Annons
Recension

SvansjönSvansjön med Cullbergbaletten

Cullbergbaletten i ”Svansjön” med Johan Inger (t v) som Prinsen.
Cullbergbaletten i ”Svansjön” med Johan Inger (t v) som Prinsen. Foto: Cullbergbaletten
Under strecket
Publicerad

Svansjön

Genre
Dans

Mats Ek. Dansens hus. Medv: Cullbergbaletten Scenografi: Marie-Louise Ekman, Peder Freiij | Ljus: Göran Westrup.

Flexade fötter, kala knoppar, tyllrumpor i vädret - varför var det kroppspråket så provocerande för somliga när Mats Ek 1987 klev ned i Svansjön och svepte trollspöet över baletternas balett? Då hade han ju redan (1982) placerat Giselle på dårhus, till exempel. Och den gången var det också Marie-Louise Ekman som laddade inramningen med näsvisa detaljer.

Faktum är dock att danshistorien inte bara är full av klassikeromtolkningar utan också av koreografer som genom att blanda samtida uttrycksformer med det klassiska mött balettpuritanernas motstånd. Men Mats Eks omdiskuterade tolkning uppfattar jag inte främst som en provokation utan som ett försök att hitta en subjektiv sanning i sagan. Vad är väl lämpligare än att använda den romantiska baletten och Tjajkovskijs mäktigt melankoliska men också muntra klanger för att berätta om allas vår ensamhet och längtan? Mats Ek vänder ut och in på vitt och svart, gott och ont, svagt och starkt, skönt och fult, men utan att släppa folksagan och Tjajkovskijs oemotståndliga musik i fyra akter.

Annons
Annons

När Cullbergbaletten nu återuppsätter Svansjön med nya dansare är det intressant att se verket både i perspektiv av det Mats Ek gjort senare med ord/dans och av andra sena Svansjöar. Exempelvis Örjan Andersson fantiserade fräckt om vad som hände sedan, i And the lake engulfed them, och britten Matthew Bourne gjorde ett socialt frigörelsedrama med homoerotisk laddning där alla fjäderfän var män.

Också Mats Ek släpper svanarna loss när han spinner på frigörelsetemat med prinsen i fokus. Likt en Peer Gynt lämnar prinsen modern och ger sig ut i världen för att söka sig själv och kärleken. Carl Inger, som tagit över Yvan Auzelys roll, är ett fynd. Han är en melankolisk Hamlet som ser livet i narrspegel men också kvävs i slottets gemak där hovets ritualer är lika löjliga som falska. Hans kropp trevar kalvlikt, sträcker sig efter det onåbara; är i ena stunden upprorisk buspojke, i nästa överdrivet hukande i en bockning ned till fötterna.

Gunilla Hammars ”födelsedagspresent” som ska locka prinsen med rosa behag, blir en tragisk påminnelse om det förljugna rollspelet vid hovet.

Talia Paz dominanta rödklädda drottningmoder är en ännu ung kvinna som väcker sonens svartsjuka när hon flörtar med hovmännen. Samtidigt stiger hon fram ur trollkarlen Rothbarts skepnad när sonen i andra aktens dröm möter den vita svanen bland en skara androgyna fjäderfän, som på en gång påminner om och bryter mot hovetiketten. De tre spralliga hovnarrarna Åsa Lundvik Gustafson, Johanna Lindh och Yamit Kalef förvandlas till en trio ankungar som utför småsvanarnas kända pas de quatre som vore de Knatte, Fnatte och Tjatte.

Annons
Annons

Den som sett svanar på land känner igen de klumpiga kliven och de vinklade vingarna. Men svanarna är också djur; en dionysisk kraft som tar prinsen i besittning. Julie Guiberts svandrottning påminner i sin kraftfullhet litet om en ung Ana Laguna. Hon är ingen späd sylfid utan en dam som vet vad hon vill - vit eller svart. Mötet med prinsen är en kär lek, av lust och trots, nyfikenhet, skakande utbrott och rejäla sparkar.

Boaz Cohens gamle trollkarl Rothbart är möjligtvis mer rädd för att bli övergiven än farlig; likt ett bölande barn tröstar han sig med godispåsen. I sådana stunder kan man önska att Mats Ek hållit igen en smula. I tredje akten, då prinsen på sin resa åter möter svanen i svart skepnad, är Cohen en svartklädd ”Bernarda” som stolt men vakande iakttar ungdomarnas knuffande möte och inser sin egen förestående ensamhet.

Från tredje akten blir över huvud taget Mats Eks omtolkning som mest levande. Han frigör sig från originalets nationaldanser och motiverar dem genom prinsens resa. Ryssarna i sina Mondriankostymer och framför allt Veli-Pekka Peltokallio och Fabrice Serafino i den klezmerklingande israeliska duetten är njutbara inslag där fantasin och koreografin går hand i hand.

Svansjön à la Ek är en allvarlig lek om mod och mognad. Här är drömmen om den vita slöjan falsk. När Carl Inger i slutscenen tvekande men nyfiket närmar sig den blinkande svarta svanen är det inget tragisk slut utan en insikt om motsatsernas nödvändighet. Precis som när ägget i Eks Törnrosa (1996) är svart.
I Svansjön berättar Mats Ek än en gång om kärleken som drivkraft och beroende; mellan föräldrar och barn, mellan man och kvinna. Lena Wennergen-Juras, Ana Laguna och Pompea Santoro har bistått med god instudering som ger både fåglar och finfolk liv i en modern klassiker som roar mest och oroar ibland.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons