikanska konstnären Judy Chicago i New York. Konstverket består av 39 tallrikar placerade på ett triangelformat bord. Varje tallrik är tillägnad en historisk kvinna. Artemisia Gentileschi är en av dem. 

Tre år tidigare har Gentileschi visats i utställningen ”Women artists 1550–1950” på Los Angeles County Museum of Arts. 1989 kommer den första större Gentileschi-publikationen, skriven av konsthistorikern Mary Garrard. Vid ett par tillfällen tidigare nämns hon: i slutet av 1700-talet, några gånger under 1900-talet. Men informationen haltar. Man tror att pappa Orazio målat hennes tavlor. Hon tillskrivs svaga verk målade av andra. 

I kultartikeln ”Why have there been no great women artists” 1970 beskrev konstvetaren Linda Nochlin hur historien systematiskt har förbisett kvinnliga konstnärer. Ett skäl till att Gentileschis konstnärskap hamnat i skymundan är förstås hennes kön.

Ett annat – mer svårhanterligt – är att forskning såväl som populärkultur blandat ihop Gentileschis verk med våldtäkten. Inte minst målningen ”Judith dödar Holofernes” har blivit föremål för många spekulativa konsthistoriska analyser som utgår från att Holofernes är våldtäktsmannen Tassi.

Anna Bantis roman ”Artemisia” från 1947 spred visserligen Artemisia Gentileschis namn, men gjorde också, med Mary Garrards ord, hennes liv till ”ett långt, smutsigt sexskämt”. Något liknande inträffade 1997 med Agnès Merlets film ”Artemisia”. Filmen marknadsfördes som en sann historia. Huvudämnet var Gentileschis kärleksliv. Mary Garrard ansåg att den var så pass missvisande att hon och journalisten Gloria Steinem åkte till premiären i New York och delade ut faktablad som redde ut begreppen.

Annons
Annons

Tendensen dröjer sig kvar in i 2000-talet. Av de artiklar och böcker jag läser under arbetet med den här texten är det ett fåtal som inte nämner våldtäkten. Desto fler fördjupar sig i ämnet. Ett exempel är en essä i The Guardian från 2016. Den handlar om ”Kvinnan som hämnades i olja” och menar att Gentileschis måleri är självbiografiskt: ”Precis som Frida Kahlo, Louise Bourgeois och Tracey Emin gjorde hon konst av sitt liv.” Påståendet motiveras med en närbild av Holofernes blodiga huvud. Under står följande bildtext: ”En detalj ur ’Judith dödar Holofernes’, vilken representerar Gentileschi och mannen som våldtog henne.”

”Susanna i badet” och ”Judith dödar Holofernes” är två exempel på hur Gentileschi laddar sitt bildspråk med en konflikt mellan det förväntade och det otänkbara.

Hur mycket präglas vi av våra upplevelser? Vilken potential har vi att se bortom det personliga och beskriva det allmänmänskliga? Det är en seglivad tradition att kvinnors konstverk regelmässigt förklaras biografiskt. Vi tolkar tavlan/boken/dikten som upphovspersonens sätt att bearbeta en personlig upplevelse, och inte i första hand som ett konstnärligt uttryck. Strindberg, Knausgård och Engdahl skriver litteratur – Benedictsson, Boström Knausgård och Witt-Brattström bearbetar livet. Benedictsson skar halsen av sig i badrummet på ett hotellrum i Köpenhamn för att kulturpersonen Georg Brandes gjort slut. När jag under en svensklektion på Södra Latins gymnasium i början av 2010-talet ifrågasatte Brandes inflytande i det tragiska självmordet protesterade både läraren och mina 18-åriga klasskamrater. Vad skulle få en kvinna att ta livet av sig annat än olycklig kärlek? Översatt till Gentileschi: skulle hon verkligen kunnat måla som hon gjorde om hon inte först fått fart på penseln av en våldtäkt? 

Annons
Annons

De 400 år gamla domstolshandlingar som finns bevarade efter Artemisia Gentileschis rättegång är användbara för forskning om rättsväsendets historia. Liksom för att förstå hur vi historiskt har talat – och fortfarande talar – om kvinnlig sexualitet. På det sättet är Gentileschis fall ett av otaliga liknande som vittnar om en struktur som behöver förändras. 

Men det är hennes öga för färg, ljus och proportioner, och inte minst hennes egenartade berättarsätt, som gör Gentileschi till en mästare. ”Susanna i badet” och ”Judith dödar Holofernes” är två exempel på hur Gentileschi laddar sitt bildspråk med en konflikt mellan det förväntade och det otänkbara. Målningarna utforskar idéer om motsatser – objekt och subjekt, makt och underkastelse – och öppnar därmed för nya möjliga tankestrukturer. I Gentileschis bilder övergår välkända gestalter från att vara statiska symboler till att bli verkliga människor. Här pågår inget krig mellan ljus och svärta: storheten hos Gentileschi ligger i hennes förmåga att urskilja nyanser. 

Jag stövlar ner till Nationalmuseum igen. Tar trapporna upp till ”Den heliga Katarina av Alexandria”. Dröjer mig kvar resten av eftermiddagen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons