Annons
Recension

En enkel visa och andra dikterVilket Paris hade en friare Modiano sett?

Marie Modiano (född 1978 i Paris) är låtskrivare, sångare och författare. Hon har även studerat teater vid  Royal Academy of Dramatic Art i London och varit verksam som skådespelare. Hon har hittills gett ut en diktsamling och två romaner. ”En enkel visa och andra dikter” är den första som nu har översatts till svenska.
Marie Modiano (född 1978 i Paris) är låtskrivare, sångare och författare. Hon har även studerat teater vid Royal Academy of Dramatic Art i London och varit verksam som skådespelare. Hon har hittills gett ut en diktsamling och två romaner. ”En enkel visa och andra dikter” är den första som nu har översatts till svenska. Foto: Julien Bourgeois

I poesidebuten från 2012 skrev låtskrivaren, sångaren och författaren Marie Modiano om en brinnande katedral i Paris. När hennes nya diktsamling nu utkommer, den första på svenska, är det i strofer om senare års terrordåd som Henrik Sahl Johansson anar ett djup bortom det salongsfähiga.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

En enkel visa och andra dikter

Författare
Marie Modiano
Genre
Poesi
Förlag
Elisabeth Grate Bokförlag

Översättning.: Magdalena Sørensen, 103 s.

I samma stund som jag skriver min recension brinner katedralen Notre-Dame. I realtid betraktar jag hur eldsvådan sprider sig längs taket och bortåt, tills lågorna tycks sluka byggnaden i sin helhet. Den klichéartade bilden av Paris som jag tänkt mig – uttjänt, svår att göra något nytt av – blir ironiskt nog omskapad inom loppet av några få timmar, som om någon tryckt en glödande cigarett rakt genom turistkartan. Sightseeingbåtar glider häpet förbi. Det är en oväntad tragedi, omvälvande på ett radikalt sätt.

I Modianos debutsamling, "Espérance mathématique" från 2012, finns en dikt om en brinnande katedral som delar sig och förlorar sitt tak, medan staden gråtande ser på.

Det hela utspelar sig medan jag läser Marie Modianos första diktsamling på svenska, "En enkel visa och andra dikter", i Magdalena Sørensens översättning. Eftersom Paris utgör ett centralt motiv i samlingens första delar (där det på klassisk manér promeneras över broar, dröms i vindskupor, funderas på kafé) föreställer jag mig att branden kommer att efterlämna spår även i hennes diktning. Men se, det har den underligt nog redan gjort – i Modianos debutsamling, "Espérance mathématique" från 2012, finns en dikt om en brinnande katedral som delar sig och förlorar sitt tak, medan staden gråtande ser på. "Det förflutna passerar och lämnar oss sedan", lyder sista raden ungefärligt. Dikten må handla om krigets bombardemang, men som profetia betraktad är den märkligt exakt.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Marie Modiano, dotter till nobelpristagaren Patrick Modiano, är låtskrivare, sångare och författare. Hon har gett ut två romaner, två diktsamlingar och ett flertal skivor, ofta i samarbete med sin svenske make, musikern Peter von Poehl. Här finns starka band till den franska chansontraditionen, som så sömlöst rör sig mellan skriven och sjungen dikt, och motiven är därefter: romantiska, tankfulla, svävande. Det är salongsfähigt och sticker sällan i ögonen, vilket förstås inte är odelat positivt – det är svårt att se ett övergripande syfte.

Sist i raden, två dagar efter Drottninggatan, är naturligtvis Stockholm.

Ett par avsnitt bryter av, som den korta "In memoriam". De två dikterna har titlar efter två timslag under en och samma dag, den 9 april 2017. Vid den ena tidpunkten sker en uppräkning av städer vars sammanhang man inte genast förstår, tills man inser att den utgör en kronologisk genomgång av platser som drabbats av terrordåd. Sist i raden, två dagar efter Drottninggatan, är naturligtvis Stockholm. I nästa dikt beskrivs den universella sorgen, med ögonblickets närvaro: "De döda samtalar / På alla språk / Äntligen / Förstår de varandra".

Till de mer minnesvärda partierna hör den del som i samband med utgivningen i Frankrike tonsattes och gavs ut på skivan "Pauvre chanson". Här finns klangfärger som gör de vardagliga bilderna nytta, en livgivande rytm. Någonting liknande sker i det tillbakablickande partiet "Nattblå", där minnesbilder kapslas samman med en naivare röst:

Hon plockar en frukt utan att veta vilken sort det är:

Ätlig

Giftig

Det spelar ingen roll.

Roffa åt sig av jorden

Ta

Tömma

Så att inget finns kvar!
Barndomen bryter sig loss ur helheten och ger det perspektiv och den riktning man annars kan sakna, och jag undrar om inte den vuxne poeten kunnat närma sig tillvaron på samma sätt – lite otvunget, ilsket och kavat? Plockat fritt utan att bry sig om vad som kan tänkas vara giftigt eller inte. Vilket Paris hade en sådan blick kunnat se?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons