Annons

Grand finaleSvängigt värre när undergången slår till

”Grand finale” av Hofesh Shechter med tio dansare i en dystopisk värld.
”Grand finale” av Hofesh Shechter med tio dansare i en dystopisk värld. Foto: Rahi Rezvani

Dystopi och vild, brutal dans – det svänger om undergången hos Hofesh Shechter och hans ensemble. ”Grand finale” med levande musiker på scen är den israelisk-brittiske koreografens mest helgjutna verk.

Under strecket
Publicerad

Undergångstemat rymmer eufori. ”Grand finale” av Hofesh Shechter.

Foto: Rahi RezvaniBild 1 av 2

Musiken, delvis live, blir en enande kraft i ”Grand finale” av Hofesh Shechter.

Foto: Rahi RezvaniBild 2 av 2

Grand finale

Genre
Dans
Medverkande
Hofesh Shechter Company, musiker: James Adams, Rebekah Alan, Lucy French, Alex Paton, Richard Phillips
Var
Dansens hus
Koreografi
musik: Hofesh Shechter

Scenografi, kostym: Tom Scutt. Ljus: Tom Visser. Musik: Lehár, Tjajkovskij

Här sitter vi och ser mänskligheten förgöra sig själv – och känslan är märkligt euforisk. I en galen värld blir dansen, och musiken, både samvaro och flykt. Kanske just som på Titanic. Till ackompanjemang av wienervals framförd live av en kvintett på stråkar och dragspel faller kroppar och släpas iväg. Ironiskt eller på fullaste allvar.

Dansverket ”Grand finale” har visserligen ett par år på nacken, men det dystopiska temat och de våldsamma uttrycken för hur individerna desperat kastar sig mellan konkurrens, splittring, gemenskap och extas känns mer aktuellt än någonsin.

Hofesh Shechter, israelisk koreograf med bas i London där han sedan 2008 har sitt eget kompani, har sannerligen utvecklats sedan han gästade Dansens hus för första gången 2007 med ”Uprising” och ”In your rooms”. Ändå finns mycket av hans intensiva grundenergi kvar, liksom de existentiella tillstånden av vilsenhet, brutalitet, motstånd och uppror. Dragen framträdde även i ”Barbarians” (gästspel 2017), en galen stilmix där dansarna bråkade med barocken och koreografen kommenterade sig själv.

Annons
Annons

Undergångstemat rymmer eufori. ”Grand finale” av Hofesh Shechter.

Foto: Rahi RezvaniBild 1 av 2

Musiken, delvis live, blir en enande kraft i ”Grand finale” av Hofesh Shechter.

Foto: Rahi RezvaniBild 2 av 2
Undergångstemat rymmer eufori. ”Grand finale” av Hofesh Shechter.
Undergångstemat rymmer eufori. ”Grand finale” av Hofesh Shechter. Foto: Rahi Rezvani

Om man så vill kan man i ”Grand finale” alltjämt se spår av att Hofesh Shechter började sin bana i Batsheva Dance Company under Ohad Naharins ledning, och även dra paralleller till Israels andra stora koreograf, Sharon Eyal. Alla tre kan skapa koreografi där gruppen sätts under press: det unisont drillade slår över i okontrollerade krafter och väcker känslor av både obehag och befrielse.

I ”Grand finale” är rummet insvept i dis och mörker. De tio dansarna, ibland bara siluetter, tycks ofta lika anonyma som de stora, svarta väggpartier som glider omkring och skapar murar mellan gestalterna. I gliporna anas musikerna. Det är som om livet pågår oavsett om vi ser det eller inte, och som om varje rörelse bär på flera innebörder eller hårfina val: hjälpa eller stjälpa? Döda eller ge liv? I ett sorgset parti vaggar dansarna med tomma famnar då deras lealösa partner har fallit till golvet. Huvuden vänds uppåt som i bön. Händer slår mot bröstkorgar. Situationer fryses som på foton.

Hofesh Shechter komponerar som vanligt sin egen bultande, drivande elektroniska musik som ibland dånar olycksbådande, men väver in slingor av orientaliska klanger som fångar den folkdansliknande, studsande grundrytmen i koreografin – allt vildare, allt mer krigisk. Hets, ös, rave – och plötsligt en långsamhet som om alla svävade under vattnet med öppna munnar. Såpbubblor trillar ner från ovan.

Musiken, delvis live, blir en enande kraft i ”Grand finale” av Hofesh Shechter.
Musiken, delvis live, blir en enande kraft i ”Grand finale” av Hofesh Shechter. Foto: Rahi Rezvani

Kanske har den stora finalen redan ägt rum. Utan apokalyps. En dansare med skylten ”Karma” markerar att det är dags för paus. Lagom till andra akten har han kollapsat, men orkestern – en anslående kontrast i sammanhanget – skojar med publiken och lockar med oss i sång. I svärtan och kaoset finns ljusglimtar, humor och samhörighet. Det råa ruset bryts av stråkarnas harmoni som får alla att samlas, lyssna.

Dansen och musiken blir en besvärjelse som landar i slutscenens hastigt upplysta tablåer av närhet: en kyss, ett tätt vaggande led. Hoppfullt, ändå. Och ”Grand finale” är, trots vissa upprepningar, det mest helgjutna verk jag hittills har sett av Hofesh Shechter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons