Suzanne Brøgger
Suzanne Brøgger Foto: Staffan Löwstedt

Suzanne Brøgger: Jag är närmast en landsförrädare

Suzanne Brøgger känner sig helt fri sedan hon inträtt i ”vispgräddeåldern”. En ålder som innebär att man har tid att fundera över de stora frågorna.

Men det innebär inte att hon vill kalla sig gammal:

– Jag vill kalla mig vintage!

Publicerad

Suzanne Brøgger lever numera i vispgräddeåldern, meddelar hon i sin nya bok.

Det är en blinkning till hennes historia – i början av sjuttiotalet fick hon sitt stora genombrott med boken ”Crème fraiche”. Men också, gissar jag, hennes sätt att leka med begrepp som veckotidningar och kvinnomagasin gärna hittar på om kvinnors åldrar.

Medan crème fraiche har en viss syrlighet, är vispgrädde – och livet efter 70 – sött och fluffigt.
Man har inte längre några förpliktelser, behöver inte ta så mycket hänsyn. Inte tänka på vad man ”ska bli”. Man har tid att fundera på de stora frågorna.

Det var alldeles nyss hon började känna sig helt fri, förklarar hon och ser både förundrad och glad ut.

– Jag har alltid varit fri i tanken, men jag har inte alltid varit fri i världen.

Vi ses över en lunch på Bokmässans italienska lunchkrog. Väljer båda lasagne, mat som man kan hinna få i sig samtidigt som man har ont om tid men vill hinna prata mycket.

– Som ung kvinna är man inte fri i världen. För man är hela tiden styrd av den makt som sitter i mannens blickar och begär. Då är det svårt att känna sig helt fri.

När hon går genom matsalen, i turban och mörklila sneakers, stannar sorlet upp vid borden, så som det bara gör i svenska storstäder om en verkligt stor stjärna dyker upp. Hon säger att hon inte märker det.

Det är bara utifrån ålderdomens perspektiv som man kan förstå människolivet, menar Suzanne Brøgger, bara då man kan ha tillräcklig överblick. Hon kallar det ”lost beauty blues”.

Hennes nya bok ”Norsk omelett” handlar om Norge, men som flera recensenter har påpekat framstår Norge mest en förevändning för att kunna skriva om det som intresserar henne: Migration, åldrande, autofiktion, glesbygdspolitik, new public management, robotisering. Karl Ove Knausgård. Och då passar Norge bättre än Sverige och Danmark, som väcker ilsknare känslor hos många.

Annons

– Det är ett land som man inte har så många fördomar emot.

Boken består av en mängd epistlar, där hon med lätt hand drar upp stora tankar. Ibland fördjupar hon dem, ibland skyndar hon vidare till nästa middag med olika spännande människor hon träffat under livet.
Hon är fascinerad av författarkollegorna Vigdis Hjort och Karl Ove Knausgård, som båda har skrivit romaner som gjort somliga av deras släktingar rasande. Hon gillar också av tv-serien Skam, som hyllats för sitt nyskapande sätt att göra fiktion som ser extremt äkta ut.

Och som handlar om just skam, kvinnors skam. Brøgger tycker att tv-serien skriver in sig i bekännelselitteraturens tradition. Hon är stolt över att räknas som en av de ”vilda”, som kanske har bidragit till ”avskammandet”. Över att hon är en av de som inte skäms. Men vad har det tjänat till, undrar hon, när varje generation kvinnor måste börja med att skämmas?

– Det är tjejerna som ska bära hela intimsfären. Och då har de har nästan ingen energi över till att engagera sig i världen. Man riskerar hela tiden att världen blir männens domän, och intimsfären blir kvinnornas.

Annons

– Men på ett sätt har det samtidigt hänt mycket. När man ser alla unga män med barnvagn, att det har blivit status att vara pappa. Man ser hur stolta de är när de plockar upp sina babys ur vagnen.

Suzanne Brøgger ser Karl Ove Knausgård som en efterföljare.

– Ja, det tycker jag faktiskt att han är. Han har berättat att hans mamma läste mina böcker, och för att förstå sin mamma så började han läsa mina böcker. Jag tror han är inspirerad av vad kvinnor skrev på 70-talet. Han och Tomas Espedal är två män som har öppnat intimsfären ur ett maskulint perspektiv.

– Då hette det bekännelselitteratur – som om vi hade gjort något fel – men nu när männen skriver heter det verklighetslitteratur.

Hon brister ut i ett stort, uppriktigt skratt. Ser road ut.  

Suzanne Brøgger
Suzanne Brøgger Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Den som befinner sig i vispgräddeåldern, menar Brøgger, behöver inte glädja någon eller göra ett gott intryck. Men detta betyder ingalunda att Suzanne Brøgger har blivit någon folkilsk typ som ryar på sin samtid. Hon är mycket rar. Ler varmt mot de kvinnor som kommer fram och tittar storögt när hon blir fotograferad av SvD:s fotograf.

Suzanne Brøgger kommer från en gammal värld, en värld full av ”gamla män i filthattar och atombomber” men hon gillar den nya världen bättre, på många sätt. Hon har dock vissa invändningar. Och det är de hon skriver epistlar om. Det handlar bland annat om hur hon – som började kalla sig kosmopolit på den tiden då det bara betydde något glamouröst – upplever att Dansk Folkeparti inskränkt friheten i Danmark: ”För mig är det inte frisinne att mobba minoriteter”.

– De skapat en informell censur. De är emot allt som de kallar politiskt korrekt – som Sverige. I deras värld är ju Sverige det stora skräckexemplet. De hotar med det ’svenska tillståndet’ som det värsta som kan hända. Tänker man tvärtom så är man en fiende. Det är jag i deras ögon, jag är närmast en landsförrädare.

Annons

– Om man inte följder deras linje, så känner man sig som om man borde vara död.

Plötsligt avbryter kvinnan som sitter vid bordet bredvid, utan att presentera sig.

– Förlåt men det är faktiskt så att man inte kan säga vad man vill om vad man tycker och tänker längre. Nej! Det är en väldigt smal åsiktskorridor. Tycker man minsta lilla utanför den så har man myndigheter och allt efter sig, som ska korrigera, förklarar hon uppbragt.

Suzanne Brøgger vrider förvånat på turbanen och tittar på kvinnan i senapsgul klänning, som säger att hon är socionom och psykoterapeut.

Är det din erfarenhet? Vem bestämmer det? frågar Brøgger med mild röst.

–Ja, vem bestämmer det? Media!

Suzanne Brøgger är medveten om de svenska regeringsförhandlingar som pågår för fullt, och om att många tittar på utvecklingen i Danmark när de argumenterar för att inte göra SD till regeringsunderlag.

– Den danska vägen är farlig. Dansk Folkeparti vill ha mer och mer och mer makt för varje år som går. De blir aldrig nöjda. Trots att det i dag, efter fjorton år, är så att de flesta partier fortfarande försöker rätta sig efter Dansk Folkeparti.

Annons

Hon skräms av de nya danska lagarna som särbehandlar människor i det som regeringen kallar ”ghettoområden”.

– Man ser också nu hur alla de högernationalistiska partierna i Europa har en gemensam stävan att förändra den europeiska unionen, inifrån. Förut var de kritiska till EU, men nu försöker de istället ta över EU inifrån och vrida unionen i en mer reaktionär riktning.

Suzanne Brøgger på bokmässan i Göteborg
Suzanne Brøgger på bokmässan i Göteborg Foto: Staffan Löwstedt

Suzanne Brøgger växte upp när Europa återhämtade sig efter andra världskriget. Många i hennes judiska familj och släkt var flyktingar i Sverige under kriget, och det hon fick berättat för sig av dem gjorde att hon tidigt skapade sig bild av Sverige som ett underbart land.

– Jag tror ju att ordet alltid har varit fritt här. Jag har aldrig trott på de som säger att det är censur i Sverige. Men det finns uppenbarligen en del som upplever det så.

Annons

Brøgger, van att bli kallad förrädare av olika slag av sina meningsmotståndare, tycker att de erfarenheter som nu hörs över hela Europa, från människor som uttrycker missnöje, måste bli en del av det samhälleliga samtalet.

– Att känna sig som förlorare. Att känna sig betydelselös, utan framtidsmöjligheter. Att känna sig paranoid, som att man har förlorat sitt land och sina traditioner. Sin kultur, för att den är internationell. Jag tror att de som känner så måste bli lyssnade på också, men de kan inte få ta över, eller bestämma allt.

Suzanne Brøgger säger att hon är glad över att hon fortfarande känner sig lyssnad på.

– Egentligen vill jag inte kalla mig gammal, jag vill kalla mig vintage! Jag får många förfrågningar om att delta i olika sammanhang, och det som är eftertraktat kallas väl vintage, inte sant?

Inför fotograferingen ber hon mig sätta fast en brosch på hennes grå klänning. Det är en multifärgad symbol för de 17 globala mål som världens ledare har förbundit sig till att uppnå senast år 2030: att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikhet och orättvisor i världen och att lösa klimatkrisen.

– Många unga är rädda för framtiden. Jag önskar att de kunde känna hopp, för den reaktionära tiden bjuder inte på det.

Efter reklamen visas:
Mellan raderna NYA TIDER STÄNGS UTE FRÅN BOKMÄSSAN

Suzanne Brøgger

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 2

Suzanne Brøgger på bokmässan i Göteborg

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 2