Annons
Krönika

Lotta Lundberg:Svara om hasch och lämna prov i rör? Alltid redo!

Under strecket
Publicerad
Foto: Claudio Bresciani/TTBild 1 av 1
Foto: Claudio Bresciani/TTBild 1 av 1

När sköterskan listar sjukdomarna jag kan få diagnos på svarar jag ja direkt. Men i min bekantskapskrets är man inte lika entusiastisk över undersökningen.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Jag har fått ett brev från universitetskliniken Charité.

Genom någon urvalsprincip som bara Gud och kliniken känner till har jag blivit anmodad att delta i Tysklands största hälsoundersökning. 200.000 medborgare i Berlin ska undersökas under 2018.

Det tar en dag, säger sköterskan.

En motsvarande undersökning skulle kosta över 30 000 kronor om jag gjorde det privat.

Vill jag vara med att förebygga och tidigt diagnostisera sjukdomar?

Listan hon rabblar på elände och lidande är jättelång; hjärtinfarkt, diabetes, alzheimer, allergier, stroke, cancer – rakt ner i helvetet. Alltid redo, svarar jag, utan att blinka.

Annons
Annons

En motsvarande undersökning skulle kosta över 30 000 kronor om jag gjorde det privat.

Min försäkring (KSK, Künstlersozialkasse) täcker i princip basutbudet; att få kolla levern, sköldkörteln, järnbristen och tänderna en gång om året. Och förstås klämma in tutten i en plättlagg. Med mera. Gyn, ja ni vet.

Men det här är de luxe: jag kommer få greppa om små hantlar (så hittar man tydligen osteoporos). Svara på tusen frågor om hasch och leverpastej, aborter och fluortanter. Lämna spott och kiss och bajs i små rara rör. Ta svindyrt demensblodprov. Cykla och hoppa och mäta alla tryck och valkar och blåsa i ballonger. Ligga i en MRT en hel timma för att scanna varenda vrå av kroppen. Med mera.

Helt random ringer de sen fem gånger under året och frågar vad man åt i går. Och drack.

Allt ska analyseras och värderas och jag får tillgång till samtliga resultat. Samt hundra spänn och en ostmacka som tack för besväret.

Varför skulle jag inte göra det här?

Jag tar upp frågan i bekantskapskretsen och där är man inte lika entusiastisk.

Får man verkligen ta vad man vill ha om vi förolyckas men hjärtat fortsätter att slå?

Dataskydd är den första frågan.

Vill jag att försäkringsbolagen ska känna till mina svaga punkter? Kan man hacka sig in i Hillarys mejl är det en barnlek att kolla ditt kolesterol. Och Putin bryr han sig? Jag menar, verkligen?

Vad gör du med resultatet är nästa fråga.

Om de hittar någon liten ondskefull cell som vandrar sin egen tysta ban genom tunntarmen, eller om de här krumelurerna en har i öronen, som pigan Lina sa vid husförhöret i Katthult, tänk om där sitter någon liten prick som ynglar av sig?

Plötsligt blir vi nästan andliga där vi sitter och pratar över ett glas vin. Var det här livet bara en flygtur, med start, drinkar och sen avstigning för samtliga?

Får man verkligen ta vad man vill ha om vi förolyckas men hjärtat fortsätter att slå?

Eller vill vi hellre att allt ska brinna upp samtidigt – i samma brasa – så att säga.

Samma vecka kan man läsa i tidningen om något test med avgaser som man gjort på människor. Det var inte riktigt kosher. Men det var näringslivet. Det här är ju staten. Staten!

Jag tar upp frågan med min favoritnunna i ”mitt” kloster.

Hon krånglar som vanligt till allting ännu mer:

Det är inte avstigning för samtliga, säger hon, den som tror fortsätter uppåt.

Hur det än är med den saken gör hon mig ändå lite mindre brydd. Jag har en månad på mig att begrunda. Det är helt okej att lämna återbud.

För nog har jag väl förstått att jag inte har en själ utan är en själ och att den – själen – inte sitter i njuren?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons