Annons

”Svag strategi mot EU kan kosta miljarder”

Charlie Weimers och Martin Kinnunen.
Charlie Weimers och Martin Kinnunen. Foto: Emma-Sofia Olsson, Fredrik Sandberg/TT

Hade regeringen valt att ta strid för svenska skattebetalare skulle ökningen av avgiften till EU bli lägre. Det skriver Charlie Weimers och Martin Kinnunen, SD.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | EU-AVGIFTEN

Generaldirektören för EU-kommissionens budgetdirektorat, Gert-Jan Koopman, har nyligen varit på besök i Stockholm och krävt att Sverige betalar sin ”rättmätiga andel” av EU-budgeten. Kommissionen kräver att avgiften ökas med ytterligare 15,3 miljarder kronor trots att svenska skattebetalare redan tillhör de största nettobetalarna till EU. Avgiftsökningen på över 40 procent innebär att Sverige årligen förbinds betala 54 miljarder till EU. Ingen utgift i statsbudgeten ökar lika mycket.

I stark kontrast till den officiella förhandlingspositionen, att avgiften inte skall öka, har regeringen signalerat ljumt motstånd mot ökningen. Den sannolika förklaringen är att regeringen bestämt sig för att ge vika i utbyte mot någon kosmetisk ”seger”. Det är en svag strategi som kommer leda till en högre avgift för Sverige. Hade regeringen valt att ta strid för svenska skattebetalare skulle ökningen bli lägre.

Kommissionen gör eftergifter till dem som antagit resoluta förhandlingspositioner. När Danmarks socialdemokratiska statsminister hotade med veto i förhandlingarna om den nuvarande långtidsbudgeten erhöll danskarna en helt ny rabatt på 1,3 miljarder kronor. Men en resolut förhandlingsstrategi riskerar att regeringen utmålas som ”förlorare” eftersom det satta målet ej uppnåtts och mycket politiskt kapital investerats. Regeringen vill undvika denna risk och flyter i stället med strömmen.

Annons
Annons

Moderaterna och Kristdemokraterna har inte heller något intresse av strid i denna fråga trots löften om ett ”mer lagom EU.” Kommissionen kontrolleras av Moderaternas och Kristdemokraternas partikamrater. Väljer dessa partier att ta strid riskerar deras parlamentariker i Bryssel att hamna i onåd hos kontinentala kollegor.

Det är uppseendeväckande att kommissionens besök i Sverige inte väckte starkare reaktioner. För den argumentation som Koopman framförde i Stockholm innehåller felaktigheter och baseras på handplockad statistik. För det första borde medier ha krävt kommissionens representant på svar på frågan varför EU inte kan göra besparingar när en stor bidragsgivare lämnar. Sverigedemokraterna ämnar pressa kommissionen på denna punkt under hösten.

Vidare framställer Koopman den svenska EU-avgiften som relativt liten genom att jämföra avgiften med statskassan. Detta är gravt missvisande eftersom BNP och skattenivåer skiljer sig kraftigt mellan länderna. Faktum är att under åren 2010–2015 var svenska skattebetalare de som betalade mest till EU per person.

Dessutom hävdar Koopman att när tillväxten beaktats kommer den reella ökningen av EU-avgiften stanna vid 10 procent. Här handlar det om rena gissningar. Till skillnad från EU-avgiften är nämligen tillväxtprognoser inte möjliga att avtala och en lågkonjunktur stundar.

Slutligen hävdar Koopman att ”om varje svensk betalar 130 euro i avgift så får man tillbaka 1 000 euro i ökad tillväxt.” Denna missvisande beräkning, som EU-kommissionen ofta använder, blandar på ett försåtligt sätt äpplen och päron. EU-avgiften jämförs med en mycket optimistisk beräkning av den tillväxtökning som genereras av svenska exportföretags tillgång till den inre marknaden. Beräkningen baseras på ogrundade antaganden och oberättigade hypoteser som bemöttes av oss redan under valrörelsen och som dessutom saknar stöd i etablerad och erkänd forskning.

Faktum är att en väl fungerande inre marknad inte kräver uppblåst byråkrati, snarare motsatsen. Den stora ökningen av den svenska EU-avgiften handlar inte om att fler jobb ska skapas. Det är i stället priset vi får betala för en ”ständigt djupare union”, en federal statsbildning som saknar stöd hos väljarmajoriteten. Priset betalas inte endast i kronor utan även i form av minskat nationellt självbestämmande och urholkning av vår demokrati.

Om inte ett nytt förslag till långtidsbudget som minskar kostnaderna och omfattningen av regelverken tas fram uppmanar vi de övriga partierna att nå en partiöverskridande överenskommelse i EU-nämnden som tvingar regeringen att lägga veto mot höjningen. Genom ett sådant partiöverskridande samarbete skulle riksdagen stärka regeringens förhandlingsposition och bespara landet miljarder kronor. Resurser som mer än väl behövs här hemma.

Charlie Weimers (SD)
Europaparlamentariker
Martin Kinnunen (SD)
ledamot i EU-nämnden

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons