Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Svårt för tonårskillar att fly mansfällan

Under strecket
Publicerad

Om jag vore pojke. ”If I were a boy”. Beyoncés hit skulle kunna vara soundtrack till några av de senaste årens mest uppmärksammade, och viktigaste, böcker. I Augustprisbelönade ”Pojkarna” av Jessica Schiefauer dricker tre tjejer av en magisk nektar som gör att de förvandlas till killar på nätterna, och får uppleva livet som tonårspojke – och hur det är att slippa kränkningar och sexuella trakasserier.

I Jennifer Clements ”En bön för de stulna” skildras livet för flickor och kvinnor i skuggan av de mexikanska drogkartellernas terror. ”Det bästa man kan vara i Mexiko: en ful flicka”, skriver Clement och berättar om Ladydi Garcia Martínez som blir utklädd till pojke för att undkomma kidnappning till sexslaveri och trafficking.

Flickor gräver ner sig i gropar i djungeln för att rädda sig undan männen som åker runt i svarta Cadillacs och letar efter vackra flickor.

Om flickor i Afghanistan som också de överlever genom kamouflage berättar SvD-kolumnisten Jenny Nordberg. Hennes bok ”De förklädda flickorna i Kabul” berättar om ”bacha posh”, flickor som kläs ut till pojkar i ett samhälle där söner alltid värderas högre än döttrar. Och om hur dörrar till utbildning och ett friare liv öppnas för dem, åtminstone tills de kommer i puberteten och blir bortgifta, ofta mot sin vilja.

Annons
Annons

Att samhälle efter samhälle visar exempel på hur flickor för att leva ett liv i frihet eller ens överleva måste byta kön, om än i tanken eller med förklädnad, är ett totalt underkännande av tanken om alla människors lika rättigheter, oavsett kön.

Beyoncés ”If I were a boy” handlar mest om hypotesen att slippa tänka på vilka kläder man ska sätta på sig på morgonen, men för hundratusentals flickor runt vår jord handlar det om grundläggande rättigheter som förvägras dem av den enda anledningen att de är födda utan penis.

Ändå har ett antal händelser den här våren fått mig att fundera över varför inte fler pojkar väljer livet som flicka. Och nu menar jag inte på det sättet som manliga könsbyten brukar skildras i komedier, som när Dustin Hoffmans Tootsie stapplar sig fram på Manhattans gator i högklackat i jakt efter ett könskvoterat jobb.

Vad är egentligen alternativet för en ung kille som har fastnat i den fullständigt livsfarliga cocktail av machoideal och gängkultur som är verkligheten för många i såväl Sverige som runt hela vår jord? Hur kliver man av? Hur gömmer man sig från det som förväntas av en som kille idag? Om en tonårskille vill slippa vara en del av en våldsbejakande kultur eller ens få en chans att gråta så att någon annan ser det, finns få utvägar. Tanken att han skulle klä ut sig till tjej för att komma undan ter sig bara putslustig, som klyschan om en överspacklad transa i någon matinéfilm.

Det beror väl både på att det alltid ses som något av en degradering att uppfattas som en tjej, men jag tror också att det handlar om något än mer förbjudet. Att vi inte riktigt vågar tala om att en otidsenlig mansroll för många pojkar är en riktig… just det – mansfälla.

Katarina Wennstam är författare och journalist.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons