Annons

”Svag moralisk grund för skolpengen”

Johanna Jaara Åstrand.
Johanna Jaara Åstrand. Foto: Niklas Svahn/TT

Det enda rimliga är att skolans finansiering byggs efter faktiska förhållanden och inte efter teoretiska luftslott. Det skriver Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundet.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | SKOLAN

På tisdagen offentliggör OECD sin senaste Pisa-mätning. Återigen lär vi få svart på vitt att skolan i Sverige lyckas allt sämre med att ge en likvärdig utbildning till eleverna oberoende av social bakgrund och bostadsort. Men med tanke på principen för hur resurserna till skolan styrs i vårt land är den avtagande likvärdigheten fullt logisk.

I Sverige har vi valt att finansiera skolan genom en ersättning per elev, kallad för skolpeng. Kommuner är inte tvingade att använda denna fördelningsprincip till sina egna skolor, men de flesta kommuner gör det, vilket Skolkostnadsutredningen konstaterat.

Skälet till det är regleringen av hur fristående skolor ska finansieras. Enligt lag ska grundbeloppet till fristående skolor ”bestämmas efter samma grunder som hemkommunen tillämpar vid fördelning av resurser till den egna grundskolan”. Ett av skälen till att skolpeng blir allt vanligare är, enligt Skolkostnadsutredningen, att det därigenom blir enklare för kommunerna att säkerställa att de följer regelverket.

Problemet är att gällande regelverk är helt feltänkt. Det bygger på idén att kostnaderna alltid följer eleven. Så är dock inte fallet – tvärtom följer väldigt lite av kostnaderna eleven. De stora utgifterna personal och lokaler är på kort sikt helt fasta och även på lite längre sikt svårrörliga.

Annons
Annons

Skolans kostnader är kopplade till att undervisa en hel skolklass – inte en elev. Därutöver tillkommer för varje elev en begränsad marginalkostnad, men i jämförelse med de fasta kostnaderna är denna försumbar.

Trots det har vi ett finansieringssystem som bygger på att varje elev kan ta skolpengen ur skolan och flytta den. I praktiken ges varje elev ett inflytande över hur mycket resurser som går till de andra eleverna. När en elev lämnar en skola, så innebär det att ungefär 100 000 kronor försvinner på ett bräde, men de kostnader som försvinner utgör bara omkring en tiondel av det beloppet. De övriga 90 000 måste sparas in på något sätt.

Det enda som går att spara på är de andra elevernas undervisning. Moralen bakom skolpengen är: individen gör vad den vill och drabbar det andra så struntar samhället i det.

Det är knappast en moralisk hållning som går i linje med skollagens första kapitel, fjärde paragrafen: ”Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.”

Å ena sidan har vi en rätt att ta pengar som går till andras utbildning, å andra sidan en lag som stipulerar att alla barns utveckling och lärande ska främjas. Det här är i praktiken oförenligt.

Skolpengen gör att den skolhuvudman som alltid kan fylla sina klasser och ser till att ha lättarbetade elever kommer kunna gå med överskott – för friskolorna med vinst. Samtidigt som andra med mindre välfyllda klassrum och mer svårarbetade elever får det desto svårare.

Annons
Annons

I vart fall den första delen av detta drabbar kommunerna i högre utsträckning. Kommuner måste se till att det finns skolor geografiskt väl spridda, vilket gör att det alltid finns klassrum som endast är delvis fulla. Samtidigt är det dessa delvis tomma klassrum som är riktmärke för att beräkna hur mycket skolpeng en fristående skola ska ha, vilket följaktligen leder till att den blir för hög.

Eftersom det är kommunerna som har skolpliktsansvaret, så är det dessutom de som huvudsakligen kommer att stå för den kapacitet som behövs för att parera elevtalens svängningar. Skillnaden mellan en botten ett år och en topp tio år senare är erfarenhetsmässigt ungefär 30 procent. Kommunerna måste alltså upprätthålla en stor kostnadskrävande beredskap.

Det enklaste sättet att hantera elevtalssvängningarna vore att införa en modell med en basfinansiering per klass och en mindre marginalkostnadsersättning per elev. Det är så skolan fungerar och det enda rimliga är att finansieringen byggs efter faktiska förhållanden och inte efter teoretiska luftslott. När ska regering och riksdag inse skolpengens svaga moraliska grund?

Johanna Jaara Åstrand
förbundsordförande Lärarförbundet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons