Annons

Drömmen om SvansjönSuverän treklöver i svansjö med starka känslor

Desislava Stoeva och Kungliga Baletten i Pär Isbergs ”Drömmen om Svansjön”.
Desislava Stoeva och Kungliga Baletten i Pär Isbergs ”Drömmen om Svansjön”. Foto: Carl Thorborg

Konsten eller livet är valet i Pär Isbergs nya tolkning av baletternas balett. Hans ”Drömmen om Svansjön” är en triumf för alla medverkande, skriver Gunilla Jensen.

Under strecket
Publicerad

Desislava Stoeva och Calum Lowden.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1

Drömmen om Svansjön

Genre
Dans
Medverkande
Kungliga Baletten, Hovkapellet
Var
Kungliga Operan
Koreografi
libretto: Pär Isberg

Musik: Pjotr Tjajkovskij. Scenografi: Lars-Åke Thessman. Kostym, mask: Jérome Kaplan. Ljus: Ellen Ruge Dramaturg: Katarina Aronsson. Dirigent: Wolfgang Wengenroth

Drömmen är ett väl använt koncept i dansens värld. När koreografen Pär Isberg tar sig an den prestigefulla uppgiften att skapa en ny version av baletternas balett ”Svansjön” för vår tid gör han det med traditionen i ryggraden och ett triangeldrama i två skilda tidsplan. Greppet tillåter honom att röra sig fritt mellan en realistisk balettsal där ”Svansjön” repeteras och sagovärlden, där svanarnas dans flyter in och ut i den kreativa processen. Det bäddar smart för kärlekskampen mellan Koreografen, Premiärdansören och Den unga dansösen och genererar en trippelroll och två dubbelroller på temat livsval: konsten eller livet.

Formspråket är klassiskt – vi blir inte snuvade på tyll och tåspets. I vissa partier används originalkoreografin från 1890-talet av Petipa/Ivanov. Ensemblen är i högform och från orkesterdiket strömmar Tjajkovskijs musik – lätt omstuvad – med spänst och poetisk lyster. Man får mycket balett för pengarna.

Det fiktiva operahuset skuggas av intriger och mobbning. Ung talang får sin chans och slits mellan den hängivne koreografen Fred och den farligt lockande Rothbart. Kärlekshistorien får inte alltid luft under vingarna och första vändpunkten kommer lite ur tomma intet. Men Teaterchefen blandar sig i leken och lockas till snedsteg med Rothbart. Chefen är underbart gestaltad av Jenny Nilson, biträdd av Pascal Jansson som hennes närmaste. Komik med spets.

Annons
Annons

Desislava Stoeva och Calum Lowden.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1

Scenografen Lars-Åke Thessman skapar en filmisk, luftig miljö med stor flexibilitet, i samklang med Ellen Ruges mjuka ljus i blårosa toner. Speglarna gnistrar och Jérome Kaplans dräkter lever och andas i takt med kropparnas rytmik.

Desislava Stoeva och Calum Lowden.
Desislava Stoeva och Calum Lowden. Foto: Carl Thorborg

Isberg har tillgång till en helt suverän treklöver i huvudrollerna. Desislava Stoeva går in i sin enormt krävande trippelroll som Den unga dansösen med djärv attack. Även om hon mattas en smula mot slutet ger hon järnet med praktfull teknik, stark inlevelse och vackert svävande armrörelser. Mer säker som den vita än den svarta svanen, än så länge, men absolut ett genombrott. Hennes prins, Fred, är Calum Lowden som i julas så fint gjorde Kolaren/ Prinsen i Isbergs ”Nötknäpparen”. En underbar partner med fin musikalitet.

Den avundsjuke Rothbart är primus motor i sin svarta slängkappa. Vahe Martirosyan är en stenhård motståndare med stark utstrålning. När han mosar Freds scenmodell tänker jag plötsligt på Sergej Filin, balettchefen på Bolsjoj som fick ansiktet vanställd i en syraattack.

Tutu-paraden och servitörsdansen med svanar på fat roar. Det tar tid innan berättelsen går igång. Men uppsättningen är en triumf för såväl Pär Isberg som de medverkande, och balettchefen Johannes Öhman får också han sin trippel svansjöar i repertoaren, koreograferade av Natalia Conus 1964, Mats Ek 1987 och Pär Isberg 2017.

Denna ”Svansjön” har ett öppet slut. Dansösen väljer ”den rätte”, nämligen konstnären, och tillsammans lämnar de teatern. Om det är en seger eller ett nederlag får var och en avgöra. Men slutklämmen är hyperaktuell i dessa dagar: The show must go on.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons