Annons

Till min sonSvar till dem som tror mäns problem är feministers fel

Augustin Erba, redaktör för ”Till min son”.
Augustin Erba, redaktör för ”Till min son”. Foto: Sandra Löv

Tretton pappor skriver brev till sina söner, om sådant de sumpat, om varför lögner är farliga och hur det är att vara en oduglig förälder. Carl Cederström läser ett hjärtskärande inlägg i debatten om vilsna pojkar.

Under strecket
Publicerad

Till min son

Författare
Red: Augustin Erba, med texter av Theodor Kallifatides, Kalle Lind, Kristian Lundberg, Edward Blom med flera
Genre
Sakprosa
Förlag
Forum

220 s.

Tretton författare skriver brev till sina söner och även om något enstaka brev påminner om ett långrandigt tal under en studentavslutning så är det, på det stora hela, hjärtskärande och oerhört viktig läsning. Mest angeläget blir det när papporna skriver om sin ånger, om det de sumpat eller är på väg att sumpa.

En pappa berättar om hur han försummat sin son. Vi får inte veta exakt hur, mer än att pappan bars ut av fyra poliser, och att sonen såg det. "Det fanns bara jag, inte ens min son gav jag plats åt i min sjukdom, till och med honom tvingade jag bort". Nu ses de inte längre. Det är för sent. En annan pappa beskriver sig som en frånvarande, rätt oduglig förälder. Nu letar han efter en annan pappa till sina barn. "Men tills vi hittar den där killen som kan kliva in och ta över, så stannar jag kvar i huset. På min stol i mitt arbetsrum."

Kåsören Kar de Mumma var en av de första att bjuda på underhållande läsning om faderskapet, bland annat med krönikor i den här tidningen.

Alla historierna är inte olyckliga, men tonen är genomgående allvarlig, ibland melankolisk, och det är just det som gör boken så uppfriskande, närmast radikal.

Annons
Annons

Vanligtvis skriver pappor i en tvångsmässigt humoristisk ton. Så har det varit länge. Kåsören Kar de Mumma var en av de första att bjuda på underhållande läsning om faderskapet, bland annat med krönikor i den här tidningen. I "Faderskapets kval och lycka" från 1946 skriver han skämtsamt om den nya tidens blöjpappa som förväntas vara kunnig i barnavård och matlagning. Han berättar om en pappa som i desperation flänger runt staden för att hitta färggranna såpbubblor till sin tvååriga dotter. Han blir så utmattad av företaget att han tar en paus på Solvalla. Där får han syn på en ung flicka som blåser såpbubblor. Hon berättar var hon har köpt dem. Han kastar sig i en bil och åker till affären och sedan hem med den utlovade presenten. När han andfådd dundrar in i vardagsrummet kommer besvikelsen. Farbror Jockum har hunnit före, med samma present.

Det är så det har låtit under åren: putslustiga historier om pappor som fumlande försöker tillfredsställa dessa outgrundliga små varelsers behov. Det var så det lät i Bill Cosbys bok, "Pappaliv", som blev den snabbast säljande boken någonsin när den kom ut i USA 1986. Och det var så det lät i Adam Gopniks "Through the children's gate" från 2006, och Michael Lewis "Home games" från 2009. I den ena får vi höra om en treåring som berättar om låtsasvännen, Mr. Ravioli, som jobbar "i teve" men alltid är för upptagen för att leka. I den andra om en dotter som rusar in i badrummet, drar bort duschdraperiet och skriker, "pappa har en liten penis”.

Inom sig har han en ursinnig 1800-tals man, som vägrar att feminiseras. Fast sedan händer något.

Annons
Annons

Men något har lyckligtvis hänt på senare år. I Jonas Hassen Khemiris "Pappaklausulen", som publicerades tidigare i år, är den tvångsmässiga humorn långt borta. Här står i stället sorgen i centrum – sorgen att inte kunna känna och uttrycka närhet till de som står en närmast. Även Karl Ove Knausgård har beskrivit faderskapets inre konflikter på ett ocensurerat vis. I början av andra delen av "Min kamp" promenerar han runt på Stockholms gator med barnvagn. Han hatar det. Inom sig har han en ursinnig 1800-tals man, som vägrar att feminiseras. Fast sedan händer något. I slutet av samma bok har han tre småbarn och inte längre tid för sådana bryderier. Nu handlar allt om att ta sig från punkt a till punkt b.

"Till min son" är skriven i samma ocensurerade anda. Den vilar på premissen att det här med att vara man inte enbart är något att vara stolt över. Augustin Erba skriver i bokens inledning att det är "på sin plats att påminna om vilka som begår de flesta brotten i samhället, vilka som främst är orsaken till att #metoo behövs och vilka som hatar mest på nätet. Det är vi män, vi fäder och våra söner".

Breven kan läsas som ett inlägg i den senare tidens debatt om de nya vilsna pojkarna där manlighetsprofeter menar att det är den urspårade feminismen som underminerat de unga männens självkänsla, och att män måste lära sig att ha kuken både mellan benen och i huvudet.

Det är inte minst som en motvikt till dessa röster som "Till min son" är en viktig bok. En av papporna varnar sina söner för lögnen, en sjukdom som börjar med små överdrifter och som av någon anledning är särskilt vanlig hos män. Och en annan pappa förklarar för sina söner: "Det går faktiskt att styra kuken. Eller rättare sagt: ni måste göra det."

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons