Annons

Svårare skriva om knark än om sex

Jack Hildén (född 1989) och bosatt i Rågsved är skribent på Aftonbladet Kultur och har tidigare gett ut romanerna ”Vi, vi vaktmästare” och ”God och opåverkad”.
Jack Hildén (född 1989) och bosatt i Rågsved är skribent på Aftonbladet Kultur och har tidigare gett ut romanerna ”Vi, vi vaktmästare” och ”God och opåverkad”. Foto: Tove Freiij

Att skriva litterärt om missbruk kräver sin författare. Det konstaterar Andres Lokko efter att ha läst Jack Hildéns diktbok ”Laddet” och Brett Andersons nya självbiografi. Den ena fast i romantik, den andra bortom.

Under strecket
Publicerad
Foto: IT-LIT Bild 1 av 3

Suedesångaren Brett Anderson bokdebuterade för två år sedan med den självbiografiska ”Coal black mornings”. Nu är han aktuell med uppföljaren, ”Afternoons with the blinds drawn”.

Foto: Diogo Baptista/TT Bild 2 av 3
Foto: Little Brown book group Bild 3 av 3
Foto: IT-LIT Bild 1 av 1

 
Laddet
Författare: Jack Hildén
Genre: Poesi
Förlag: IT-LIT
286 s

Afternoons with the blinds drawn
Författare: Brett Anderson
Genre: Biografier
Förlag: Little Brown

Det är dokumenterat svårt att skriva om sex. Sedan 1993 delar den brittiska tidskriften Literary Review årligen ut ett pris för ”Bad Sex in Fiction.”

Senast gick det till James Frey. 2008 delades det, utöver den ordinarie utnämningen, även ut ett hederspris till John Updike för lång och trogen tjänst.

Det finna bara ett ämne som det är svårare att skriva om: knark.

Jag tror att det dessutom är än svårare att göra det på svenska eftersom vår moderna drogromantiska litterära kanon är relativt skral. Och svenska översättningar av ”klassisk” missbrukslitteratur – från Charles Bukowski till Irvine Welsh – har oftast tappat bort mig i redan då föråldrad knarkarslang som har gjort dem oläsliga.

Uppdaterad så kallad becknarterminologi är av yttersta vikt när det ska handla om narkotika.

Foto: IT-LIT

Jack Hildén dök ganska nyligen upp på min radar på allvar när han i en kultursidetext ondgjorde sig över autofiktion om tillnyktring. Han syftade mest på Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med” som just då hade rönt mycket uppmärksamhet och Hildén efterlyste, aningen nonchalant, i stället fiktion som utspelar sig mitt i missbruket.

Annons
Annons

Och, vips, bara några få månader senare kommer så hans egna lilla bok som behandlar just det ögonblick där författarens festknarkande övergår i missbruk, kanske till och med i ett beroende. Det förblir oklart, vilket också är syftet.

”Laddet” som boken tidsenligt heter använder den i sammanhanget fiffiga formidén att själva verket omgärdas av betydligt fler helvita oskrivna blad än de med text. Både före och efter, jag vill tycka att det är fånigt men är faktiskt det mest effektiva – för att inte säga poetiska – med ”Laddet”.

Ladd är alltså det gängse slanguttrycket för kokain. Det är mycket möjligt att det har bytts ut mot något annat mellan bokens tillkomst och publicering. Det brukar ju svänga ganska snabbt, det ligger i det illegalas natur.

Det förbryllande är romantiseringen, mytologiseringen, av ens eget knarkande. Är det för övrigt inte alltid just hyfsat unga män – bara män – som finner detta så oemotståndligt? I mitt yrke som rockjournalist har jag själv drabbats av den romantiseringen.

”Här står jag i en solkig hotellsvit i Ixtapaluca klockan 06.30 på morgonen med fyll-i-valfri-artist som vant räcker över en ihoprullad fempundssedel.”

Killar som just har lärt sig uppskatta ladd bara måste berätta det för omvärlden. Inte bara är det illegalt, det är också dokumenterat farligt och således tufft. Enkel matematik. Men så fort man pratar om kokain i dessa termer sänks det automatiskt och ironiskt ner ett par mörka solglasögon från taket och man förvandlas ögonblickligen till sällskapets clown.

Det här är oundvikligt. Och just så beter sig även Hildéns lilla bok på vers, men som egentligen är en uttänjd småprovokativ krönika.

Annons
Annons

Suedesångaren Brett Anderson bokdebuterade för två år sedan med den självbiografiska ”Coal black mornings”. Nu är han aktuell med uppföljaren, ”Afternoons with the blinds drawn”.

Foto: Diogo Baptista/TT Bild 1 av 2
Foto: Little Brown book group Bild 2 av 2

Man känner doften av gräs, metalliska kemikalier och bränd folie i varje kapitel, tills man inte gör det längre.

Suedesångaren Brett Anderson  bokdebuterade för två år sedan med den självbiografiska ”Coal black mornings”. Nu är han aktuell med uppföljaren, ”Afternoons with the blinds drawn”.
Suedesångaren Brett Anderson bokdebuterade för två år sedan med den självbiografiska ”Coal black mornings”. Nu är han aktuell med uppföljaren, ”Afternoons with the blinds drawn”. Foto: Diogo Baptista/TT

Brett Anderson, sångare i det brittiska popbandet Suede, är 22 år äldre än Jack Hildén och bokdebuterade för två år sedan med den självbiografiska ”Coal black mornings”, en utomordentligt älskvärd uppväxtskildring i excentrisk arbetarklassmiljö i tråkig syd-engelsk satellitförort. Brett lovade dyrt och heligt att inte skriva den sedvanliga historien om ”groupies, kokain och guldskivor” och ”Coal black mornings” slutar klädsamt minuterna innan Suede ger ut sin första singel.

Boken blev en oväntad kritiker- och publiksuccé och förlaget krävde en uppföljare. Det har de fått, men ”Afternoons with the blinds drawn” beter sig nog inte som de hade väntat sig.

Allt utlovat knark är blott ett mörkt moln som nästan okommenterat pågår i bakgrunden. Man känner doften av gräs, metalliska kemikalier och bränd folie i varje kapitel, tills man inte gör det längre.

Det är en hushållssyssla, en glädjelös rutin, som att diska eller gå på toaletten.

Foto: Little Brown book group

Bretts metamorfos från stigande rockstjärna via entusiastisk blandmissbrukare till fullfjädrad heroinist är beskriven med ett utmejslat tålamod och smart metodik. Hans accelererande missbruk är bara en fördragen tung och smutsig sammetsgardin, precis som bokens utmärkta titel indikerar.

”Afternoons with the blinds drawn” skulle med lätthet ha kunnat bli en utdragen ”Laddet” men den vägrar eftersom den har ynnesten att ha kommit ut på andra sidan romantiseringen. Att den också har tagit sig ur själva missbruket är sekundärt.

Jag förstår vad Jack Hildén vill åt. Han vill fånga nyttjandet av sin valda drog i stridens hetta, exakt där den besitter förmågan att ta över precis allting och laddet i sig blir själva livet.

Men detta uppnådde Malcolm Lowry intill oöverträffbar fulländning i ”Under vulkanen” redan 1947 och läser man om den inser man hur oerhört lite – om ens något – som har förändrats sedan dess.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons