Annons
Kommentar

Lyra Koli:Svårsmält sanning: vanliga människor – oftast de som våldtar

Aggressiv, maktgalen, kåt och nästan sociopatiskt empatilös. Mithu M Sanyals bok ”Våldtäkt: Aspekter av ett brott” vänder upp och ner på våra föreställningar om våldtäktsmannen. Sanningen är svårsmält, men de flesta sexuella övergrepp begås av helt vanliga människor.

Under strecket
Publicerad

Hundratals demonstranter på väg mellan Stortorget och Triangeln i Malmö under en demonstration mot sexuellt våld i januari i år.

Foto: Johan Nilsson/TTBild 1 av 2

Mithu M. Sanyals bok ”Våldtäkt : aspekter av ett brott” ges ut av Ordront.

Bild 2 av 2

Hundratals demonstranter på väg mellan Stortorget och Triangeln i Malmö under en demonstration mot sexuellt våld i januari i år.

Foto: Johan Nilsson/TTBild 1 av 1
Hundratals demonstranter på väg mellan Stortorget och Triangeln i Malmö under en demonstration mot sexuellt våld i januari i år.
Hundratals demonstranter på väg mellan Stortorget och Triangeln i Malmö under en demonstration mot sexuellt våld i januari i år. Foto: Johan Nilsson/TT

Våra föreställningar om våldtäkt är präglade av fler stereotyper, myter och inlärda narrativ än alla andra våldsbrott. Blunda och du kan säkert frammana en tydlig scen, även om du aldrig har varit med om en.

Kanske ser den ut som i Annika Norlins sång ”Allt som är ditt”: ”Du går genom parken / Det är inte ens natt än / Och två som går bakom springer ifatt och tar / Allt som är ditt”.

Bilden av offret har länge stått i centrum: en svag, hjälplös, slampig och naiv kvinna (för det talas i princip bara om kvinnliga våldtäktsoffer) som alla kvinnor potentiellt redan är eller kan göras till i en handvändning. Allting kan när som helst tas ifrån oss.

Även om detta säkert kan stämma i en del fall, så begås de flesta sexuella övergrepp av helt vanliga människor.

Annons
Annons

Mithu M. Sanyals bok ”Våldtäkt : aspekter av ett brott” ges ut av Ordront.

Bild 1 av 1

Föräldrar sitter uppe och väntar ängsligt på att deras flickor ska komma hem i ett stycke. Trots att unga män löper mycket högre risk för att drabbas av våldsbrott så framstår de sällan som lika utsatta och sårbara. Tjejer tilltalas däremot redan från en tidig ålder som tänkbara våldtäktsoffer. Därmed får vi lära oss att inte bara vår sexualitet utan själva vårt sätt att ta plats i det offentliga rummet är bräckligt, passivt och ofrivilligt inbjudande.

Mithu M. Sanyals bok ”Våldtäkt: Aspekter av ett brott”, nyligen utgiven på svenska av Ordfront, genomför en grundlig kulturhistorisk undersökning av den här synen på våldtäktsoffer. Men den gör också något mycket viktigare: den kritiserar våra föreställningar om förövaren.

I samband med metoo har sättet vi diskuterar sexuella övergrepp förändrats ganska radikalt. Fokuset har äntligen vänts mot männen (för det talas i princip bara om manliga förövare), men ljuset i vilket vi granskar dem verkar knappast mindre förblindande än sättet vi nagelfar offren. Våldtäktsmännen beskrivs som aggressiva, maktgalna, kåta och nästan sociopatiskt empatilösa.

Mithu M. Sanyals bok ”Våldtäkt : aspekter av ett brott” ges ut av Ordront.
Mithu M. Sanyals bok ”Våldtäkt : aspekter av ett brott” ges ut av Ordront.

Även om detta säkert kan stämma i en del fall, så begås de flesta sexuella övergrepp av helt vanliga människor. Orsakerna kan vara många och blandade: en från barndomen bristfällig emotionell träning i att känna in andra, en dumhet förstärkt av alkohol och andra droger, depression och en förvriden bild av hur sex ska gå till.

Annons
Annons

Våldtäkt hänger i luften så snart den farliga penisen vistas i samma rum som en vagina.

Men det har blivit svårt, nästan omöjligt, att tala om förövare i andra termer än demoniseringar. Det är som om varje försök att förstå skulle vara ett försök att förminska brottet och avfärda offret. Precis som varje kvinna har fått lära sig att se sig som ett potentiellt byte ska nu varje man börja betrakta sig som en potentiell våldtäktsman; som om den manliga sexualiteten i sig vore aggressiv och okänslig.

”Föreställningen om att sexuella övergrepp är ’en triumf för [våldtäktsmannens] manlighet’ utgör fortfarande en oemotsagd del av narrativet om våldtäkt”, skriver Sanyal, ”liksom idén om att mannen upptäckte att hans könsorgan kunde fungera som ett vapen och framkalla rädsla.”

Sanyal visar också hur den här stereotypen för manlig sexualitet slår mot transkvinnor. När man i USA har velat begränsa transpersoners rättigheter, till exempel att använda toaletter, har argumentet varit att man velat skydda cis-kvinnor från våldtäkt. Trots att det inte finns ett enda dokumenterat fall där en transkvinna har attackerat en cis-kvinna på en offentlig toalett så blir hotet om våldtäkt ett automatiskt rättfärdigande.

Redan i magen tolkas pojkfostrets rörelser som mer aktiva, arga och osårbara än flickfostrets.

Våldtäkt hänger i luften så snart den farliga penisen vistas i samma rum som en vagina. När debattörer frågar sig ”vad som händer” om vi låter människor definiera sin könstillhörighet själva – ”vad händer med könsseparatistiska rum som fängelser, omklädningsrum och kvinnojourer?” – fungerar hotet om våldtäkt som effektiv skräckpropaganda. Nu kan våldtäktsmän, om de ”bara” identifierar sig som trans, placeras på kvinnofängelser!

Annons
Annons

Men för att argumentet ska fungera måste man fullständigt bortse ifrån att samkönade anstalter länge har toppat listorna för brottsplatser för sexuella övergrepp. Kanske bryr man sig inte om offer för samkönade våldtäkter. Kanske anser man att det inte ens kan kallas våldtäkt om det inte finns en penetrerande penis och en bräcklig cis-kvinnokropp inblandade.

Om dylik alarmism hade utgått från en uppriktig vilja att förebygga våldtäkter, och inte bara transfobi, hade argumenten sett helt annorlunda ut, men väldigt få av våra samtal om sexuella övergrepp är verkligen konstruktiva. I samtal om våldtäkt är det fortfarande okej, till och med önskvärt, att vara binärt fördomsfull. Man ska vara svartvit, tveklös och kompromisslös.

I Columbia Universitys arbete med att förebygga sexuella övergrepp, SHIFT (”The sexual health initiative to foster transformation”) har man brutit den normen och istället ansträngt sig för att granska bidragande orsaker. Deras undersökningar visar bland annat att sexuella övergrepp lättare händer på campus där det saknas tillgång på nattmat, och att män i manliga studentföreningar inte bara är mer sannolika förövare, utan också mer sannolika offer. Som Jia Tolentino konstaterar i sin artikel om SHIFT i New Yorker: ”En kultur som inte lär män att fråga efter samtycke lär dem inte att att de kan neka någon sitt samtycke heller.”

I Sanyals bok framstår den här bristande emotionella kunskapen hos män som den främsta orsaken bakom många sexuella övergrepp. Redan i magen tolkas pojkfostrets rörelser som mer aktiva, arga och osårbara än flickfostrets. Män får lära sig att vara hårda och självtillräckliga, och de får lära sig att deras sexualitet kan användas som ett vapen, trots att penisen är ett av de allra mest sårbara mänskliga organen.

Samtalet vi för om sexuella övergrepp i dag gör inget för att korrigera den bilden. Tvärtom återskapar själva språkbruket den könsmaktsordning som våldtäkt sägs vara den yttersta symbolen för. Offer kommer inte från Venus och förövare kommer inte från Mars. Alla människor kan vara sårbara, självständiga, förvirrade, starka och göra misstag.

Det betyder inte att det någonsin skulle vara okej med sexuellt våld. Men precis som med andra våldsbrott borde vi kunna förstå att det finns fler bidragande orsaker än bara illvilja.

Efter reklamen visas:
Så startade #metoo
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons