Annons
Krönika

Jonas Fröberg:Svåra val en del av livet – och bilägandet

SvD:s Jonas Fröberg skriver här sin sista krönika innan han går vidare till nya äventyr.
SvD:s Jonas Fröberg skriver här sin sista krönika innan han går vidare till nya äventyr. Foto: Joakim Ståhl
Under strecket
Publicerad

Nyckeln fumlas upp ur byxfickan och garagelåset fjädrar lätt när jag vrider om. Dörren dras upp och det pirrar till i bröstet när två välbekanta bilsiluetter visar sig i mörkret.

Men framförallt får näsans känselceller ett knytnävsslag där i dörröppningen när den förtätade gummi- och plåtdoften möter och berättar om förra sommarens resor med kaffetermos på ringlande vägar i Norrlands inland.

Dörröppningens solstrålar når ”Lilla Grå” – min Saab 96 tvåtaktare från 1962 som i vinter delat varmgarage med den för förra säsongen nya svarta Saab 900 aeron från 1990 – min kanske mest njutbara bil någonsin.

Men det är till Lilla Grå jag först går fram, trycker in den runda kromknappen på förardörren som glider upp och herregud, hur kan gamla bilars interiörer dofta så säreget mustigt gott?

Kanske för att de minner om barndomen; om att kura i baksätet medan vuxna mumlade tryggt där framme, precis som när man låg i pojkrummet om kvällen och hörde dem prata med gästerna i vardagsrummet och kunde somna tryggt.

Jag äger nämligen ytterligare tre bilar, inhysta som krigsbarn runt om i Sverige.

Annons
Annons

Ett par minuters varmkörning på båda bilarna gör gott inbillar jag mig: Det ljust hostiga ”rantaran-tan-tanet” från tvåtaktaren och djupmörka blubbandet från 900 turbon lyfter fram vidlyftiga drömmar om denna sommar: Jakten på den perfekt jämna tomgången ska inledas, vaxningen ombesörjas och originalstereodetaljerna från Tradera bjudas in.

Men vintermånaderna innan detta årets första garagebesök har genomsyrats av svåra val: jag äger nämligen ytterligare tre bilar, inhysta som krigsbarn runt om i Sverige. En, den silvriga Volvo 264:an är såld och i goda händer.

Men jag måste sälja en. Minst.

En kamp mellan intellekt och känslor rasade. Jag har två Saab 900 turbo i två olika grönkulörer varav en måste bort för att kunna gå vidare med ett nytt projekt. Men var det den mörkt scarabégröna eller ljust malakitgröna som skulle säljas? Våndan har lamslagit mig i ett halvår där stora frågor kommit upp: om vem man är. Om att våga. Om att bara göra och inte tänka så mycket.

Så föll beslutet på plats och jag håller nu på att sälja den ljust malakitgröna.

Anledningen är ljus: att bereda plats för något nytt. Att våga. Men det är svårt när man trivs bra med det gamla.

Liksom i bilägandet kan det också ske i övriga livet. Efter tio år blir detta den sista motorkrönikan innan jag går vidare till nya äventyr. Pirr blandas med saknad – av interaktionen och möten med er kräsna, fina, pålästa och hjärtevarma läsare. Tack för allt.

Jonas Fröberg har varit SvD:s motorredaktör i tio år men slutar inom kort på SvD.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons