Annons
Recension

SvansjönSvansjön stänker dårskap

Under strecket
Publicerad

Svansjön

Genre
Dans

Sasha Pepelyaev, Peeter Jalakas. Dansstationen/Palladium, Malmö. Ass koreografer: Tatiana Gordeeva, Daria Buzovkina | Musik: Sergei Zagny, Tjajkovskij.

Svansjön som en drömsk illusion om en bättre värld - där man brutalt vaknar upp vid en postindustriell sjö full av kvinnotårar och tomt skramlande (gift)tunnor som blivit kvar sedan såväl stolta femårsplaner som frihetsdrömmar gått i kras.
Dansbiennal 2004 i Skåne, den tredje efter Stockholm 1998 och Umeå 2001, inviger med baletternas balett. Men eftersom Tjajkovskijs ”Svansjön” är en användbar saga - redan berättad med betoning på maktkamp, familjedrama eller homoerotik av exempelvis Mats Ek, Matthew Bourne och John Neumeier - är det inte heller nu någon traditionell tyllsaga à la Petipa-Ivanov som bjuds.

Tvärtom. Den ryske ledaren för Kinetic Theatre i Moskva Sasha Pepelyaev, som 1998 blev känd i Sverige som en progressiv personlighet i perestrojkans kölvatten, har den här gången slagit sig ihop med den estniske regissören Peeter Jalakas. Med ett slags hatkärlek till den klassiska balettens klichéer och Tjajkovskijs nötta musikaliska teman, skapar de med nio skådespelare och dansare en infallsrik, absurt humoristisk och svartsynt kollageartad betraktelse över konst-ideal, könsroller, makt och samhälle.
”Svansjön” har ju överlevt både Tsarryssland, revolution, Sovjetdiktatur, statskupp och perestrojka - ja, baletten har blivit redskap och metafor för alla som behövt den. Här lever fragmenten sitt eget liv, också på filmduken. Det börjar med att tre mustaschprydda män (Marx, Lenin, Stalin? Prins Siegfried, trollkarlen Rotbart, centralmakten?) dimper ned i varsin flygande tunna bland en skara kvinnor med huvudena under spannar som torkhuvar. I den grå massan finns också en svart Odile som gråter och en vit Odette som oskuldsfullt kramar ett gosedjur.

Annons
Annons

Prinsen(?) i kritstreck liknar en modern kapitalist som med hjälp av sina demaskerade hantlangare ovarsamt hanterar de marionettlika kvinnorna, våldför sig på dem, styr och ställer. Men maktspelet är inte givet och gränsen mellan dröm och verklighet bryts hela tiden. Kontrasterna framhävs; mellan svarta, mullrande och disciplinerat rullande tunnor och vita sängkläder som även blir filmdukar. På dem visas gamla dokumentärsnuttar och görs paralleller, som i klippet mellan svandansöser på led och traktorer i räta rader utanför fabriken, ett underbart ironiskt montage inspirerat av Eisensteins filmkonst.
Småsvanarnas ”pas de quattre” löper som på band på duken medan kvinnorna på scenen blir alltmer individuella. Den vita flickan visar sig vara en dominant katta. Männen, som likt Chaplins luffare i ”Moderna tider” ibland fastnar i en mekanisk skruvrörelse, utför akrobatiskt avancerade (mans) ritualer men verkar tappa greppet om tillvaron.
Till slut är de tre vise männens kraft förbrukad, nakna omvandlas de till svanar och ger sig iväg till andra sälla jaktmarker medan tidens sotsvarta slöja bäddar in det förlorade paradiset.
Visst blir det några koreografiska upprepningar och
övertydliga tecken under halvannan timme, men som idé om ett allkonstverk färgat av östeuropeisk erfarenhet är denna ”Svansjön” högst sevärd.
Det stänker dårskap och lekfullhet om den unga ensemblen - och en gnagande fråga om frihetens väsen hänger kvar. Våra grannar är värda att lyssna till.

”Svansjön” gästar Dansens hus i Stockholm 24-27/4, Linköping 4/5 och Umeå 8-9/5.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons